troligen andra missfallet
Jag måste nog bara få skriva av mig.
Vi pratade så länge om att skaffa barn. Vred och vände på det, ville inte ta lättvindigt på ett så stort beslut. I höstas var det äntligen dags: vi hade säkrade karriärer, stabil ekonomi, ett fantastiskt förhållande och flyttat till större bostad.
Jag tog ut min p-stav och blev gravid drygt en månad senare. Och allt var bara så himla underbart ett tag. Men i vecka 11 började det blöda och det visade sig då att fostret dött redan i vecka 7 (ett så kallat uteblivet missfall, eller Missed Abortion). Eftersom kroppen inte verkade vilja stöta ifrån sig graviditeten fick jag göra en medicinsk abort. Det gjorde så jävla ont. Men det funkade tydligen inte heller för det var rester kvar. När det fortfarande inte hade slutat blöda sju veckor senare fick jag göra en ny medicinsk abort. Vi ville bara få börja om. Försöka igen. Den andra aborten gjorde bara ont, livmodern öppnade sig inte för att släppa ut de små, små rester som fortfarande fanns kvar (jag har tydligen en livmoder med grav separationsångest). Två månader efter det att missfallet konstaterats fick jag tillslut göra en skrapning. Jag hade då haft missfall nästan lika länge som jag varit gravid. Äntligen var det över.
Vi ville såklart bli gravida igen, så fort som möjligt. Men vi följde rekommendationerna och väntade tills jag fått en vanlig mens eftersom vi inte ville göra någonting som riskerade ännu ett missfall. Jag hade hursomhelst min andra ägglossning efter skrapningen för ca en och en halv vecka sedan och har känt svaga gravidsymptom den senaste veckan (är medveten om att de säkert bara är inbillning eftersom jag så väldigt gärna vill vara gravid, men inbillade eller inte så har jag känt dem och tvingat mig själv att vänta tills BIM för att testa).
Igår mådde jag plötsligt inte så illa på morgonen. På eftermiddagen kom lite bruna flytningar och idag kom blodet. Jag vet ju i ärlighetens namn inte om jag ens varit gravid, men mensen borde inte komma på några dagar än (4-5 dagar) så jag antar att detta inte kan vara någonting annat än ett väldigt tidigt missfall (eller?). Och en gång är ingen gång, men efter två gånger börjar man ju ana ett mönster.
Så vad händer nu? Måste vi vänta en menscykel igen innan vi kan försöka på nytt? Har hört att den första hinnan efter ett missfall kan vara tunnare och därför ha svårt att ta emot ett nytt foster. Men vill inte vänta en enda sekund till! Kan inte rå för att känna att jag "borde" vara i sista trimestern vid det här laget. Alla omkring oss verkar få barn hur lätt som helst. Jag förstår inte vad som är fel.