Finns det fler som jag ! Ensammast i världen ?

Finns det någon i detta forum som är...precis som jag.......världens ensammaste människa ? 
Livet kan vändas upp och ner bara sådär.......på ett ögonblick

Uppväxt i en trevlig liten by i Skåne med många fritidssysselsättningar som friidrott, tennis, simning, scouterna mfl. Normal uppväxt med två föräldrar och en bror.

Efter studier och militärtjänstgöring.....ja jag är tjej !! så fick jag jobb på en affärsbank och där jobbade jag ca 15 år och trivdes jättebra som privatrådgivare.

Så för något år sedan träffade jag en kille från Norrland och vi blev blixtkära och besökte varandra så mycket vi bara kunde trots avståndet mellan oss.
Till sist så bestämde vi oss för att flytta ihop och jag var tvungen att söka jobb där uppe då han hade två barn sedan innan så han var inte flyttbar.

Mycket riktigt fick jag jobb på en annan bank där uppe men bara ett vikariat på 6 mån. Jag nappade och chansade för första gången i mitt liv. Jag visste jag var kunnig och drivande inom bankväsendet.

Jag fick förlängt 6 mån till på banken men när det återstod en vecka kvar på vikariatet hade jag fortfarande inte fått något svar ifall jag fick vara kvar. Men så blev man inkallad hos chefen där han berättade att de inte kommer förlänga mitt vikariat trots att jag höjt bankens resultat med 400% så var det inte tillräckligt för att behålla mig. 
Samtidigt gör killen slut.......bara att åka och hyra det största släp jag kunde hitta och började packa för min resa 150 mil söder till min hemort på Österlen i Skåne. Som tur var hade jag inte sålt mitt hus nere på Österlen under mitt år i Norrland. 

Mina föräldrar som skulle möta mig och hjälpa mig lasta ut mina möbler ur släpet var försenade flera timmar så jag fick mer eller mindre ta ur allt själv när man har kört 150 mil själv.

Sen så drog mina föräldrar sig ur......de hör aldrig av sig och stöttar mig inte ett dugg. De tycker bara jag ska ta och skärpa till mig och söka jobb. Ja det fattar jag också men det är inte alltid så lätt i en sorg att ta sig samman och fungera som vanligt. Hamnade i en djup depression när mina föräldrar svek här i höstas och nu har jag så svårt att komma igen. Är så fruktansvärt besviken och ledsen på mina föräldrar som inte finns där för en. Är så fruktansvärt trött på att alltid krypa för min mamma och pappa är så svag och går på mammas linje och vågar inte själv kontakta mig. Han har dessutom varit i mitt förråd och hämtat gräsklippare och grill fastän de inte behöver den för att jag ska ha svårt att klara mig här i mitt hus. Så nu måste jag åka och köpa en ny gräsklippare för pengar jag inte har.
Har inte heller några vänner som jag kan vända mig till och prata med. Som tur var har jag en kurator som är min ända länk ut i samhället. Hur kan det gå så här för en högt presterande person med mycket driv och livslust till ett hopplöst ledsen människa. Normalt sätt en väldigt glad person som alltid ställer upp på alla min omgivning och har alltid blivit kallad "Glada Mat Tina" men nu hör ingen av sig mer. Jag har försökt och försökt ta kontakt med min omgivning och tryckt på för att träffas och göra något kul ihop men alla bangar ur och slutar höra av sig. Vet inte hur jag ska överleva ensamheten. Tror inte människan är gjord för att leva som eremiter. Hur kan det komma sig att det verkligen inte är en person än min kurator som hör av sig till mig på flera veckor.....ja månader. Fler som har ett liv som havererat ? Vet ej när jag bryter ihop men det är nog inte långt borta ! Skulle vara roligt och få lite respons och ett annat livstecken på att det finns någon därute som har samma erfarenhet ?