Det här med ADHD
Hej!
Jag har inte varit så aktiv här och jag har inte velat outa mig riktigt. Men så igår när jag låg i ett vaccum i soffan efter att ha trampat ur mig den mesta frustrationen på crosstrainern läste jag ett inlägg på facebook skrivet av en lärare på en skola (känner henne inte, men har gemensamma vänner så fick upp det ändå).
Det stod om alla ouppfostrade uppkäftiga elever och lata föräldrar och om hur mycket hon hatade sitt jobb.
Då vaknade något i mig som jag inte orkat kännas vid på väldigt länge. Jag blev så arg och frustrerad och jag tänkte att NU berättar jag MIN historia och jag hoppas att iallafall delar av Sverige vaknar till liv och jag hoppas att några polletter ramlar ner.
Att någon blir klokare. Att någon får ett uns av hopp. Mest av allt hoppas jag på storverk men jag blir glad för det lilla också. Det har jag lärt mig nu - att uppskatta de lilla i livet.
Läs gärna och kom gärna med synpunkter!
Klistrar in texten istället för att länka till bloggen, eftersom det är en syndens handling har jag förstått ;)
Kramar till er alla!
______
Jag har funderat på det här inlägget ett tag, ganska länge faktiskt. Jag har vägt formuleringar, antaganden och folks förutfattade meningar på vågskål - stått vid vägskäl och funderat. Den ständiga beslutsångesten som jag aldrig lär mig leva med.
Ska jag eller ska jag inte? JA! eller kanske nej? kanske, jag ska tänka på saken.
Vad kan jag vinna? ALLT! jag kan ju skapa förståelse, någon kanske känner igen sig - någon kanske orkar en dag till.
Vad har jag att förlora? ALLT! tänk om någon dömmer mig, om de inte förstår? om de väljer att inte se?
Jag har lagt band på det impulsiva i mig, stått framför spegeln och sagt NEJ och i samma stund nickat fram ett JA. Jag har varit osams med mitt inre. Hjärtat och hjärnan i konflikt - som så många gånger tidigare.
Jag har tänkt på hur det påverkar de mina om jag gör min röst hörd. Jag har legat sömnlös så många nätter att jag tappat räkningen och jag har lika många gånger lagt mig raklång på golvet och gett upp. Men sen kommer jag på att jag är ju inte en sån person som ger upp och där kan man ju inte ligga hela dagen medan livet springer förbi.
Så jag reser mig igen, och igen. Igen och igen, och nu reser jag mig en gång för alla!
Efter regn kommer solsken tänker jag, det har ju alla hört - så nu jävlar i mig ska jag försöka ge solskenet en skjuts på vägen. Kanske kan mitt mörker som blev till solsken ge en strimma hopp till någon annan?
Det här är MIN historia (eller våran om man så vill, ni förstår sen om ni orkar plöja igenom denna enorma text detta förmodligen mynnar ut i - jag har varit tyst så länge nu att det blir svårt att få tyst på mig).
Det hände en sak för fyra år sedan.
Min då fyraåriga sons pappa gick hastigt och utan någon direkt förklaring bort och över en natt förändrades livet totalt. Det gjorde en volt - en 360 - en kickflip och sen var det bara en enda röra. Det knackade ett par poliser på dörren mitt under det sedvanliga fredagsmyset och en stund senare gick de, kvar blev jag med ett dödsbud och en liten handskriven avriven lapp med ett nummer till mobila teamet om det skulle vara något.
Det blev ett vacuum. Tomrum och fullrum på samma gång.
Jag fick i chocken stänga av tvn och se in i min sons klarblå ögon och försöka förklara det jag själv inte förstod.Se hans ögon fyllas till bredden av tårar.
Jag sov ingenting den första natten, tror knappt jag blinkade. Sen följde en tid som är svår att beskriva. Jag försökte att ha allt som kunde fungera normalt så normalt det gick men sen var det begravning och gravsten, papper och post, myndighetskontakter och lägenhetfix men framför allt det praktiska skulle jag försöka hantera denna situation på bästa sätt för mitt barn - han skulle få utlopp för sina känslor och jag skulle finnas till hands - jag som inte hade någon koll alls på hur man hanterar barn i sorg på bästa sätt? den där lappen till mobila teamet vet jag inte ens var den tog vägen. Det var inte min prio då och där.
