Trauma
Jag har en fundering som jag inte lyckats få svar på. Jag blev väldigt sjuk för några år sedan när jag var utomlands och var för sjuk för att egentligen vara medveten om att jag var det. Jag märkte att något inte stämde- jag var traumatiserad, men har egentligen bara i efterhand varit sjukskriven för vad jag uppfattar som följdsjukdomar och effekter av detta trauma.
Senare har jag fått veta att jag hade behövt få vård och nu har jag egentligen permaneta skador. På grund av att jag kom tillbaka till Sverige senare än planerat, kunde jag inte använda mitt inarbetade SGI, vilket var väldigt surt.
Jag har nu kämpat mig tillbaka så pass långt att jag arbetat in en ny SGI, men en som ligger ganska mycket lägre än den jag haft tidigare. Jag har ju hamnat i en ganska taskig situation, för jag kan varken gå tillbaka till tidigare sysselsättning och lön, men har ju blivit väldigt sjuk och fått kroniska skador av att tvingas gå ut och arbeta när jag borde fått vara sjukskriven. Nu har jag hamnat i långtidssjukskrivningssystemet och egentligen vet man väl inte hur man ska hjälpa mig.
Den lägre sjukpeninngsnivån påverkar ju mina möjligheter att själv satsa på rehabiliterande åtgärder och jag får ju inte mycket till hjälp, utan blir bara sjukskriven på nytt. Jag har dessutom barn som blir lidande.
Finns det verkligen inget sätt att återställa min gamla SGI, så jag slapp bli sjuk bara för att vi knappt har råd att leva?
Och räknas inte trauman- alltså inte fysiska truaman som slag mot huvudet- utan psykiska trauman som sjukdomar?
Jag skulle också fått rehablitering- var det tänkt- eller det var vad jag trodde. Jag ville ha en psykkonsultation på grund av att jag själv ville veta hur jag skulle hantera de problem jag har, för mig själv. Jag har ju förstått att det bästa för mig vore att få hjälp med arbetsräning och praktik. Men så tog man bort all planerad hjälp eftersom jag då väntade på denna konsultation. Då svarade jag med att ställa in konsultkonsultationen i tron att jag skulle få komma till rehabilitering.
Plötsligt får jag då höra att man ju haft funderingar kring min "psykiska" status, fast ingen frågat efter konsultationen utom jag själv. Så jag frågar då vad de tyckt har varit ett problem med får inget svar.
Konsultationstiden flyttas fram och jag får komma till honom nästan omedelbart, trots att det då tidigare sagts att det var väldigt lång väntetid- men det var ju bra. Bara det att när jag går dit har jag fått uppfattningen att om de ställer en diagnos- vilket de knappast kan göra efter ett enda möte- så får jag ingen rehabilitering.
Så jag går i princip dit och säger att jag inte behöver hjälp från psykiatrin.
Med resultatet att FK nu drar slutsatsen att jag inte behöver hjälp alls. Men problemen har jag ju kvar. AF vill i princip inte ha tillbaka mig.
Det är hur snurrigt som helst.
Varför kan man inte få den hjälp man behöver?
Vänligen
