Behöver hjälp!!!

Jag har en dotter på snart tre år och en son på 1½.
Ska försöka beskriva mitt problem så klart och kortfattat som jag kan.
Min dotter lyssnar absolut inte på vad jag säger. Då menar jag verkligen att hon totalt ignorerar mig. Jag förväntar mig inte att ett barn ska lyssna första gången man säger något och alltid göra precis som jag säger - men om hon lyssnade på NÅGOT jag sa NÅGON GÅNG på dygnet så vore det i det närmaste en 100% förbättring.
Detta är något som började komma när hon var ca 1år. Dvs innan hennes lillebror föddes. Det blir värre och värre. Har fått höra att små barn inte kan provocera men det känns som att det är just det hon gör. Gällande varenda liten grej, Varje dag. Dygnet runt.
Visst är hon i trotsåldern nu och lyssnar väl inte alltid så bra på sin pappa heller men mot mig är det betydligt värre. Är jag själv med barnen så blir det dessutom ännu värre.
Senaste veckorna är hon dessutom nästan konstant arg och tjurig. Hon skriker och gapar och härjar. Hon vill ingenting och blir arg för allt och när hon blir arg skriker hon rakt ut allt vad hon pallar. Gärna i kombination med att hon lägger sig på golvet och sparkar med benen.
Frågar man om hon vill ha hjälp att ta på sig kläderna på morgonen tex så blir hon jättearg och skriker att hon kan själv och att jag inte får hjälpa henne. Går det sen inte så bra att få på sig tex strumporna så blir hon lika arg för att hon INTE får hjälp. Så beter hon sig gällande allt. Totalt tvärs emot. Hur man än vrider och vänder så är det inte bra. Hon är aldrig nöjd. Det känns dessutom som att hon letar fajter. Hon gör grej efter grej som hon vet att hon inte får göra. Känns som att det är en seger för henne om hon får mig arg. Säger jag till henne att sluta med något så bemöter hon det med ett stort hånflin och fortsätter som innan.
Har provat allt jag kan komma på för att få henne att hålla sig lugn och lyssna på vad man säger. Att inte bli arg och höja rösten själv. Att lugnt och enkelt försöka förklara och visa saker. Att låta henne ligga på golvet och skrika tills hon ger sig. (Vilket kan ta 1½ timme om det vill sig illa då hon är otroligt envis) Att skicka in henne på sitt rum när hon får ett utbrott och sagt att du får inte komma ut förrän du lugnat ner dig. (Har såklart inte stängt dörren eller så utan bara sett till att hon håller sig innanför tröskeln) Att ge henne få alternativ - nu är det si eller så som gäller, finns inga fler alternativ att välja på just nu. Försöker att välja mina fajter. Släpper vissa saker för jag vill inte tjata och gnata hela tiden.
För att nämna några saker jag provat.
Men ibland räcker inte mitt tålamod till och jag höjer rösten eller tom skriker åt henne. Vilket givetvis inte gör saken ett dugg bättre men jag orkar snart inte mer. Känner mig som ett vrak. Jag går ständigt runt som en zombie och är jättetrött. Trots att båda barnen sover hela nätterna och jag får mina 8 timmars sömn. Jag fungerar snart inte längre känns det som - kan inte tänka längre, har inte lust med någonting jag vill bara sova.
Min sambo försöker hjälpa mig men har svårt att sätta sig in i situationen då hon inte visar de här sidorna fullt ut när han är hemma. Hon får massor av beröm på dagis för att hon är så snäll och lyssnar så mycket bättre än de andra barnen.
Jag har pratat med BVC som inte kunde ge några råd utan de hänvisade mig vidare till rådgivningen på BUP. De trodde i sin tur att hon är svartsjuk då hon fick syskon så tidigt, så de rådde oss att ge henne mer egentid med oss föräldrar. Att vi varje kväll ägnar en stund åt varsit barn så hon får en stund med bara mamma eller pappa. Detta fungerade bra ett kort tag. Sen började hon kräva mer och mer tid för att bli lite nöjd en stund och nu gör det ingen skillnad alls längre.
Hennes lillebror blir rädd och ledsen när hon får sina värsta utbrott och han får ofta stå tillbaka för att hon tar så mycket tid i anspråk med sitt bråk, gnäll, vredesutbrott och allt vad det är. Han är dessutom i en fas där han vill göra som storasyster. Så nu lyssnar inte han heller när man tex säger aja baja om någonting och tar jag bort honom därifrån så går han rakt på nästa dumhet eller lägger sig på golvet och sparkar och skriker. För så gör ju storasyster.
Den här situationen är inte hållbar! Det är inte rättvist mot lillebror och jag har snart ingen kontroll kvar över barnen.
Vad gör jag för fel!!!??? Jag behöver hjälp! Jag orkar inte mer!!!! Känner mig gråtfärdig mest hela t iden.
Tack för att ni orkar läsa.
Finns det någon som upplevt något liknande? Hur fick ni bukt med det? Snälla ge mig råd vad jag ska göra!