Det fanns ingen uppföljning alls. Ingen ringde och ingen talade om hur man gör - vem som ska göra vad eller hur man bär sig åt. Allt var en kamp. Ett år senare talade jag om för min sons farfar (vi har aldrig haft någon relation) att hans son var död. Ingen hade kontaktat honom heller - ens med dödsbud!
Var brister det? Det får inte hända. Hur som helst är det inte den historien detta ska handla om, det är bara en parentes med övriga galenheter i samhället.
Den första tiden var min son apatisk och introvärt, det är helt normalt googlade jag upp och försökte anamma alla goda råd jag kunde hitta i hopp om att komma vidare med livet. Sen blev det kaos med stort K. Han fick ångestattacker som man bara sett på film. Han skrek rakt ut så det skar i hjärtat och alla små hårstrån ställde sig givakt på kroppen. Han skrek ut sin ångest och ögonen rullade bak så allt man kunde se var vitorna. Han krampade och jag höll om honom, jag höll till och med fast honom för att han inte skulle göra sig själv illa i detta känslosvall där kroppen inte lyssnade längre - ibland kunde det hålla på i upp mot en timma tills orken tog slut i den lilla pojkkroppen och han somnade tillslut av utmattning i min famn på golvet och då bar jag honom till sängen och sedan grät jag tills orken tog slut i min större kropp och jag också somnade av samma utmattning.
Var vänder man sig då? BUP tänkte jag - sagt och gjort. Jag fick några "hmm" "okej" "jag förstår" till svar och de förstod inte alls, de begrep ingenting. De sa att om de skulle göra en notering i någon pärm och att jag kanske kunde återkomma om ett tag och berätta hur det går för oss. De tog inte mamman som kände sig ensammast i hela världen på allvar och de lyssnade inte till hennes röst som tillslut ebbade ut i andra sidan av luren.
Så jag gav upp och sökte nya vägar.. under tre års tid hinner man med ett par vägar kan jag meddela såhär i efterhand.
Vi fick kontakt med något som heter familjeverksamheten (underbara människor som faktiskt brinner för sitt jobb, som lyssnar, bejakar och engagerar sig). M (som vi kan kalla honom) fick gå på lekterapi, tejping osv. och med tiden blev det lite lättare. De där ångestattackerna som var när det var som värst lättade och jag kände att nu - NU! är vi på rätt väg igen. Attackerna kom mer titt än tätt istället för tvärtom.
Jag tog ut segern i förskott - sådär som man gör ni vet.
M började skolan och blev mer uttåtagerande i andra miljöer än hemma. Innan hade han alltid varit väldigt artig och en riktig liten spillevink, full av bus men inga problem att lyssna på tillsägelser. Nu började han hamna i konflikter men både vuxna och barn (fick jag reda på senare) och hade svårt att hantera de krav som ställdes på honom, så som det gör när man börjar skolan.
M krävde väldigt mycket uppmärksamhet (det har han alltid gjort nu när jag reflekterar över livet i efterhand - när jag är efterklok - sådär som man alltid är ni vet. Han var impulsiv och explosiv, hanterade inte förändringar så bra och hade ganska mycket sömnrubbningar. Svårt att somna och vaken flera gånger på natten - inte så konstigt tänkte jag med tanke på det vi varit igenom - det tar tid tänkte jag och gav det tid.
Men samtidigt tänkte jag att det kan vara bra att ta tag i problemen när man först ser dem och innan det eskalerar - mota olle i grind som man brukar säga. Sagt och gjort! Jag hälsade på i klassen och det var en bra dag och det var lite småstökigt, ett barn fick ett utbrott under en samling där barnen ska sitta stilla tysta och lyssna och äta en frukt - sådär som barn ibland kan få, han spottade och svor och fick eskorteras ut ut klassrummet och kom sedan tillbaka när han lugnat sig. Sånt som händer tänker jag som enligt mig själv har lite insikt och inte lever i tron om att alla små barn anpassar sig till allt och alla är stöpta i samma form.
