• Sarisen

    Sent missfall v 17

    Födde mitt tredje barn i onsdags. En liten pojke i v 17. Fick en blödning på onsdagen den 7 e och blev inlagd på sjukhus. Där kunde de inte se något som var fel, de kunde inte hitta orsaken till varför jag blödde. Bebisen "mådde bra"och sprattlade på där inne. Efter många undersökningar fick jag åka hem på måndagen och jag började tänka positiva tankar. På tisdagen skulle vi göra fostervattensprov men blev avrådda när vi kom in för det fanns för lite fostervatten. Han sa att vi skulle avvakta 0ch se om det hade fyllts på och få komma tillbaka om en vecka. Dagen efter när jag går på toaletten så upptäcker jag något som hänger ut ur slidan. Det var jättehemskt, jag blev jätterädd. Det var navelsträngen. Det konstaterades på sjukhuset och även att det lilla hjärtat som pickade dagen innan inte slog längre :(
    Jag fick hjälp att föda fram mitt lilla hjärta och det var det jobbigaste jag har varit med om.
    Hur ska man någonsin komma över detta, hur ska man våga prova igen?
    Den tomhet och saknad som finns inom mig är enorm.
    Man säger att jag fick ett missfall men det känns som att förlora ett barn. Allting fanns juh där och han var jättefin.
    Förstår inte varför :(

  • Svar på tråden Sent missfall v 17
  • PennyLane

    Jag beklagar din sorg. Fruktansvärt. Stor varm kram och hoppas du får bra hjälp med att bearbeta din oerhörda förlust.

  • lysa

    Beklagar att du har förlorat din son!

    Är själv i samma mycket sorgesamma situation. Vid rutinultraljudet i v 19 konstaterades att vårt barn inte levde. Allt hade sett så bra ut vid kub-ulj och min mentala beredskap var låg för att någonting skulle vara fel. En dag senare fick jag migegyne och dagen därpå cytotec så den 15/5 föddes vår son i hemmet. Enligt riktlinjerna skulle man egentligen vara på sjukhus men vi valde att vara hemma. Vi kommer att begrava vår lille son. För mig var det mitt femte barn som vi förlorade för en vecka sedan och tårarna strömmar ned för mina kinder. Många kramar till er!

  • Sarisen

    Jag beklagar så mycket lysa <3 Detta är en jobbig och traumatisk upplevelse. Jag gråter fortfarande av å till men det går sakta men säkert framåt. Frågan är om man någonsin vågar att prova att skaffa ett barn till...? Man är väl inte purung direkt heller så man har inte så många år på sig. Det skulle ha blivit min mans första och han var så lycklig, även jag förstås... Jag har två fantastiskt fina barn som blir 14 och 12 i år. Känner sån lycka och tur att jag har dem. De är mina änglar på jorden. Vi får försöka ta oss igenom det här på det bästa sätt vi förmår. Även om livet går vidare så kommer saknaden av min son alltid bestå. Men med tiden hoppas jag att allt kommer att kännas lättare....Kramar

  • lysa

    Jag förstår verkligen din känsla. I detta hav av sorg så är det de fyra barnen jag har (2 år, 3år, 5 år och 14 år) som gör att jag trots den stora sorgen överlever. Varje dag strömmar tårarna. Jag är heltidssjukskriven. 
    För mig har förlusten av vår lilla pojke väckt en enorm skyddsinstinkt av de andra barnen: vill skydda dem från allt miljögifter, människor med onda avsikter.
    Jag har en stark längtan efter ett femte barn, men vår son var inte planerad och jag tror tyvärr att min man inte delar samma längtan. Jag fyller 39 år i år så åldersfaktorn finns verkligen där...Provar många olika tankar, men frågan som ekar i mitt huvud är är kärleken till min man tillräckligt stark för att kunna välja bort möjligheten till ett femte barn? 

Svar på tråden Sent missfall v 17