Ni med barn tätt, hjälp behöver tips de slåss jämt!

Ohh jag vet precis hur det känns.. Kan tyvärr inte trösta med något mina håller fortfarande på och värre slagsmål blir det, Nu är det knytnävar knuffar in någon i vägen m.m..  har 16 månader mellan mina och den älsta 6 och den andra 5 :( 

Hur ofta är det, eller kommer de överens mer än vad de bråkar. Var det så när de var små också?

Dem bråkar flera ggr per dag. Vet inte om det beror på att det är son och dotter..
Men visst ibland kommer dem överens 10-15 minuter sen får nån en knuff eller käftsmäll sen är det bra ett tag och sen bråk igen och så rullar det på så dag ut och dag in..  Visst man blir ju tokig ibland att dem aldrig kan vara vänner.. Men ibland tar jag med mig ena ut på någonting tex handling/ hälsa på en kompis eller nånting så får pappan ha mys med den andra där hemma, 

När dem va små fick jag ta med mig den lilla överallt när jag skulle på toa, duschen m.m för Den stora va väldigt svartsjuk på bebisen och råkade jag försvinna 2 sek så va det rivmärken i ansiktet :( Bröt ihop många ggr och storlipade 

Känner igen mig i det du skriver. Har ju också en son och dotter, men har iaf en tuff tjej, med skinn på näsan. Som sagt så har det blivit värre sedan hon började protestera mot storebrors "jag vill ha allt du har" fasoner. Vilket oftast leder till två barn som inte kan sitta en sekund i vagen utan uppsyn av mig då de gärna klöser och slår varandra. Sen är det så att lille tjejem är supermammig men hon lyssnar inte för fem öre på vad jag säger och avrje dag gör hon saker som att stå mer i matsstolen än vad hon sitter, klättrar upp på tvbänken, slänger sig framåt i vagen, och massor annat. Men pappa lysnnar hon ganska mycket på så det krävs dubbelt så mycket energi av mig här hemma tyvärr.

Hej! Har också två barn tätt. Det skiljer 13 månader mellan dem. Flickan 3 år och pojken 2. Det bråkas en hel del. Än så länge känner jag att det är under kontroll. Nu har de en äldre syster också som leker mycket med dem och det känner jag underlättar en del. Hon är som sagt några år äldre och därmed blir det inte alls något bråk på det viset som det kan vara mellan de små. Det enda ev tipset jag kan komma på är att ha dom på separata avdelningar på dagis. Mina går på var sin avdelning vilket gör att de får gott om pauser från varandra, vilket jag tror kan vara bra. Har även hört om att man ibland gör så med tvillingar av liknande anledningar. När de är så tätt i ålder så är deras relation på många sätt som en tvilling relation. Kallas väl för pseudotvillingar? Så ett till lite försiktigt tips kanske är att läsa litteratur gällande just tvillingar. Kanske ställan frågan i något tvillingforum. Hur som, önskar dig lycka till!

Ge båda barnen mycket egen tid och beröm dem för allt positivt de gör, det blir lätt att man fastnar för mycket i det negativa som sliter på en.

Jag har visserligen 2,5 år mellan mina, men 3,5-åringen är på lillasyster i ett så fort de är i samma rum. Som tur är leker den äldsta gärna länge på sitt rum även om det ser ut som ett bombnedslag efteråt. Nu det sista vill hon kramas, men det blir lätt att hon tar strypgrepp och lillasyster blir såklart arg, likaså när storasyster drar grejerna ur händerna på den yngsta. Det svåra är väl att förstå hur man leker tillsammans. Det vi vuxna och bonussyster på 9 år gör kan ju inte alltid en 3-åring göra. Nu försöker vi lära in att hon få be lillasyster komma till henne och att hon sitter ner när hon kramas, då armarna lättare hamnar om ryggen. Det svåra är ju att komma på alla knepen. Sedan hör väl visst stridande till, men de ska ju inte skadas på köpet.

Tack, ska kolla på det, var bra tips. De har precis börjat på ett ganska litet dagis med bara två avdelningar och går på varsin och kommer göra det ett år framöver. Men jag brukar få hära att de bråkar en hel del när de träffas ute. Men har fullständig tillit till förksolepersonalen och tror de kanske till och med hanterar det bättre än mig..iaf lyssnar nog barnen på ett annat sätt när pedagogerna säger till.

Har en fyraåring o en 2,5-åringen, båda killar, och känner igen problemet. Är dessutom fortfarande hemma med båda, ingen förskola alltså, så vissa dagar vill jag bara rymma hemifrån el ja, ifrån dem, för vi är sällan bara hemma.

Det som funkar här är uppmärksamhet, deltagande o närvaro, att ständigt ligga steget före, entusiasmera o få dem med på sånt som ska göras. Helt enkelt vara en mycket pedagogisk, energisk o positiv förebild. Inte göra stor grej av bråk utan bara sära på dem med ett "så får du inte göra" o fortsätta med det vi håller på med.

Men - trots att jag vet detta o hur mitt humör i princip rakt av speglas i deras, så orkar jag alls inte alltid vara sådär glad o härlig. För jag är det inte naturligt o det kräver massor av energi, och ibland bara vill jag sura ur o bli skogstokig över att storebror för sjuttiofemte gången knuffar lillebror. Vilket såklart inte hjälper.

