Ta emot pengar (lite större summor) från t ex föräldrar

Hmm, vet inte varför det blev en glad gubbe i inledningen, inte menat som något humoristiskt - tänkt som "vanlig diskussionstråd...

Nej nej och nej. Jag är 22 år och vill inte ens önska mig något när jag fyller år och har sagt det till mina föräldrar varje år sedan jag fyllde 18. De ger mig ändå ca 500 kr var på min födelsedag.

Jag ber dem aldrig om pengar. Jag behöver inga och de har inget överflöd av pengar.

Jag skulle inte be om pengar även om de hade då jag tycker att det är mitt ansvar som vuxen att klara av min ekonomi. Hade jag behövt 80k till för en kontantinsats så hade jag glatt väntat till jag tjänat ihop det själv.

Om de hade haft pengar så hade jag tyckt att de kan de ha själva och leva för. Jag hade även avböjt stora gåvor för jag vill som sagt klara det själv.

Jag fick ingen sponsring som vuxen.
Många av mina väninnor fick hundratusentals kronor.

Jag tycker det är fint att kunna hjälpa sina barn i boendeträsket för att slippa så stora lån. För det är nog främst bostad som summan läggs på.

Så tummen upp.

Vi har fått en del pengar från min mans föräldrar med liknande motivering, att vi ändå ska ärva pengarna men att pengarna gör mer nytta för oss nu under småbarnsåren, då vi har mindre marginaler, än om 10-20 år samt att de själva inte behöver dem.

Hade de varit tvungna att göra avkall på något hade vi tackat nej men hans föräldrar har ett klart överflöd och för oss har den hjälp vi fått gjort stor skillnad, framförallt i möjligheten att välja bättre boende. Så vi tackar, tar emot och hoppas kunna hjälpa våra barn på samma sätt.

Självklart ska man inte be om pengar eller ta emot pengar om det anstränger någon annans ekonomi. men om marginalerna finns..? 

Bör man inte heller t ex hjälpa till med eller ge körkort?

Jag tycker att det är svårt att ge ett generellt svar på den frågan, det beror på så många olika omständigheter..

Det som blev den stora diskussionen i den andra tråden, i alla fall så långt som jag såg, var väl snarare att det är fult att be om pengarna och det håller jag med om i alla fall i det scenariot som det handlade om där. Det är en annan sak om en riskerar att förlora bostaden eller får någon annan form av ekonomisk kris, att en då lånar pengarna av sina föräldrar (eller vänner, eller syskon, eller vem fasen som helst egentligen) istället för att låna från dyra företag och hamna i skuldfällan. Att däremot be om en gåva, för något som inte är helt nödvändigt, är i mina ögon inte snyggt och definitivt inget en har någon rätt till..

Men om det nu gäller föräldrar som erbjuder pengagåvor, och inte någon som ber om pengarna, så tycker jag nog ändå att förutsättningarna ger svaret så att säga. Vi tar föräldrarna som är miljonärer, reser jorden runt varje år, har hus på fem olika ställen i världen, lever loppan och ändå har ett berg med pengar kvar som de inte "hinner" göra något med. Om de då erbjuder sina barn en summa pengar så ser jag inget som helst problem med att barnet tar emot de pengarna utan något som helst dåligt samvete.

Om du istället har föräldrar som kanske inte måste vända på varje slant men som har ungefär vad de behöver varje månad och inte så mycket mer och barnen i gengäld har pengar men inte vill spendera sina egna - då tycker jag inte att det känns okej någonstans.. Än mindre om föräldrarna har mer ekonomiska svårigheter.

Jag tycker också att om det finns flera syskon så bör gåvorna skrivas upp och de bör generellt sett utgöra förskott på arv

I vår familj har min mamma en ytterst bra ekonomi och alla vi syskon har i övergången mellan barn/ungdom/studenttiden och vuxenlivet lånat pengar av henne i olika omgångar. Vi har dock lånat alla pengarna, de är noggrant uppskrivna och dokumenterade i ett dokument som vi alla syskon har tillgång till och vi betalar alla tillbaka på våra lån nu.
Min äldsta bror lånade för att köpa sin första bostad samt sin bil, min mellanbror för att köpa sitt hus när han bestämde sig för att bo kvar utomlands efter studierna och jag har lånat dels för att ha pengar den första månaden som skidlärare (då det var rätt mycket som behövde köpas in och betalas den månaden och lönen kom först månaden efter) samt för att köpa och renovera min första bostad.
Min äldsta bror har nu snart betalat tillbaka alla pengarna han har lånat, min mellanbror har betalat tillbaka allt och jag har betalat tillbaka ungefär hälften. Just nu har jag och mamma en deal om att sänka återbetalningen eftersom jag ska gå hemma på föräldraledighet och våra inkomster sjunker - min mamma tycker att det är bättre att jag och min man kan vara hemma längre med barnet än att hon får in pengar på sitt konto som hon inte behöver i dagsläget.

Så, sammanfattningsvis - jag föredrar lån istället för pengagåvor och jag tycker att det beror på de ekonomiska förutsättningarna hos både barn och föräldrar.

Jag tycker inte det är fel om någon förälder vill ge pengar, däremot tycker jag det är fel av ett vuxet barn att be en förälder om pengar.

Vill en förälder ge, så kommer den ge, utan att bli tillfrågad.

Nu förutsatt att det inte är en riktigt knipa, det är en annan sak.

Jag håller absolut med dig om att man absolut inte ska be om eller förvänta sig pengar! Och som jag skrev tidigare, man kan eller ska ju absolut inte ta emot pengar eller gåvor om man vet att någon annan får göra avkall på något. 

jag menar också att det finns vettigare sätt än andra att ge pengar på. T ex stack mina föräldrar sällan till mig "extra pengar" under gymnasietiden eller senare studier. De perioder jag jobbade fick jag betala hem strikt trots att det inte hade någon betydelse för deras ekonomi. Däremot hade morsan satt undan alla mina "hyror", vilka jag fick tillbaka på ett sparkonto när jag köpte lägenhet. Av pedagogiska skäl -de ville inte ha mina pengar, men ville att jag skulle "lära mig" att hantera pengar om ni så vill. Pedagogiskt, tycker jag själv! Men det var kanske jag som var lättlurad...

Jag fattar inte, om jag inte skulle få ta emot pengar av mina föräldrar när dom lever, varför ska jag då ta emot arvet?
Tänk om mina föräldrar kunnat hjälpa till vid något tillfälle, vad glada de skulle blivit och jag med. Nu blev det inte så och det är något jag tänker på ibland.

Min mamma ville köpa en kamin till oss, när vi köpte hus. Det gick på 50 papp. Av pappa har vi fått 20 000 vid ett tillfälle "bara sådär" och sen köpte han en bil till mig för 10 000. De har det hyggligt bra ställt och vi har aldrig bett dem om pengar. Har ingen anledning att tacka nej om de erbjuder sig liksom. Hoppas jag kan göra samma sak för mina ungar när de blir vuxna.