Partner som lätt blir stressad/irriterad – hur hantera?

Hej alla,

Jag och min flickvän har varit tillsammans i två år, och som för alla har vi våra bra och sämre perioder. Vi har över tiden lyckats lösa de flesta konflikter baserade på olikheter genom olika kompromisser, men det är en sak som jag har väldigt svårt för och skulle behöva lite utomstående input:

Vi är ganska olika i fråga om planerande och hur mycket saker vi vill ha igång. Jag är den som vill ha möjlighet att vara lite spontan, att ändra planer allteftersom och inte ha ett späckat schema. Jag vill leva ett stressfritt liv i den mån jag kan. Jag är sannerligen inte perfekt och skjuter ibland lätt på saker för att jag inte vill/har lust att ta tag i dem. Hon är i många avseenden tvärtom. Hon vill ha mycket omkring sig och sätter alltid upp tider för att kunna planera vad som hinns med och hur hon kan vara mest effektiv.

Här blir det förstås krockar ibland. Om jag exempelvis förlorar mig en artikel vid frukostbordet på en lördag, vilket gör att vi kommer iväg en kvart senare än vad hon räknat med, kan hon bli väldigt irriterad och stressad. Dels kanske för att jag inte hjälper till att få i ordning saker i den mån hon önskar, men framför allt för att hennes tidsschema som hon satt upp inte håller. Även om tidsschemat är att vi ska åka till hennes föräldrar klockan 9.00 och det i realiteten inte gör något alls om vi åker 9.15. Hon tycker jag är respektlös i de sammanhangen, men jag vill inte leva ett fullkomligt inrutat och detaljplanerat liv om det inte finns någon anledning till det.

I de fallen jag är för långsam eller distraherad av annat eller inte tillräckligt hjälpsam blir hon som sagt stressad och irriterad och väldigt annorlunda från hur hon normalt beter sig. Det kan hålla i sig i timmar efteråt. Men det som framför allt gör mig så ledsen i de situationerna är att jag känner mig helt maktlös. Har det gått över gränsen finns det inget jag kan göra, mer än möjligtvis göra det hon tycker jag ska så snabbt som möjligt och hålla tyst tills det gått över i någon mening. Om jag säger eller på annat sätt försöker få henne att lugna ner sig lite blir hon ännu argare. Jag har försökt skämta i sådana situationer för att lätta på stämningen, resonera om det och allt jag kan tänka på. Ingenting fungerar från min synvinkel. Hon tycker bara att allt tar ännu längre tid om jag försöker prata om det. Har hon blivit irriterad/stressad så är det bara så.

Vi diskuterade det här i två timmar igår, men det enda vi egentligen kom fram till var en uppsättning förhållningssätt att förhindra att komma i de stressade situationerna. Att jag försöker vara tydligare med varför jag drar ut på tiden om jag gör det och att jag skyndar mig i den mån jag kan, medan hon ska försöka säga till när hon är på väg att bli stressad så jag kan om möjligt avvärja situationen genom att handla annorlunda.

Vad jag inte riktigt kan förmedla är den här känslan av att det dels inte finns någon anledning till att bli stressad, och om on hon ändå blir stressad så måste det gå att kunna prata med henne om det i situationen. Men jag når inte fram. Det är som om hon ser det som att hennes stresströsklar och stresshumör är konstanta och helt orubbliga. Är det orimligt av mig att vilja få till en ändring av det, eller är det enda jag kan göra att förebygga att de inte uppstår så bra som möjligt? Om inte, vad kan jag göra åt saken?

Tacksam för en sansad och konstruktiv debatt!