Riskerar jag mina barns möjlighet till ett tryggt identitetsskapande?
Jag har alltid drömt om att leva kollektivt. Vara flera som delar på ansvar och glädjeämnen. Att det skulle vara fint för barnen att ha vänner i samma hus, flera vuxna att vända sig till med funderingar. Nu är det ju bara det att barnens pappa lever ett klassiskt tvåsamhetsliv med villa, Volvo och vovve. Det är så han vill ha det och jag menar inte att det skulle vara tokigt. Det jag undrar över är om kontrasten mellan ett ev. Kollektivboende och ett "svenssonliv" varannan vecka skulle vara för stor för barnen?? Tänk om de blir otrygga av skillnaderna istället för stärkta? Som det är nu så upplever jag att båda barnen visar en fin grundtrygghet. Skola och förskola har berömt familjen för sättet vi hanterat och gått vidare ur separationen. Visst har det varit upp och ner men i det stora hela -bra. Äventyrar jag deras möjlighet att skapa en trygg bild av sig själva genom att flytta ihop med vänner och barn i ett stort hus?