Går det fixa?

Hej!

Jag har ingen energi kvar till att skriva ett långt inlägg men jag måste få skriva av mig. Jag är hemma på heltid med vår dotter och min sambo jobbar heltid på sin arbetsplats. Han åker kl 06 och kommer hem vid 16.30. Jag är ute 2-3 dgr/vecka med dottern på öppna förskolan, mammaträffar osv. Jag gör väldigt mycket här hemma, står för tvätt, städ och mat samt tar hand om dottern. Jag lagar också all mat till henne själv vilket också tar sin tid. Min sambo ansvarar för disken och dammsugning. Vi kom överens om detta tillsammans. Nu till problemet. Han säger nästan varje kväll tex när jag sätter mig och ammar eller bara behöver sitta en stund framför teven, att; "jag gör allt här hemma", "jag får alltid plocka undan efter dig", "jag får inte en lugn stund" osv och går runt och suckar. Han är negativ nästan jämt och nedvärderar mig, min kropp och utifrån min ekonomiska situation. Jag ska säga att jag har ca 4500:-/mån och betalar 1/3 av alla våra gemensamma kostnader. Jag har aldrig något över till mig själv, suger att gräva i hans burk för att ta en fika typ. Och jag har jobbat perioder i flera år på bank, restaurang och inom detaljhandeln samt pluggat 2 år på universitet. Så jag är liksom ingen pengaigel utan tycker bara att man måste hjälpas åt. Han köper kläder, snus och unnar sig själv saker. Och klagar ändå på mig om jag unnar mig något. Om jag äter något onyttigt så klagar har på att jag kommer bli tjock och att han inte är attraherad av mig. Han har ingen gnista kvar, nähe tror han jag har det!? Det är lite svårt att upprätthålla en gnista som småbarnsförälder. Han hotar alltid med kommentarer, som igår natt när han för första gången skulle mata vår dotter på natten på 7 månader, att sen kommer jag ju iaf slippa såna saker i alla fall varannan helg osv. När vi ska se en film ångrar han sig och jag går och lägger mig och sen blir han sur att jag inte kommer upp och ser filmen!? Känns som jag inte får leva mitt eget liv, han får mig må dåligt så fort jag äter något onyttigt, glömmer plocka undan osv. Han är extremt pedantisk och vill kontrollera både sin omgivning och mig och jag pallar inte det här längre! Han säger att han ska ut med vänner ikväll ifall han blir sur över något, sen planerar jag något och så blir han sur för han hade ändrat sig och ville vara hemma. Han vägrar terapi ska jag tillägga. Hur långt ska man liksom gå för att få ett förhållande att hålla ihop? Tror ingen av oss är lyckliga, fast vi älskar ändå varandra och har en underbar dotter att kämpa för. Hur fan får alla ihop det!?