Hur hantera sin sorg och syskonets sorg?

Först och främst vill jag beklaga det som hänt, ingen borde få genomlida något sådant. För drygt två år sedan förlorade vi en son i magen. Vi hade då två barn sedan innan, då 6 och 8 år. Vi hanterade det ungefär som ni, de fick se lillebror, vi försökte vara öppna och svara på frågor de hade. De var såklart väldigt ledsna, speciellt den yngsta visade det mycket. Jag kände som du, hade riktigt hemska stunder i början då jag bara grät och grät. Försökte ibland att hålla tillbaka, ville ju inte att mina barn bara skulle se mig ledsen hela tiden utan visa att de betydde lika mycket för mig som de gjort innan. Vad jag vill säga med detta är att jag tycker att ni hanterar det bra! När man själv är i sorg är det inte så lätt att ta hand om andra. Vi hade stor hjälp av framför allt barnens mormor och morfar som passade barnen då och då, så att min man och jag fick prata och gråta ut tillsammans ibland. Sen hade vi lite nya krafter att t.ex. ha en myskväll med barnen, utan gråt. Jag hade ständigt dåligt samvete mot barnen, hade inte så mycket ork att vara med dem. Vi fick ett barn ett år och och fyra månader senare, vilket vi såklart blev överlyckliga över hela familjen, men mitt mellanbarn kan fortfarande fråga ibland varför lillebror i himlen dog. Kram till dig!

Postade lite för snabbt.... Att din bonusson får "utbrott" är ju inte alls konstigt tycker jag. Som du säger visar han sin sorg på ett helt annat sätt än ni. Han är ju säkert också ledsen, besviken och arg över att bebisen dog, att det inte blev som det var tänkt. Jag tror att det enda man kan göra, som ni säkert redan gör, är att bekräfta känslan, t.ex. "Vi vet att du är arg/ledsen/besviken, men du får inte kasta saker/slå i dörrar" eller vad det nu är. Sen kanske det inte gör så mycket att han slänger sig på golvet och skriker, om det bara är hemma. Visa att ni älskar honom lika mycket som innan. Jag pratade med en kurator ett tag efter min son dog och hon sa många bra saker. En var att det kan vara bra att syskonet får känna att han kan trösta er när ni är ledsna. Det är ju inte meningen att barnet ska ta hand om den vuxne, men när jag grät kunde mina barn komma och krama mig och fråga varför jag grät. Då sa jag att "jag tänker på lillebror i himlen, men det känns mycket bättre nu när du kom och kramade mig". Det kan ju också vara så att din bonusson är i en känslig ålder, 6-7-årsåldern brukar väl kallas för lilla tonåren? De där utbrotten kanske ni hade fått se lite av även om detta inte hade hänt. Jag tycker att ni ska fortsätta som ni gör, ni verkar hantera det jättebra, en sorg måste man ju ta sig igenom, det finns inga genvägar.