Hej Livskris.
Jag är där, valde att lämna för ca två månader sedan. Jag är 40 år har ett barn, och trots att jag valde att lämna så har jag aldrig känt mig så ensam. Jag tror inte man tar bort 20 år tillsammans så lätt man har ju trots allt en massa fina minnen ihop Jag har inte mitt barn varannan vecka utan han är hos sin mamma vilket känns tungt men han måste få bearbeta denna process också ( han är 16 år ).
Stundtals så undrar men vad man har gjort men stundtals har jag en total "frihetskänsla". Det som gör ont är ju att man sårat och splittrat kärnfamiljen.
Jag tror inte man har en 40-årskris som man får höra utan att man kommer tillslut underfund med vad man inte vill ha i livet, vad jag vill ha i livet det vet jag inte men det får framtiden utvisa.
Men det är skönt att skriva av sig, för ibland känns det väldigt jobbigt och ensamt, men tror att man måste vänja sig att hantera ensamheten för att kunna gå vidare.
Den känslostorm du känner är nog precis samma känsla som jag känner, ibland saknar man det invanda livet med vänner och det livet man känner igen.
Men jag tror och hoppas att vi kommer starkare ur det här, men resan dit är lång.
Och de som säger att man valde det här själv vet nog inte hur tungt det är att vara bödeln som gör slut på ett förhållande.
Det gör ont att separera.
