Ni som har adhd/add hur var ni som barn?

Jag har inte adhd själv men har en son med mycket grav form av adhd.
När han var liten så var det ett konststycke att hålla samma fart som honom. Han var överallt- samtidigt och satt sällan eller aldrig stilla.
Han var glad men hade svårt för regler och att dela med sig med andra under lek. Snäll men väldigt impulsiv och hade i perioder svårt att sova.
I skolan hade han inte tid att sitta still och lyssna. Pratade mycket och tappade snabbt koncentrationen.

Det är ju lite annorlunda för tjejer, visar sig på lite annat sätt. Jag hade jätte jobbigt med den sociala biten och har fortfarande även om det är lite bättre. Man blir ju mer säker på sig själv ju äldre man blir.
Hängde inte alls med i skolan och hamnade efter rätt fort. Glömde alltid läxor eller att lämna in olika arbeten man skulle göra. Kom ihåg att lärarna tyckte jag alltid va drömmande och det berodde ju på att 110 tankar snurrade i huvudet på samma gång.
Sen va jag nog mer framåt och tuffare hemma jämfört med när jag va i skola och liknande. Utanför hemmet va jag en tyst liten mus.

Inte länge sen jag själv fick diagnosen och mycket föll ju på plats vilket känns skönt

Sonen har också mer grav ADHD och det har varit samma sak här. För att han ens skulle klara tvåan så fick dom sätta in en assistent som är med honom hela tiden och dom sitter själva i ett rum. Får göra uppgifter en liten stund och sen bryta av med något spel eller liknande för att sen ge sig på skolarbetet igen. Trots detta så klarar han det fram till lunch bara. Efter det blir det bara lite spel eller annat mer lättsamt.
Nu vet vi att han kommer klara tvåan vilket känns otroligt skönt men det är tufft för honom.
Den sociala biten är tyvärr inte helt lätt den heller och blir svårare ju äldre han och kompisarna blir har jag märkt 

Jag visste inte att man hade sociala problem då man har ADHD/ADD. Vad har man problem med då? Är det som med asperger att man har svårt att läsa folk?

Tack för era svar!

Ja, det verkar som att den mesta allmänna informationen handlar om pojkar men att det uttrycker sig annorlunda hos många flickor och därför är flickor under diagnosticerade.

Madmoiselle: Sociala problem kan t.ex. vara att man är annorlunda och därför inte passar in. T.ex. jag hade inte många och definitivt inte bra vänner förrän på gymnasiet. Är man annorlunda och t.ex. dålig på sport som ofta är en aktivitet på rasterna så vill ingen ha med en i deras lag och man kan då hamna utanför (t.ex.). Det kan också vara att man är för impulsiv och säger vad man tycker utan att tänka sig för och då sårar andra omedvetet. Det kan vara att man känner att man inte passar in och då undviker att vara med andra för att man ändå känner sig utanför och  inte riktigt klarar av de krav som ställs och då drar sig undan. Hoppas du förstår lite mer :)

Jag är personligen väldigt känslig för andras sinnesstämningar och har också svårt att läsa av människor i olika situationer. Jag trivs bäst med människor som är raka med vad dom vill och känner för annars går det åt väldigt mycket energi till att försöka läsa och känna av. Samtidigt märker jag också att vissa människor känner sig obekväma när man är för rak och öppen så det är hela tiden en balansgång som tar mycket energi.
Man känner ju väldigt tydligt att man är annorlunda också, redan som liten oftast.
 
Sonen som är mer utåtagerande stöter ju på lite andra sociala problem.