Jag tog sedan återigen kontakt med familjeverksamheten för att få tips och råd, jag tänkte att ensam är inte alltid stark. Vi bokade in ett möte med klassföreståndaren han hade i första klass. Hon sa på mötet att det var inga problem, det gick bra för honom i skolan och hon hade ingenting att anmärka på. Hon tyckte ändå att det var ett bra initiativ och vi bokade in ett uppföljningsmöte en månad senare.
Jag började läsa om hur man kunde hjälpa till på bästa sätt i situationer som uppstår. Låg affektivt bemötande, rutiner, struktur, scheman osv. tänkte att det kanske var en trots som var väldigt envis? Vissa dagar var bra, en del var tuffare. Jag gick KOMET utbildningen och började anamma det hemma med ganska gott resultat, vid vårt möte i skolan föreslog jag att vi skulle ha kontakt löpande och ha en öppen, rak och ärlig kommuntikation - jag kan ju inte avhjälpa problem jag inte vet existerar och det är bra att jobba som en enad front - tror jag.
Det hann gå tre veckor sedan ringde telefonen på jobbet en eftermiddag, det var rektorn för M's skola som ringde. Hon sa att M pratade mycket om våld och att de nu gjort en anmälan till socialtjänsten och jag dog lite. Fick svårt att andas och fattade ingenting och inga svar fick jag på mina frågor, bara upprepningar. Jag gick ut och satte mig i bilen och jag vet ju att jag åkte några mil raka vägen till skolan men jag minns ingenting av hur jag tog mig dit.
Jag gick in på rektorns kontor och frågade vad som hade hänt? men fick inga svar mer än att M tydligen pratade mycket om våld (jag vill poängtera att M aldrig fått spela några som helst spel innehållande våld eller ens ägt en leksakspistol - jag är väldigt emot sånt för jag tycker det finns så mycket annat - så mycket bättre).
Jag gick ut och runt hörnet till en liten cykelväg där jag föll ner på knä, hade svårt att andas och grät så snoret rann. Jag kräktes i diket och tänkte att nu dör jag. Jag lyckades på något sätt ringa den enda människan jag i det läget litade på och som kände mig, som kände oss. A på familjeverksamheten.
Hon begrep lika lite som jag och sa åt mig att ringa direkt till socialkontoret för att få mer information och på något sätt pallade jag att göra det. Jag fick veta att det var ett möte bokat till nästkommande vecka och jag undrade om de hade tänkt att vi skulle gå en vecka i ovisshet och de höll med om att det kanske inte var så humant så de fixade en morgontid dagen efter så gick hem och bet ihop, klistrade på ett leende och försökte agera så normalt jag kunde inför barnen.
Morgonen efter satt jag på mötet med rektor, klassföreståndare och en person från socialtjänsten. Ingen kunde då och ingen har idag kunnat förklara vad det var för våld M hade pratat om. Däremot sa de att han var den enda i hela skolan som sa fula ord (det gjorde han inte hemma vid den tiden, alls. Så det var nytt för mig, då). Han var också tydligen det enda barnet i hela skolan som var utåtagerande. De hade en lista där de skrivit upp de mest sjuka saker sedan ett halvår tillbaka (låååångt innan jag hade mötet med familjeverksamheten och klassföreståndaren alltså).
Det var allt från att han verkade hungrig till att han sagt konstiga saker till att han hade reagerat konstigt när polisen kom till klassen (den enda kontakten han haft med polisen innan var den när de kom med dödsbudet av hans pappa, vilket de visste om). De sa att han hade sagt att min dåvarande sambo slog mig - vi hade aldrig ens höjt rösten till varandra, vi är helt enkelt inga gapiga människor. I det stora hela (utan att överdriva) kan man säga att de fick det att låta som att M inte fick någon mat, blev misshandlad och sexuellt utnyttjad. Det var det mest fruktansvärda jag någonsin upplevt och jag dog lite till, igen.
