Hej!
Jag snurrade in på denna tråden och jag känner exakt samma som dig...!! Nu är det visserligen ett par år sedan du skrev denna tråd, men jag känner exakt likadant som dig på pricken.
Är också 22 år och jag går min fjärde termin på ssk-utbildningen och har snart bara 1 år kvar. Jag gick i princip nästan direkt från gymnasiet och har inte jobbat något mer än extra timmar lite här och var på extra jobb. Jag känner att teorin och det vi läser är intressant och jag har alltid varit väldigt intresserad av just kroppen och sjukdomslära osv, men när jag är ute på praktik så känner jag mig bara så otroligt osäker och rent ut sagt urdålig på det jag ska göra och reflektera över. Jag blir liksom mer inåt, osäker, blyg och rädd vilket resulterar i att jag blir tyst som en mus och knappt gör något mer än observerar känns det som. Jag förstår ibland inte ens hur jag har kunnat bli godkänd när jag är sådär? Jag gör ju det som målen och kriterierna kräver och jag är aktiv men känslan är tvärt om att jag inte kan någonting, att jag aldrig kommer klara av att arbeta självständigt sen när jag väl är färdig och hur ska jag kunna ha egna patienter med 100% självständigt ansvar?? Jag är bara livrädd för att jag ärligt talat valt fel.
De lärare jag haft och likaså handledare säger att jag är superduktig, driven, lugn och att jag kommer bli en jättebra sjuksköterska men varför känner inte jag så? Mina tankar cirkulerar ständigt i om jag verkligen valt rätt och om jag inte bara ska jobba med något där jag typ kan sitta inlåst i en garderob och inte visa att jag syns...nä men ni förstår kanske känslan? Jag vet inte vad jag ska ta mig till riktigt. Är bara skiträdd för det som komma skall och att jag läst snart en hel utbildning förgäves typ för att jag är så rädd och enligt mig löjlig...
Jag önskar att jag också kännt att detta var min dröm att bli just sjuksköterska men jag känner mer bara tvivel och tveksamheter gällande den frågan. Dock känner jag en enorm drivkraft att kanske jobba på BVC sen i framtiden för jag tycker det verkar så himla roligt, men vägen dit är lång för jag måste jobba inom somatiken, (där jag just nu känner att jag inte har koll på någonting??, för att få erfarenhet och lär mig yrket i sin grund. Jag vill ju lära mig det är inte det, men jag är bara så rädd att jag INTE kommer klara detta och att jag kanske bara skulle ha utbildat mig till något annat yrke där jag inte känner dessa känslorna.
