Missfall nr 3
Den 29 januari var det dags för en glädjens stund, vi skulle in till sjukhuset för ett tidsbestämmande VUL (vaginalt ultraljud) inför KUB-undersökningen. Äntligen skulle vi få se vår lilla 4:a som skulle komma i månadsskiftet augusti/september 2014.
När läkaren hade tittat och klämt en bra stund kom orden som jag aldrig kommer att glömma "Jag ser tyvärr inga livstecken", jag kände hur en avgrund öppnade sig och jag blev helt iskall i hela kroppen. Varför?????
Dagen efter fick jag åter åka in på gynmottagningen för ett extra UL men det fanns ingen som helst hjärtaktivitet, "fostret" (vår lilla bebis) hade dött bara ett par dagar tidigare i v 9+2 (storleken stämde med vilken vecka jag var i). Alla drömmar och planer som vi redan hade börjat göra upp bara försvann i tomma intet och istället fick jag gå därifrån med en radda av tabletter för att hjälpa kroppen att avsluta graviditeten och ett stort hål i hjärtat
Tog tabletterna som jag skulle och på lördagen började jag blöda, kom rejält med blod (och klumpar) i 3-4 dagar sen avtog blödningen och jag tänkte att jaja nu är det över.
Men dag 9 efter tabletterna så började jag blöda mer igen och det kom fler stora klumpar och dagen efter så forsade blodet ur mig och jag blev bokstavligt talat livrädd, ropade på mannen att han skulle komma och hjälpa mig sen fick han ringa ambulansen som kom direkt och körde mig till sjukhuset.
Väl där blev jag undersökt av en läkare som kunde plocka ut ganska stora bitar av hinnor och annat som fanns kvar sen fick jag 2 påsar blod och fler tabletter sen var det bara att vänta, fortsatte blöda ganska mycket och dagen efter konstaterade dom att jag behövde skrapas trots allt. Efter skrapningen fick jag mer blod (hade ett hB på 68 då) och ett nytt VUL så att dom såg att det verkligen var tomt.
Under dom här två dygnen så pendlade jag mellan dödsångest och dödslängtan, hade så ont i både kropp och själ och var så trött så ibland kände jag bara att "snälla låt mig få sova nu" men tankarna på min älskade oroliga familj därhemma höll mig uppe trots allt.
Fick äta massor med järntillskott i 2 månader och nu har jag varit hos BM för undersökning och nytt hB-prov och allt såg bara bra ut och järnvärdet var uppe på bra nivåer igen så det finns inga fysiska hinder för en lyckad graviditet så nu har vi startat upp vår bebisverkstad igen och håller tummarna för att det slutar lyckligt den här gången.
Detta var mitt 3:e missfall och tankarna snurrar i skallen, är vi för gamla (är ju född 71)? vad är det som går fel? är det nåt jag kan göra annorlunda? Har ju iofs fått en underbar gulligan mellan missfall 1 och 2 men nu är det 2 missfall på kort tid (det förra var i början på september) alla 3 missfallen har kommit i vecka 9-10, orkar vi en gång till? Jo men det är klart vi gör...jag vet ju hur underbart det är att vara gravid och vilken högvinst som kommer i slutändan
Hoppas ju innerligt att vi kommer att få vår lilla 4:a så småningom men just nu känns vägen dit lång