Jag tål mycket, men min föräldraroll är det känsligaste och käraste jag har, utan tvekan. Jag gick sönder där och då men jag gick hem och limmade ihop mig, lite bränd i kanterna och tejpad i hörnen tog jag mig tillslut samman igen. Det kändes som ett dåligt skämt, det kändes så långt ifrån verkligheten och jag kände en sån sorg inombords. En oro för min son och panik över att inte bli trodd. Jag var så rädd att sanningen inte skulle segra den här gången.
Jag hade kontakt med socialen som skulle komma på hembesök. M bakade sockerkaka (det var en del av belöningen i KOMET som han själv hade önskat) och jag avdramatiserade situationen till den grad att han tyckte det skulle bli kul att få bjuda på fika och tog med glädje med sig de båda socialarbetarna på rundvandring här hemma. De skulle göra en grundlig utredning på mig - på oss. De skulle ha enskilda samtal med M och de skulle ha samtal med mig, mina närstående vänner och bekanta. Jag tänkte att det var helt okej att de synar våra sömmar för vi har ingenting att dölja, sanningen kommer alltid fram tillslut ändå. Samtidigt kände jag mig så kränkt och det kändes så ovärdigt på något sätt. Vi förtjänade inte det här.
Ja, så tänkte jag - men jag var livrädd! Jag frågade rakt ut - vad är det värsta som kan hända? och fick svaret - det värsta som kan hända är att vi tvingas omplacera dina barn. Förstår ni hur sjukt det är när man har rent mjöl i påsen?
Jag bröt ihop igen. Dog lite till.
Men är det något jag lärt mig så är det att låta allt som kan fungera som vanligt få göra det, så jag jobbade på med jobbet så mycket jag kunde mellan möten hit och dit och försökte hålla ihop rutinerna så gott det gick på hemmaplan. Sen mörkret föll grät jag i det tysta och bad till gud att allt skulle lösa sig.
Jag var i Stockholm och jobbade när en mamma från M's klass ringde och bjöd in mig till ett föräldramöte utanför skolan och skolan var alltså inte medvetna om att föräldrarna skulle ha ett möte. Först blev jag alldeles kall och tänkte att nu är det kört, nu har M varit inblandad i något. Men det visade sig att mötet var på grund av att det varit mycket turbulens i hela klassen och att ingenting fungerade, många av barnen ville inte gå till skolan och de som gjorde det blev uppdelande i grupper. M gick i en liten skola och hans klass bestod av 11 elever - som de fick dela in i två grupper för det gick inte hantera annars. M i sin tur blev skickad till en helt annan klass ibland -en helt annan årskurs till och med för hans klassföreståndare kunde inte hantera honom (han var 7 år). Det kom som en chock och jag fick ny luft i mina lungor. Jag hade hela tiden känt att det var ju något som inte stämde med deras historia och jag hade idiotförklarat mig själv för att jag inte såg det som skolan såg. Jag hade ju tillslut nästan börjat tvivla på mig själv efter alla lögner de matat mig med.
Jag fick i alla fall också reda på att det var stökigt i resten av skolan, en mormor skulle hämta sitt barnbarn i årskurs tre och det kom då en stol flygandes med orden JÄVLA HORA efter. Detta trots att skolan satt och sa till mig och socialtjänsten vid mötet att det bara var M i HELA skolan som var uttåtagerande och använde sig av mindre fina ord. Jag var öppen mot resterande klassföräldrar och lade alla kort på bordet. Jag bad dem att kontakta mig direkt om en situation kring M skulle uppstå - för igen - jag kan inte avhjälpa något jag inte vet om existerar.
Jag fick vid ett senare möte på skolan med socialen och en inbjuden specialpedagog veta att man utan att fråga mig låtit en specialpedagog analysera M. Man hade också satt in TRE olika personer som skulle punktmarkera honom som det så fint hette. Han fråntogs rätten att vara ett barn och kunde inte längre leka på rasterna. Han skulle mest stå rakt upp och ner lugnt och stilla och bara vara.
