Ska jag strunta i gymnasiet?

Jag kommer också börja på gymnasiet nästa termin. Tyvärr har jag inga råd för dig men du har min sympati :c

Har ett svagt minne av att jag såg ett tv-program för många år sen eller läste en artikel om en tjej på ett gymnasium som tidvis var krasslig, hon hade ett eget vilorum där, dit hon kunde gå och lägga sig när hon ville. Kolla upp vilket hjälp du kan få vid olika gymnasieskolor. Finns det nån patientförening du kan gå med i som kan hjälpa dig med vilken hjälp du har rätt att få och vad som är möjligt?

Ts jag skulle råda dig till att lägga den energi du har till att klara av gymnasiet därför att jag tror att det finns risk att du ångrar dig senare i livet annars och det blir väldigt svårt att få en ev sysselsättning utan avslutat gymnasium.

Glömde ju fråga ,finns det möjlighet att du kan läsa på deltid istället?

Är själv kronisk sjuk men läser nu högskolekurser på deltid.

Kanske du skulle kunna prata om att anpassa studierna så att det passar dig bättre?
När jag gick gymnasiet fick jag gå ett extra år då jag bara läste vissa kurser det första året för att underlätta min situation.

Jag vetintehur mycket de är skyldiga till, men ofta kan de lösa mycket... Jag har t.ex. Läst extra kurser på KOMVUX' under min gymnasietiden. Min syster avskyddes av sina lärare, och läste inte en kursen på egen hand och tentade av den för en annan lärare på skolan. Prata med dem, kolla hur det kan läsas och var inte rädd för att säga. Vad du tycker är en bra lösning. T.ex att du vill studera hemifrån,A tt du kanske vill stryka vissa kurser och kanske få möjlighet att läsa dessa under ett "fjärde år" om det låter som en ok lösning för dig... Jag tror att det är bra om du har förslag på lösningar, eller tänkbara lösningar. Kan vara svårt att sätta sig där och fråga "vad kan ni göra" om du inte har något hum om vad du behöver för att klara det.

Beklagar din situation. Jag råder att du kontaktar några skolor i närheten och hör vad de kan erbjuda för att hjälpa dig. Det är ofta stor skillnad på teori och vad de är i praktiken är villiga att göra.

Kontakta också studievägledaren på skolan för att höra om du kan få anpassad studiegång (t.ex läsa 3 år på 4 år), schemaläggning (nära mellan salar), hjälpmedel eller liknande.  

Tack för alla era svar, så tacksam. Jag har varit i kontakt med rektorn på den skola jag sökt till och hon sa att det var ganska strikta när det gäller det här med närvaro och att de har specialpedagoger som kan hjälpa, men jag har inga som helst problem med själva skolarbetet utan det är ju närvaron jag har svår att fixa då jag vissa dagar är sängliggandes.. 

Kurator på den skola du går på nu kanske kan vara till hjälp och är förhoppningsvis insatt i vilken hjälp och stöd du har rätt till. Eller kurator där du får din vård vad nu det kan röra sig om? Barnhab., barnmedicin eller ?

Räkna inte med att skolan automatiskt tar sitt ansvar och gör vad dom är skyldiga till. Kan dom slippa ifrån ansvar = kostnad  så gör tyvärr många det.

Har du ingen hjälp från dina föräldrar?

Det finns möjlighet att läsa in gymnasiet på distans om man har speciella skäl. Kolla på till exempel www.korr.se/ . Vet inte om det kan vara något för dig?

Har du läkarintyg på din sjukdom?  Vad får du för hjälp från vården? 

Tack. 

Självklart har jag hjälp av mina föräldrar. 

Din historia liknar en gammal kompis till mig.

Att hoppa över gymnasiet bör du försöka undvika, enligt min mening. Om du har sådan stark ångest idag utan att ha fått bukt med den blir den värre ju längre tid du undviker den. Min gamla kompis får mycket stöd från sin skola och har vårdkontakter på sidan om. Hon har fått gå ett extra år just för att kunna läsa i lite lugnare takt och får hjälp av speciallärare och kurator osv. Gymnasiet är så värdefullt när man väljer att läsa vidare, även om du i dagsläget inte har en aning om vad du vill bli. Bara en sådan sak som att Stefan Löfven pratar om obligatoriskt gymnasium i sitt partiprogram betonar också vikten av hur viktigt det är med utbildning idag.

Gör verkligen ditt yttersta för att försöka få den hjälp du behöver, din mamma eller pappa kanske kan hjälpa dig att "ligga på" utbildningsförvaltningen/kommunen. Jag gick med ångest du beskriver alldeles för länge vilket ledde till total katastrof efter ett ignorerande och lidande i nästan 10 år. Du tjänar massor på att lösa detta nu medan du fortfarande bor hemma(?) och är under 18 år. Att få rätt vård kan vara kämpigt, men ge inte upp.