Min pappa är elak
Vet inte riktigt hur jag ska börja. Jag är 14 år och bor varannan vecka hos min pappa tillsammans med min yngre bror. Pappa är jätte elak. Han skriker rakt ut om minsta lilla sak, han nedvärderar mig och är sjukt elak. När jag säger till honom så skrattar han åt mig och säger att jag beter mig som en tonåring. Då blir jag arg eftersom han inte bryr sig ett dugg om mina åsikter och då säger han att JAG har gått över gränsen och han blir arg på mig. Han säger att jag är en tjej och tjejer får inte fisa men själv sitter han och fiser hela tiden. Riktigt äcklig. Jag mins många gånger när jag var mindre och saknade min mamma. Då har han stängt ut mig på altanen mitt natten och stängt in mig på toan och sagt att jag inte får tända lampa. Jag gråter jätte ofta när jag är hos pappa och min mamma lämnade honom på grund av att han är så elak. Han behandlade mamma hemskt. En gång sa jag att jag ville bo varannan helg hos honom. Då sa han att isåfall ville han aldrig mer se mig och jag skulle förstöra hans liv. Ofta så skrattar han åt mig och härmar mig för att han tycker att jag ser rolig ut på olika sätt. Men enligt honom är allt mitt fel för jag är bara ett litet barn och han är ju typ kungen. Mina farföräldrar vill också att vi bara ska vara hos pappa så de kallar honom till och med för "din fader konungen" inför mig och min bror. Pappa skriker jätte ofta på oss och på något sätt får han det alltid till att jag och min bror var elaka och vi får dåligt samvete. Pappa psykiskt misshandlar mig nästan varje dag. Sen så är han snäll helt plötsligt och då tänker man att det kanske inte är så farligt ändå. Men jag går runt med ett stort hål i mitt hjärta och är livrädd att jag ska säger eller göra fel för då skriker han på mig så att jag blir livrädd och börjar att gråta. Men jag vågar inte säga något om att jag inte vill bo där för han blir så himla arg och ger mig dåligt samvete. Varje söndag innan jag ska åka till honom ligger jag i min säng och gråter fylld av ångest. Men jag får stå ut tills jag blir vuxen. Då kan jag bara slänga alla minnen i väggen och ja behöver inte bry mig ett skit om honom. Jag klarar det här. Men ibland känner jag mig oerhört patetisk och larvig men om ni skulle bo med honom så skulle ni förstå. Just nu känns det som att ingen förstår mig.