En dag fick han inte vara med på idrotten för att de inte hade någon extra resurs, han fick stå ombytt och klar och titta på. Ingenting av detta fick jag någon som helst information om förrän långt senare, förutom det här med gympan som M själv berättade som skolan sedan bekräftade i en mailkonversation.
M berättade också med gråten i halsen en kväll att "fröken" hade sagt att om han inte skötte sig i skolan så fick han inte bo kvar hemma.
Så alltså, en situation uppstår bland utbildade pedagoger som handleds av en rektor (som är rektor över flera skolor dessutom) där ett barn ger uttryck för att inte må bra i skolmiljön och behöver extra stöd och det första man gör är att man väljer att göra en socialanmälan och därefter hota barnet med att det inte ska få bo kvar hemma om det inte sköter sig.
M frågade mig om han skulle behöva åka till ett barnhem? om jag inte älskade honom längre? varför ingen tyckte om honom? Han sa att han ville dö. Mitt älskade lilla gryn på sju år önskade döden när de vuxna svek honom.
En annan gång kom han hem med två stora blåmärken på överarmen efter att ha spenderat eftermiddag med rektorn på skolan - det fanns visst ingen annan där då lämpligt nog. Jag vet inte var jag hittade orken den här tiden eller hur vi kom dit vi är idag.
En annan gång ringde en gammal kollega till mig och berättade att i deras fikarum på jobbet satt en fru till en medlem i BU-rådets berättade om ALL ovan sekrettesstämpad information med namn på både mig och M. Jag blev galen och ringde rektorn och i frågasatte hur i helvete det var möjligt? frun var alltså inte ens med i BU-rådet, utan hennes man. Man får dessutom inte diskutera enskilda elever där.
Någon åtgärd efter de? kanske ni undrar. Nej är svaret på den eventuella frågan.
När specialpedagogen som skolan bjudit in till möte i hopp om att sänka mig ännu mera istället började pressa dem med frågor om hur de bemötte M's problematik och vad de gjorde i situationer som uppstod satt de som fågelholkar utan svar - det kommer inga stekta sparvar som kungen hade sagt, tänkte jag. Jag kände glöden i mig. Jag som känt mig så utelämnad och tillintetgjord reste mig igen - jag kom igen!
Allt eftersom allt bubblade upp till ytan förstod socialtjänsten hur det låg till. Tack och lov segrade sanningen. jag blev bönhörd. Men jag kan inte låta bli att undra över mörkertalet? Hur går det men dem som inte har samma sociala kompetens som jag ändå har? vad händer med dem som inte orkar resa sig igen?
Skolan hade problem de inte själva kunde hantera och de behövde en syndabock - det blev M (och några andra stackars barn har jag också fått veta i efterhand, även om de kanske inte riktigt nådde upp till vår historias propotioner). Flera elever fick byta/valde att byta skola.
Skolan hade under vår utredning som de var så måna att få till inte återkopplat en enda gång, inte inkommit med någonting som låg på deras bord och socialtjänsten höjde på ögonbrynen. Skolans historia gick inte ihop med vår verklighet. De såg en mamma som tömt alla resurser hon kunnat hitta, som var engagerad och som inte hymlade med läget - jag var ju medveten om att M behöver mycket stöd i vardagen, en trygghet att luta sig mot när det blåser. Han mår bäst av en lugn men mycket fast hand och istället fick han ett strypkoppel.
Jag och specialpedagogen fick väldigt bra kontakt och jag pratade väldigt mycket med honom, han hjälpte mig att byta skola för jag kände att det inte fanns någon tillit till den skolan vi hade och de hade redan satt en stämpel i M's panna som hade varit svår att få bort. Jag ville bryta mönstret och ge M den chansen han förtjänar - som alla barn i hela världen förtjänar!
Dessutom kände han sig inte omtyckt och hans självkänsla var verkligen på botten. Han uttryckte till och med att han ville dö, igen - han var 7 (!!) år och stora delar av vuxenvärlden svek honom. De vände honom ryggen när han behövde dem som mest.
