Jobbig situation

Tror att det är en bra sak ifall man är hyfsat ense om barnuppfostran. Och har snackat igenom det hela och är ense i grova drag i alla fall.

Jomen så är det det ju! Men jag blir bara förskräckt av beteendet! Häromdan när vi pratades vid i telefon så skulle de titta på en film men den funkade inte, så han var tvungen att sätta på en annan, alltså det utbrottet ungen fick! Jag blir mörkrädd! Hon blev så förbannad och skrek så vi fick avsluta samtalet. Jag vet inte om jag pallar med sånt för jag blir vansinnig!:(

Hur gamla är barnen? Vad gör pappan när hon skriker? Tydligen bytte han film denna gång så det låter som att hennes skrikande fungerar? I så fall kommer det ju inte upphöra för att ni flyttar ihop,

Har han varannan vecka?

Aldrig att jag hade utsatt mina barn och mig själv för det där!! No way! 

Är det en möjlighet att fortsätta särbolivet nåt år till? För årena går och barnen växer och blir äldre och förståndigare så tiden ändrar läget.

Barnen är 4 och 6! Han sa att han tog hand om situationen men hur vet jag inte. Den filmen som de skulle titta på funkade inte så då satte han på en annan istället men den dög inte, varpå utbrottet kom.:(

Nä det är ju det jag tänker med att jag kommer inte kunna hålla käften om ungen får såna utbrott. Mina tycker att de är högljudda och jobbiga, det gör ju inte saken bättre heller. Vill ju att alla ska trivas tillsammans!! Men med denna frökens skrikande så vete fan rent ut sagt!

Det är ju tufft som satan att leva som särbos, själv jobbar jag skift och han dag och sen har jag ju ungarna när jag är ledig och det funkar så bra med honom och barnen. De tycker om honom jättemkt! Jag däremot undviker nästan att träffa hans barn för jag tycker deras gnäll och skrik är så jobbigt.

Ja, då kan ni ju tyvärr inte flytta ihop. Hur gamla är dina barn? Leker barnen tillsammans eller undviker dina barn hans ungar? Är skrikisen den som är 6 år?  6 år är ju en väldigt jobbig ålder menar jag. Kan gå över snart

Det räcker inte att dina barn och han funkar jättebra ihop, hans barn följer med i paketet. Och man får också ta i beaktande redan innan att läget kan hastigt ändras och ens partner blir heltidsförälder av en eller annan orsak och att man då lever med partnerns barn på heltid.

Inte ett dugg avundsjuk på din situation och dina tvivel. 

Det är väl mer regel än undantag här på FL att bonusmammans barn enligt henne själv, alltid är väluppfostrade artiga och fina, aldrig får några utbrott, och som därför heller aldrig orsakar några problem eller skapar irritation. I jämförelse med mannens tidigare barn som i regel är precis tvärtom. Som aldrig fått nån fostran, alltid saknat regler och som därför förpestar tillvaron för de andra i familjen. Jag skulle råda till att inte flytta ihop med den här mannen. Det kommer bara att få till följd att dina antipatier mot barnets beteende kommer att växa.

Tvekar du redan nu, så avvakta! Det går precis lika bra (om inte bättre) att bo särbos.

Å andra sidan har man väl sällan någon anledning att starta trådar om problem med bonusbarnen om inga problem finns? 

Jag personligen blir rent allmänt mindre störd på mina egna barn än på andras och det är alldeles oberoende av hur irriterande deras beteende är. Samma beteende från mina och andras barn genererar alltid mer irritation från mig om det kommer från någon annans barn. Jag är medveten om detta och försöker att ha det i åtanke när jag interagerar med bonusen!

Nä det är fyraåringen som är skrikig! När jag säger att han ska komma med barnen så tycker mina att det är jobbigt och det känns inte så kul. De leker bra till en början men det blir alltid nått tjafs.

Nä det är fyraåringen som är skrikig! När jag säger att han ska komma med barnen så tycker mina att det är jobbigt och det känns inte så kul. De leker bra till en början men det blir alltid nått tjafs.

Så är det ju att de kommer i ett paket och jag håller verkligen inte bara mina barn om ryggen och säger att de är perfekta, men mina barn har aldrig haft sånt beteende för jag har varit klar från början att man kommer ingen vart med gnäll eller med skrik. Det finns inte!

Och ja jag blir också mer irriterad på andras barn och är väl medveten om det och har verkligen det i åtanke när jag är med dem. Vi har ju pratat om uppfostran och han är inte heller ok med hennes beteende. Är bara skraj över att flytta ihop och att han och jag sen kommer ryka ihop över detta och att det bara blir pannkaka av allt. Jag vet att ni tänker, flytta inte ihop då men jag tänkte att jag ville höra här om nån har varit liknande och hur ni gjorde för att lösa!?

Ett av mina barn har otroligt svårt för förändringar, och kunde få extrema utbrott pga frustration när det blev snabba förändringar. Jag har haft mycket hjälp av en bok som heter Explosiva barn, det har tagit år av träning men nu har jag en tonåring som kan hantera förändringar nästan lika bra som "normala" tonåringar.

Jag vet att det är tufft att leva som särbos, har egen erfarenhet av det.
Men numera bor vi ihop och jag kan säga att jag många gånger har längtat tillbaka till det lugna särbolivet när sambons tonåring drar igång sitt humör.

Och då funkade ändå allt fint när vi sågs under de åren som vi var särbos.

Så om jag var i ditt läge skulle jag definitivt inte flytta ihop innan jag kände att jag gillade hans barn "på riktigt" och att vi var i princip överens om regler/principer för barnuppfostran. Det är tillräckligt jobbigt i en bonusfamilj ändå med alla personers olika erfarenheter och ex som påverkar mer eller mindre.

Bor ni långt ifrån varandra? Kan ni flytta närmare?

Ja det är det jag tänker på med att det kan va mycket med förändringar när man inte är så gammal. Frågade hur exet sköter det och hur hon va när de bodde ihop och han sa att hon skriker väldigt mycket på dem. Jag kan skrika jag med men mina fattar då att de gått för långt. Vill ja en lugn miljö och tänker att det kanske blir bra när vi får våra regler och sånt om vi flyttar ihop, men då kommer det att tänk om det i te blir det.

Det är ju där det brister lite för oss! Trodde vi va klara över regler och uppfostran men när våra barn rök ihop så visar det sig att så va inte fallet. Han blir då som ett barn som måste ge igen och och komma med så patetiska saker som jag inte ens trodde va möjligt. Vi har ca halvtimmes bilfärd från varann och tänkt flytta lika lång båda två. Som sagt skitsvårt detta då man vill få en vardag tillsammans.:(

Det där med att bli barnslig och vara tvungen att hämnas är en stor varningsklocka för mig. Har man inte lyckats utveckla sig förbi det stadiet så har man även väldigt svårt att se situationer ur någon annans perspektiv. Jag skulle definitivt vara försiktig med att flytta ihop med den mannen!