Missfall vecka 12, oron släpper aldrig!

Beklagar verkligen!! Missfall och MA är skitjävligt,det bara är så. Man får tänka vad man vill,det är helt normalt,ingen som inte varit där kan ändå förstå.  Det finns ingen mening med det och ingen tröst tycker jag i att veta att det kanske var fel på fostret. Men finner andra tröst i det är det väl bra för dom i.o.f.s. En annan tröst -för andra då,inte för mig- kan ju vara vetskapen att kunde man bli gravid en gång kan man bli det igen. Och gick det nåt sånär snabbt första gången kan det gå det igen.

Nu ska du bara tänka på dig själv ett tag,strunta i vad andra tycker om hur du "ska" må eller bete dig. Man måste få sörja i egen takt och det tar den tid det tar. Undvik gravida och bebisar ett tag tills det känns bättre.

Jag fick missfall i vecka 13 för bara ett par veckor sedan och känner igen mig i det du skriver. Det är svårt att sätta sig in i de känslorna om man själv inte varit med om det. Jag tror att det är viktigt att verkligen ta sig tiden och utrymmet att känna, man tjänar på det i det långa loppen. Man måste få bearbeta det. Sök stöd i vänner och familj, se till att ta hand om varandra och tänk att en dag kommer det bli eran tur! Stor kram!

Hej. Jag beklagar vad du var tvungen att gå igenom. Man skulle inte önska det åt sin värsta ovän. Det gör så ont, i kroppen men mest i själen. Och alla tankar som maler på i huvudet. Hade det gått att förhindra, var det något jag åt, var det för att jag blev förkyld? Varför??? Jag fick i vecka 11 reda på att mitt barn var dött. Det gör ännu idag så otroligt ont att tänka den där meningen till slut. Jag fick välja på att låta naturen ha sin gång och att bli igångsatt. Jag valde det senare. Sen var jag sjukskriven en vecka och fick en liten ask sömntabletter utskriven. Det första jag var tvungen att göra var att släppa skuldkänslorna och alla varför. Det tog nästan ett år innan jag var redo att försöka igen. Nu är jag gravid i vecka 32. Lätt har det inte varit. Jag oroade mig inte så här med mitt första barn. Men jag har börjat hoppas att det ska gå bra den här gången. Smärtan och sorgen finns kvar men den ändrar lite. Det sa många åt mig och nu säger jag åt dig. Kram

Hej!
Beklagar verkligen det du går igenom nu och det du hade som största önskan att få behålla. 
Jag har själv råkat ut för samma sak.. och det var oxå ett barn som var väldigt planerat och efterlängtat.. vi flyttade till huset vi köpte och hade precis börjat berätta för familj och närmsta vänner.
I vecka 12 (som jag då trodde att jag var i) fick jag en känsla av att något inte stämde.. jag kan inte beskriva hur den kändes men det var något som inte kändes bra.
Men samtidigt så tänkte jag hela tiden att jag oroade mig i onödan..
Åkte in till gyn och de hon kunde se var ett foster i vecka 6... hon frågade om jag kunde räknat fel på veckorna mm men det visste jag så väl att jag inte hade gjort... inte 6 heeela veckor.
Fick gå hem och vänta 10 dagar innan jag fick ett nytt ul.. bara för att se om det skett någon förändring.. typ hjärtaktivitet eller så... men det såg ännu sämre ut vid nästa besök :/ 
Jag hade såå ont i hela kroppen över allt det här.. jag hade liksom gått 6 veckor utan att egentligen varit gravid.. alla symtom fanns kvar under dom veckorna, ingen blödning eller liknande..
Jag kände som du dom kommande veckorna.. jag grubblade över varför detta hände just mig, jag ville inte se andra gravida och tyckte att livet var allmänt jävla orättvist.. 

Men eran tid kommer!
Även fast det känns som en lång väntan. 
Jag håller alla tummarna för nästa graviditet att den väljer att stanna. <3

Känner också igen mig i det du skriver :/ jag fick missfall i v 14 för några månader sen och jag känner mig fortfarande deprimerad över det. Det var även min första graviditet och 3 dagar efter vi berättat den glada nyheten för nära å kära så fick jag såklart mf. Jag blev visserligen gravid igen efter en månad och är idag i v 12... men jag har jättesvårt att känna någon glädje och jag vågar inte hoppas på att det verkligen ska gå bra den här gången... ångest varje dag speciellt nu när jag börjar närma mig v 14 igen :(

Tack allihopa för att ni delat era historier och för era stöttande ord!

Jag vet att detta är vanligt, men det hjälper inte riktigt att veta det. Jag är så rädd för att jag aldrig ska kunna få barn pga allt det här. Jag vet att man inte ska oroa sig och att det oftast går tillslut, men det känns som att det inte kan vara bra att ha missfall? Hur hög är infektionsrisken egentligen?

Jag åkte ju akut till sjukhuset mitt i natten för 3 dagar sedan och där konstaterades ett pågående missfall som skulle följas upp en vecka senare. Det har nu gått några dagar, men det kommer inte ut några klumpar direkt, så jag vet inte riktigt om allt har kommit ut. Enligt läkaren så var det en hel del kvar.