För oss verkar det bli lite bättre nu när de kan samtala. Stora är väldigt verbal o när han nu kan få muntlig respons, och adekvat sån, fr lilla verkar han se honom mer som en person värd att respektera.

Ibland hjälper det mig att tänka att de inte är mina barn utan två okända. Då blir jag lugnare o mildare i ton o sätt. Vilket de som sagt ofta tar efter. Lätt är det inte, men snart överväger våra goda dagar de dåliga :)

Känner igen detta då våra två pojkar bråkar och slåss väldigt mycket, många gånger per dag tyvärr! Nu är de lite större (snart 3 och 6½). Men det kan driva en till vansinne faktiskt  Oftast är det om leksaker som mina slåss också. De är väldigt intresserade av samma saker och det är ju roligt när de vill leka ihop. Men det skapar också mycket konflikter. Oftast är det Lego som de slåss om. Omöjligt ju att hålla isär vems Lego som är vems och de ska alltid ha samma lilla gubbe  Storebror blir också mycket sur och avundsjuk om lillebror får egna saker, trots att stora också får. 

Jag försöker att ignorera tjafset så länge de inte börjar slåss. Om det bara är skrik och retsamheter så försöker jag slå dövörat till. Om det är väldigt jobbig stämning så brukar jag försöka sära på dem en stund. Ofta kan det bli genom att storebror får gå upp på sitt rum en stund (lillebror har inget eget rum). Eller så får en av dem sitta vid datorn en stund och den andra se film. Jättebra också att på helgerna försöka hitta på lite med bara ett av barnen och att den andra är hemma med pappa. Jag får dessutom andas lite om jag och lillebror är lediga en förmiddag då storebror är i förskoleklass... Vet inte riktigt hur man ska göra faktiskt. Just nu har mina varit i en så jobbig period med detta eviga skrik och slagsmål att jag får lite ångest av att vara hemma för många dagar i sträck med dem 

Någon med tips? För det är inte kul när man känner att det är värre att vara hemma än på jobbet många dagar 

Att avleda fungerar oftast väldigt bra, ta varsitt barn  i handen och  sätt dig på mattan i rummet och lek tillsammans med dem, när mina  bräkar gör jag så eller  så separerar jag dem så att pappa har ett och jag den andra.
Dem behöver få höra hur duktiga dem är på att bygga lego eller vad det nu kan vara, att bekräfta sina barn är viktigt för att dem ska kunna känna sig trygga.
Dem äldsta bråkar ibland men jag har varit väldigt noga med att gå in när det blir för tuffa tag så att det inte eskalerar och det blir riktig osämja som håller i sig.
Jag tror på att spendera mycket tid som är positiv med sina barn så att dem kan känna att dem får den uppmärksamhet och uppskattning som dem  förtjänar.
Barn är inte barn för alltid och om jag kan bidra till att ge dem massor av kärlek så tror jag att resten följer som gör att dem blir trygga vuxna.

Var närvarande med dina barn till 100 % hela tiden  för det hjälper, ja det är intensivt men du får så mycket tillbaka som gör att du kan slappna av med tiden.  Hoppas att det kunde vara till någon hjälp, jag vet att  dem här sakerna jag har påpekat  har givit oss i våran familj massor och vi kan njuta av att vara föräldrar.

Säkert bra tips. Men hur gör man det då man samtidigt ofta är ensam med barnen och måste hinna göra annat också? 

Man får släppa det andra man har att göra en stund och fokusera på sina barn helt enkelt, jag har själv 4 barn och det har alltid fungerat  så att jag kan fortsätta med det andra jag har att göra efter att jag har stannat upp och tagit tiden det behövs för att barnen ska vara nöjda igen.

Tålamod när man inte känner att man har något är guld värt och barnen blir ofta lugnare när du själv är lugn, nej fasen jag är ingen perfekt mamma men jag försöker för kung och fosterland gör allt jag kan för att barnen ska känna att jag bryr mig om dem och lyssnar på dem och jag tror att dem känner det också vilket i sin tur gör att dem kan sluta upp och bråka när jag visar något annat att göra t ex hjälpa till med maten, tvätten eller vad det än kan vara :)

Tacl för alla inlägg. Förösker verkligen vara positiv, ge mycket beröm, avleda och framförallt vara med så jag kan förhindra. Men ibland fungerar inte ens det, det är som de bara väntar på att jag ska vända ryggen till. Nu har ju dottern börjat ge igen med råge vilket bara resulterar i ett enda kaos. Nu har de även de senaste veckorna varit sjuka i ögoninflammtion, örinilammation, höstblåsor och svinkoppor...så ja vi har inte direkt haft medvind och barnen tröttnar väl på varandra och på mig kanske. Nu idag är de äntligen tillbaka på dagis och jag på jobbet, men bara denna vecka för sen går vi på långledighet...vilket jag tyvärr för tillfället inte ser framemot vilket känns skit att skriva men är sant. Fick inte semester samtidigt som sambon så först har jag och barnen 3 veckor tillsammans.

Ska försöka sätta mig och göra upp ett aktivitetsschema så vi har något planerat, stort som litet och så tänkte jag att jag skulle börja med bilder som kan förtydliga vad som kommer ske. Tror det kanake kan hjälpa.