Jag har en extrem barnlängtan.

För oss var det tvärtom, han ville ha barn med inte jag. Han gnällde o tjata så mkt som dag, morgon, kväll o natt. Sedan la han ner ett tag, han pratade ingenting om det. Så fick jag det bara så från ingenstans. BARNLÄNGTAN! Jag kände att det är dags. Han vart super glad när jag sa det och nu försöker vi!

Jag är i samma sits. Har också en extrem barnlängtan, min kropp skriker efter barn. Men min sambo är inte alls redo. Har haft en stark barnlängtan i flera år, för mig har längtan växt för varje år som gått. Jag fyller 31 år om några dagar och känner mig verkligen redo för barn men är jättejobbigt att min sambo är långt ifrån redo. Jag försöker inte tjata för då blir han bara sur, jag bara vänta och hoppas att han ska bli redo inom de närmaste åren. 
Jag har skrivit lista med favoritnamn till barn, kan inte låta bli att kolla på barnkläder och allt annat som behövs till en bebis. Planera för vilket rum i vårt hus som ska bli barnrum och hur det ska inredas. Skulle jag berätta för min sambo hur mycket jag tänker på barn, att jag skrivit namnlista och planera så skulle det skrämma skiten ur honom. 
Han anser att vi har gott om tid på oss att skaffa barn fast det har vi inte, han fattar inte att det bara kommer bli svårare ju äldre vi blir. 

Jisses, vad jag känner igen mig i det ni skriver! Jag har längtat efter barn i flera år men de senaste 1-2 åren har det eskalerat och börjat bli riktigt jobbigt. Visst, det går lite i omgångar - är det t.ex. riktigt roligt/utvecklande på jobbet en period så kanske tankarna fokuseras lite på det - men det blir mer och mer att tankarna på barn alltid finns med mig.

Jag har gått igenom allt ni skriver, skrivit listor på barnnamn, tittar på barnvagnar och barnkläder m.m. Min man vill vänta med barn, det känns som om han vill ha allt "färdigt" innan det är dags, Villa, Volvo, Vovve, typ. Försöker också att inte prata om det för mycket för då blir han irriterad efter ett tag. Vi har redan pratat om att jag har en stor barnlängtan och han gör sitt bästa för att vara stöttande. Men han orkar inte alls prata om det så mycket som jag behöver, därav har jag sökt mig till den här tråden. Kanske man kan hitta lite stöd i andra i samma situation...  

Hur är det med era kompiskretsar/syskon osv? Är det ingen som har barn än eller är ni som jag och min man, sist?

Jag känner igen mig så väl. Hela kroppen (och hjärnan) bara skriker efter att bli gravid. Sambon är inte "riktigt" redo och jag vet inte vad det betyder..känner att åren går och jag vill inte vänta längre. Ibland tror jag att jag håller på att bli knäpp, ser liksom "tecken" överallt. Om jag ser någon ny reklamplansch med en bebis så tror jag att den är ett tecken på att det är dags för oss, haha! När jag ser något program på TV där någon föder en bebis så gråter jag, haha. Vi ska inte ens nämna tjatandet här hemma, har liksom tjatat på min sambo så mycket att jag knappt behöver öppna munnen innan han vet vad jag vill säga.. (har dragit ner på tjatandet lite, funderar om det kanske kan få han att själv tänka att han är redo istället för att jag ska tjata om att han ska bli redo). Jag har också svårt att umgås med vänner som väntar barn, får ont i magen direkt vi ska ses och den där klumpen försvinner inte förrän jag är hemma igen. Det går emellertid bättre att umgås med de som redan har barn (det känns liksom längre bort än att vara gravid). Jag går också runt och oroar mig för att folk i min omgivning ska bli gravida. Jag är medveten om att det bara är dumt men jag döljer det väl iaf. 

Allting som jag nämnt ovan är inte allt, men ni förstår nog iaf. Den dagen det är dags för oss alla här i tråden så kommer det att vara oerhört efterlängtade barn iaf!

JSA94 - Jag och min sambo kör med samma "preventivmetod" som du..att det inte har hänt något betyder inte alls att det kommer att bli svårt för er när ni väl försöker. Om han inte kommer i dig är chansen att du blir gravid oerhört liten (ingen graviditet utan spermier). Jag vet att det råder lite olika meningar om "försatsen" innehåller spermier, men många menar att de inte gör det..eller i vart fall att det är väldigt svårt att bli gravid om mannen inte råkar komma lite (alltså inte försatsen). 

Hej! Jag känner exakt samma längtan efter barn, bara det att i mitt fall så vill sambon också att vi skaffar barn. Vi längtar båda två jättemycket, men det är ekonomi och jobb som sätter stopp för oss :( Vi vill ha jobb båda två (nu har vi bara min inkomst) innan vi vågar bli gravida.

Vill varna er lite, ni som slarvar med preventivmedel och kör oavbrutet. Jag och sambon gjorde detta och vi blev gravida i början av året. Man har liksom gått runt och trott att vi kommer inte bli gravida än, det brukar ju ta många månader av försök så lite slarv här och där gör nog inget... men det tog sig på ett försök när vi slarvade med kondomen! Det kom såklart som en chock för oss, för vi sitter verkligen i en dålig ekonomisk situation, sambon har varit långtidsarbetslös utan a-kassa och är även deprimerad som resultat av detta. Vi längtar så efter att bli föräldrar, men ville inte att det skulle ske på detta sätt, med stress och oro och kämpig ekonomi, så vi beslutade oss för en abort. Vi ville att barnet ska vara 100% välkommet, och att det ska få en trygg start med två föräldrar som mår bra.

Nu längtar jag ÄNNU mer efter barn. Jag har fått vara gravid i några veckor, liksom fått en försmak av det hela, och det känns så sorgligt att vi inte kunde behålla. Men min sambo behöver verkligen få komma upp på banan igen, komma in på arbetsmarknaden (nu går han en kurs som förhoppningsvis ger jobb efter sommaren). Vi kommer sätta igång så fort han har fått jobb, för vi känner oss båda så redo att bli föräldrar. Vi vill inte vänta längre än nödvändigt.

Ville bara skriva här för att jag inte har någon att prata med om detta. Jag längtar så rysligt mycket. Såg precis en bekant på FB som nu officiellt ska ha barn i september, och det är ju den månaden VI skulle fått en bebis om vi hade behållt. Har gråtit hela morgonen för att längtan är så stark. Så jag säger bara att om er partner inte är redo än, sätt er inte i en "oops, jag är gravid"-situation som han eventuellt inte kommer trivas i. Visst finns chansen att han i en sådan situation helt plötsligt känner sig redo och vill behålla, men det kan även bli tvärtom. Det sista man vill göra är ju att tvinga någon in i något. Försök prata om det på ett lugnt och moget sätt, utan press på honom, för att se om ni kan mötas på vägen på något sätt.

Jag hoppas verkligen att vi alla här inne kan få bli gravida snart, med både ordnad ekonomi och villig partner :) Jag känner på mig att jag och min sambo kommer att ha allt ordnat snart, inom 6-9 månader hoppas jag. Vi har gått igenom det här (aborten) tillsammans och det har gjort oss starkare. Det är inget vi är stolta över och inget vi nånsin berättat för någon, men vi har vår längtan efter en familj gemensam och vi vet när vi känner oss redo.