Han bytte skola och till en början var han knuten till en "vanlig klass" men gick större delen av dagarna i något som kallas resursskolan. Han behövde lära känna de nya vuxna i hans omgivning och han behövde få känna en trygghet och bygga ett förtroende. Det var så svajigt och så jobbigt den första tiden. Han var verkligen i botten från start. Men det är en fantastisk liten kille jag har och han har kämpat och slitit som ett djur.
Det är också en fantastisk personal omkring honom. De vet vad det handlar om och hur avgörande bemötandet är för barn med problematik. De häller inte bensin på elden.
Efter ett lite längre tag på den nya skolan och efter att ha jobbat enligt konstens alla regler vad gäller uppmuntran, bemötande, beröm etc. frågade specialpedagogen om jag någon gång övervägt att låta någon göra en utredning på M. De jobbar ju mycket med barn som har olika neuropsykriatiska funktionsnedstättningar och han tyckte sig se en del liknelser hos M. Jag svarade nej, det hade jag aldrig övervägt.
Jag har varit en så korkad människa att jag har tänkt "Pfff! ADHD, så fort ett barn är lite trotsigt så sätter man en ADHD diagnos!"
Jag började leta information, läste om andras erfarenheter och olika forskningsstudier. Jag hittade en uppsjö av uppgivna föräldrar som inte hittade någon väg ut. Ett berg av föräldrar och barn med samma historia som oss. Där omvärlden svek dem gång på gång. Jag grät. Pappor och mammor går på knäna där ute. De slutar sina jobb och viger sin liv åt att hjälpa sina barn - de ropar på hjälp för allt vad de har men ingen förstår. Ingen vill ta i det. Det finns inga resurser.
Sen finns det eldsjälar som slåss och kämpar för de här barnen och för mammor och för pappor vars luft i lungorna är på väg att ta slut.
Jag hittade också små strimmor av hopp, det finns olika sätt att hantera en diagnostiserad neuropsykriatisk funktionsnedsättning. Prisa gud! tänkte jag och torkade så småningom tårarna. Det finns hopp även för oss - det finns hopp för alla er andra också.
Den gjordes en utredning på min M under en höst och det kostaterades att M har ADHD och när han fick sin diagnos var det en käftsmäll och och ett halleluja moment på samma gång. De som gjorde utredningen sa att i vissa fall kan man känna att ett barn liksom lutar åt det hållet, eller att vissa drag hos barnet leder dit - så var det inte med min M. Han var ett solklart fall. De tyckte också att M är en solklar solstråle. Jag är beredd att hålla med. Man gjorde också innan man påbörjade själva npf utredningen en utredning för trauma, den visade ingenting vilket jag var ganska säker på i och med att vi verkligen på många sätt bearbetetat pappans plöstliga död.
När man får en diagnos öppnas dörrar man inte visste fanns och helt plötsligt fanns en liten förståelse ibland iallafall - när man kan sätta ord ett ord till beteendet. Man får mer stöd (som man egentligen har rätt till i alla fall men som man har väldigt svårt att få i många fall) även om man även då oftast får kräva det och ringa, jaga, gapa och vända sig högre och högre upp och göra sig hörd för allt vad man förmår för att komma dit.
Livet med ADHD i vardagen innebär att man måste slåss med näbbar och klor och man får ingenting gratis. Man väljer många gånger bort aktiviteter och större folksamlingar och risken finns att man tappar mycket av det sociala och väljer det säkra före det osäkra. En hemmakväll framför en promenad och glass vid kiosken.
Det finns så mycket okunskap och förnedring där ute och ibland kan den där blicken du ger mamman eller pappan med det stökiga barnet i kön på konsum fullständigt rasera deras dag för de är redan dömda tusen gånger om och de känner att ingen förstår. De känner sig som världens sämsta föräldrar med för korta armar och för lite resurser. De känner att allt jävlaranamma har pyst ur dem och de ifrågasätter sig själva till den grad att de tappat bort sitt jag. Testa att ge dem ett leende istället och ge dem ett uns av energi.