Yngla

Äldre 20 May 13:11

#1

Hej,
det är svårt att veta exakt hur du beter dig i situationerna och vardagliga livet men jag tycker själv det låter som du är för snäll. Bli mer sträng och sätt ner foten. Du måste visa att hon ska minsann lyssna på dig. Att skrika hjälper inte som du sa men att säga till på skarpen är inget någon skulle klandra dig för. Försök hitta på nya sätt att "bestraffa" henne om hon sätter dövörat till och inte lyssnar. Gör man inte som BÅDE mamma och pappa säger då blir det ingen film/spel/glass eller liknande. Det kan ju oxå vara så att hon är ledsen och tycker att du är för mycket med hennes lillebror och jag tycker inte man ska sluta med ensamtid med respektive förälder bara för att det inte "blir bättre" det är alltid viktigt. Jag försöker inte lägga någon skuld på dig för jag vet hur jobbigt det är i sånna situationer. Ville bara förmedla hur jag gör. Hoppas det blir bättre för er alla snart!

snizy

Äldre 31 May 15:06

#2

Jag vet inte vad det finns för möjligheter där du bor, men jag skulle absolut råda dig att söka hjälp. Det är svårt att på avstånd och enbart dina ord försöka förstå vad du behöver göra, därför tror jag att det kan vara bra att prata med nån, just för att du ska få lite ny energi.
Du skriver att hon lyssnar på förskolan och det betyder troligen att hon anstränger sig där och testar gränserna hemma desto mer.
Hon är dessutom inte gammal, vid tre år är det mycket som händer. Det är barnen i 2,5 och strax innan 3 år som man på förskolan önskar att man var en bläckfisk ;)

När jag hade utbrott som barn (1år) höll mamma om mig alldeles tyst tills det ebbade ut. Starka känslor är vanliga hos barn och jobbiga för både de och oss. Det viktiga är att inte skuldbelägga känslorna tycker jag utan benämna de och ge verktyg för hur de kan hantera sina känslor. Att ge straff som "då får du ingen glass" är inte min melodi - snarare använda det som morot isf. Att säga "om du gör så en gång till så går vi hem" och så gör barnet det en gång till och föräldern ger barnet fler chanser är inte heller särdeles lyckat. Har man bestämt nåt ska det efterföljas. (Taget från en scen ur verkligheten).
Ett knep som är extra viktigt för barn som behöver känna att de får påverka sin situation är att ge de enkla val. T.ex. ska jackan på får barnet välja vilken hand vi börjar med, eller ska skorna på så kan barnet välja vilken fot vi börjar med. Vill man att barnen ska ta på sig skorna kanske man kan komma överens om att hjälpa till med en sko och barnet tar på den andra. En förälder fann att dess barn fick mindre utbrott om man höll fram två byxor i samma färg (olika färg blev för svårt) "vill du ha de här blå byxorna eller de här blå byxorna". Likadant ska man ut i hallen funkar det med vissa barn att säga "ska du gå själv, eller ska jag hjälpa dig" och eftersom barnet vill och kan själv så är valet lätt ;) det viktiga är att barnet får bestämma det som går att bestämma inom ramen - dvs hämtar jag mina barn bör jag inte säga "ska vi gå hem?" för det kan de inte bestämma, däremot kan jag säga "nu går vi hem. Ska vi gå den långa nerförsbacken hem, eller den andra vägen?"
Sen är det bra för barn att lära sig att vi vuxna också har känslor, vi kan också bli arga, och vi har också gränser för hur mycket vi orkar.
Jag tror dock att det kan vara bra för dig att samtala med någon, och kanske få tips på hur du ska vägleda din dotter i hur hon ska hantera alla motstridiga känslor (de är ambivalenta inte bara i den åldern utan det kommer fler perioder med det, vill inte, vill, vill inte, vill)

Behöver hjälp!!!

INNEHÅLL