Nu kommer jag berätta något som antagligen gör en del upprörda så jag ber om ursäkt i förväg. Jag är medveten om att man inte ska bada, ha sex och använda tampong vid missfall och även efter när det fortsätter blöda. Igår hade jag sex med min pojkvän, vilket inte var planerat, men vi kunde inte stå emot. Jag tror att vi gjorde det för att vi varit så ledsna över det här och bara ville så gärna. Jag är medveten om att det var dumt, men just då kändes det bara rätt faktiskt. Någonstans mitt i detta oförnuftiga beslut så sa jag ändå att han inte fick komma i mig, vilket han inte gjorde. Vet inte vad det spelar för roll egentligen, men.. Jag är orolig för infektion nu givetvis. Inget känns annorlunda hittills iaf, det gör ont från och till i magen, men det har det gjort innan också så det är väl oförändrat.

Ska till läkaren om 5 dagar på kontroll och se om det finns något kvar och så. Bör man nämna detta, eller bara fråga något om det? Jag är ju nämligen livrädd för att aldrig kunna bli gravid igen...

Hej alla, hoppas att det går bra för er med allt! Jag måste berätta en sak som är helt sjuk!!!

Jag åkte ju som sagt upp till sjukhuset och fick då konstaterat av en läkare att jag hade ett missfall, då det blödde en del just vid undersökningen och han kunde inte se något foster på ultraljudet. Både jag och min sambo tittade också och vi såg bara något väldigt litet, vilket läkaren sa var rester som var kvar. Jag kom tillbaka nu i veckan för en efterkoll eller vad dom kallade det för, gjorde även då ett ultraljud och nu kommer vi till det sjuka. Läkaren tittar på oss och på skärmen och säger: "Du är gravid." varpå vi svarar att "Jaha, det finns kvar alltså?" Men hon berättar då att jag är alltså gravid i vecka 6+3 och hon ser ett litet foster och kan konstatera lätt att detta absolut inte är rester från ett missfall, utan ett barn i 6+3 som sagt. MEN VA? Jag fick ju ett missfall i vecka 11+2! Hur går detta ihop? Allt var så snurrigt så vi började skratta allihopa. Väldigt konstig situation. Hur är detta möjligt? Jag blöder inte speciellt mycket och under gynundersökningen sa hon att "Men du blöder ju ingenting!" och sedan sa hon att hon trodde att jag haft ett missfall som kanske inte kommit ut riktigt från början och sedan direkt efter blivit gravid igen. Vi funderade över tvillingar, om det kanske var så att en inte klarade sig men den andra fortsatte, men det går ju inte ihop, för det är ju olika veckor! Jag vill fortfarande inte riktigt tro på detta och ska tillbaka två gånger nu snart och fortsätta ta blodprov så att dom kan kolla HCG så detta inte sjunker, för då är det ju antagligen en graviditet som inte utvecklas. Men om det är oförändrat eller höjs så är det ju enligt läkaren alltså en ny graviditet. Jag har alltså ett missfall samtidigt som jag under samma tid har blivit gravid. Hur sjukt är inte detta? Hjälp....

Ja alltså jag har ju ingen aning. Läkaren sa att jag var gravid i v 6+3 och att det hon såg inte var rester från ett missfall. Hon förstod inte heller hur detta går ihop överhuvudtaget. Jag är fortfarande inställd på att det inte är något, men jag vet inte. Får ju vänta i någon vecka och se om hcg stiger och allt det där. Hon sa att hon inte kunde se hjärtat slå och att det var så pass osäkert såhär tidigt, att det också kan vara så att fostret inte lever, det visste hon inte. Vi blev jätteglada och samtidigt lite förvirrade. Vi är ju fortfarande ledsna över missfallet, men hoppas på att det ska bli en fullgången graviditet snart. Vi är båda inställda på att det inte kommer att gå vägen nu, känns bättre så än att hoppas och bli besviken ännu en gång.

Men jag är lite sur på första läkaren som föreslog att vi skulle få tabletter för att skynda på missfallet, för hade jag valt det så hade jag gjort en abort ju ofrivilligt om det nu är så att jag faktiskt har ett barn som eventuellt lever. Så jag är både chockad och förbannad över det här nu. Då jag antog att det var ett missfall eftersom han konstaterade detta så drack jag ju dessutom vin den helgen. Dock inte mycket, men iaf några glas och även ett till glas veckan efter. Hoppas att detta inte är någon fara nu, men ändå, det är väldigt frustrerande...

man är nog orolig hela tiden jag har 3 mf bakom mej v. 17,16, och 5 
är gravid igen fick en blödning i v5 å gjorde vul men det var för litet fick en ny tid veckan efter så såg vi ett hjärta som slog å nu er jag i v 12 lika orolig ännu :D men ändå superglad att jag er gravid så jag kanske kan bli mamma nån gång i livet <3

Ninnik: Jag håller tummarna för dig att det går hela vägen denna gången då! Det blir nog bra :) Hejja dig! <3

Du kan få svår inflamationer, därför ska man hålla sig borta från sex, badkar och tampong

när man fått missfall är man känslig i underlivet och dessa saker kan förvärra, få feber m.m

Mitt missfall tog 30dagars blödning, tabletter hjälpte inte och skrapa ville jag inte..