Jag kom så långt en period att jag på vägen till jobbet i bilen övervägde att knäppa upp bältet och bara tjoffa ner i diket för jag orkade inte kriga mer, kände jag då. Jag orkade inte springa i motvind mera. Ett par veckors sjukskrivning var nog kanske vad jag behövde men då hade jag rasat. Jag vågade inte gå till läkaren så jag gjorde som vanlig. Jag bet ihop, fick järnsmak i munnen och värk i bröstet. Låg sömnlös och såg inget ljus i tunneln.
ADHD är en förklaring. Ingen ursäkt - men det är en förklaring till en del tokiga saker som händer. Sverige börjar vakna till liv men det går sakta. Alldeles för sakta.
Man måste omprioritera - det finns stöd i lagen men det är i det flesta fall en resursfråga. Det får inte snålas på den här punkten. Alla barn har rätt till det stöd de behöver oavsett diagnos eller ej. KRÄV det! Det borde finnas minst en person i varje kommun som jobbar med detta, som står upp för barnen - som står upp för föräldrarna. Som pushar och hjälper till. En person som vässar näbben och fäller ut klorna när föräldrarna ligger i fosterställning i badrummet och försöker ta sig samman. När barnen gömmer sig under täcket med alla känslor de inte vet var de ska göra av.
Många av er som läser det här förstår inte. Antingen förstår ni inte, eller så vill ni inte förstå.
Ni förstår inte hur det är att leva med detta som en del av sin vardag. Jag är ingen mjäkig WT morsa som låter M bestämma med silversked i mun. Jag är en riktig jävla hardcoremorsa som kämpar som ett svin för att underlätta vardagen för M men också för hans omgivning. Som vrider ur all mina energi för att lära honom rätt och fel, för att hjälpa honom att förstå sig själv - hatera sig själv och utnyttja sina fantastiska resurser på rätt sätt.
Jag är en resurs, en tillgång för alla de som jobbar med M - jag känner honom bäst så låt oss TILLSAMMANS hitta vägar som fungerar för alla parter. Det handlar så ofta om missförstånd. Det handlar om höga förväntningar och krav som är svåra att leva upp till - skyhöga hästar ramlas av och knän skrubbas. Det är kraven som blir till misslyckanden och nederlag. Låt oss vända trenden. Låt oss hitta vägar att nå ut!
Ja, jag kräver att M får ett bra bemötande och att man lägger ribban på hans nivå, men jag kräver också att M bemöter sin omgivning på ett sätt som är värdigt. Jag förstår och jag accepterar att det inte alltid blir rätt, ibland är impulsen snabbare än reaktionsförmågan på omgivningen men i takt med att vi jobbat utifrån konstens alla regler och har M delaktig i hur vi tänker och låter honom förklara hur han mår och hur det fungerar bäst för honom så har vi hittat en balansgång där det fungerar.
Jag tyckte att det var en jobbig grej i början, att säga det - min son har ADHD för jag utgick ifrån att alla tänker som jag gjorde förut - när jag var korkad. Nu inser jag vilken tillgång det kan vara för honom om jag och de vuxna i hans omgivning finns där längs vägen och lär honom att hantera det här på rätt sätt. Mitt mål är att lära honom se vilka styrkor han besitter och hur långt han kan komma!
Jag har alltid varit noga med att berätta för M att alla människor är olika - och precis lika mycket värda. Man har helt enkelt svårigheter och lättheter i livet och man har olika förutsättningar och jag förutsätter och hoppas innerligt att alla ni föräldrar till barn som inte har någon form av npf gör densamma!
Man ska vara stolt över att vara just den man är och man måste ju leva som man lär, eller hur?
Så..
Min son har ADHD och jag är så inihelvete stolt över honom, han är min klippa och tillsammans ska vi övervinna alla hinder och vi ska krossa så många fördomar vi mäktar med!
Det här är en del av min historia och jag hoppas att den kan bidra på något sätt. Kanske kommer jag bygga ut den en dag när jag får tid. Tack för att ni tog er tid att läsa detta.
Tusen kramar och ton av respekt till alla er föräldrar där ute som kämpar på i med och motvind
//Mamman som kom igen!
