Har ert liv förändrats när barn nr 2 kommit?

Då tvåan var galet krävande och sög all energi vi hade så kan man väl lugnt säga att livet förändrades till det sämre. Jag tyckte inte ens om ungen i början och ångrade mig många gånger första året. När hon blev 2 började det bli bättre och nu är hon 4 och riktigt trevlig emellanåt.

Jag är glad över att ungarna har varandra, de har galet roligt tillsammans och roar sig mycket själva.

Vår 1:a är väldigt aktiv och rätt krävande, jag funderar ibland på hur 2:an ska hinnas med =S Vi tänkte också så att de har mycket utbyte av varandra, att det kanske blir bättre på det viset, i alla fall ibland..

Vår 1:a är och var underbar men samtidigt ett High Need barn som krävde otroligt mkt stimulans dagtid. Vägrade leksaker fram till 1,5-2 års ålder. Hade han sett en sak en gång var den hur ointressant som helst. Han ville vara ute där det fanns 1 miljard olika stenar/löv/pinnar.

Vår 2:a var hur okomplicerad som helst och alltid så nöjd och tillfredsställd. Sover fortfarande 3-4 timmar lunchvila nu vid 2 års ålder plus 12 h på natten.

Så det var ingen svår övergång. Alla barn är så olika. Men varje barn är ju en resa som är värd att ta. Barn är unika och kärleken som kommer med dem är oxå unik.

Jag undrar samma sak. Är just nu i planeringsfas av nr 2.

Har haft det väldigt kämpigt med ettan på många sätt och vis. Kämpar fortfarande och energinivån är inte direkt på topp. Är mest rädd att inte orka med och att tvåan skulle bli prematurfödd med multiallergier precis som ettan.

Kanske fick jag någon slags depression mitt i allt elände som gjorde att det föll ett mörker över tillvaron som jag inte hade upplevt annars.

Gissar att vår etta kommer att vara omkring 3, 5-4 år när tvåan kommer och det känns som en lagom åldersskillnad i vår familj.

Undrar ofta hur vi kommer att lyckas pussla ihop vardagen med två samt hur jag skulle må, men jag är också trött på att vara rädd och feg.