Livet är inte värt att leva som bipolär...

Hej TS!

Får du ingen medicin?

Att få en kronisk sjukdom ger många olika känslor och det är inte ovanligt att man känner sig mer ledsen en period. Det är mycket som ändras i livet och ibland behöver man anpassa sig väldigt mycket efter sjukdomen.

Låt dig vara ledsen men kom ihåg att du inte är din sjukdom även om det kan kännas så.

Kärlek och relationer.

Det är meningen för mig i varje fall, vare sig det gäller partner, familj eller vänner. Alla måste hitta sin egen mening. Även du har någon. Svårt när man genomgår en svår depressions fas, men gäller att ha rätt inställning ändå. Försök tänka rationellt när du inte genomgår en depression, och förbered dig och acceptera att du Kommer att må dåligt igen, och försök utveckla ett system för att hantera den fasen och ta dig ur den snabbare. Jag tycker du ska acacceptera att du är som du är och arbeta dig vidare ifrån det. Du kanske inte kan bli frisk, men du kan uppnå balans och stabilitet i livet ändå. Förlora inte mot depression, det är bara en sinnesstämning, den är inte rationell, och den bestämmer inte över dig.

Så känner du nu när du är i en "låg" fas. Men när du är "hög" så är allt fantastiskt istället. DÅ är ditt liv bättre än livet för oss "vanliga". Så det är inte så att vi hela tiden mår som du gör i de bra perioderna. Många bipolära väljer att inte medicinera just för att de inte vill vara utan energin, kreativiteten etc som de får i de perioderna. Inlägget ovan har bra råd tycker jag. 

Jag förstår att du menar väl, men ditt inlägg provocerar ändå mig. Hypomanier och manier är inte fantastiska för alla. Det är otroligt påfrestande för kroppen att befinna sig i det stadiet, man gör ofta saker som kan förstöra ens liv totalt utan att ha någon som helst kontroll, det kan sluta med inläggning, psykos mm. Framförallt så brukar det i de allra flesta fallen avslutas med en otroligt djup depression som varar betydligt längre än det maniska stadiet. Även jag föredrar dock det stadiet framför det depressiva, men det är för att jag bara orkar leva för stunden. Jag orkar inte bry mig om de konsekvenser det får för mitt liv i övrigt. Sen är det väldigt sällan som jag ens går in i det tillståndet, jag befinner mig oftast i depression och har väldigt få friska perioder. Det känns konstigt att säga att en manisk människa har det bättre än en frisk människa.

Jo medicin får jag men det hjälper aldrig tillräckligt mycket för att få upp mig ur svackan känns det som. Jag har haft diagnosen i ett par år och känner att jag bara blir sämre och sämre. Jag har väldigt svårt att acceptera att jag ska vara sjuk resten av livet. När man har så få friska stunder så vet man till slut inte vem man är utan sjukdomen.

För mig har det också alltid varit kärlek och relationer, men eftersom jag aldrig klarat av relationer så har jag tvingats vänja mig vid ensamheten. Det är svårt att upprätthålla vänskaper när man knappt orkar leva, och folk orkar inte med en i längden... Kärleksrelationer fungerar oftast bara tills ett skov slår till, då står partnern där och undrar vad som hände med den personen som han blev kär i från början...

Det är just det som får mig att vilja ge upp... Att även när jag mår bra så måste jag vara beredd på att må dåligt snart igen. Nu har jag inte kommit upp tillräckligt länge för att kunna finna balans och utveckla stödsystem så det är en lång väg kvar. Man vill så gärna att någon ska rädda en från allt det jobbiga, men man inser att man är helt ensam i slutändan...

Jag har en systerdiagnos till bipolär (schizoaffektiv), och visst känner jag som du ibland. Det är inte värt det när allt är så mycket svårare för oss än för andra. Dock har jag hittat ett par saker som gör livet värt att leva. Min underbara son, att vara ute i naturen och fotografera, att lukta på nybakat bröd. . . 

Jag läste en gång en bok som skrev om att man ska bygga sitt liv på olika pelare. En pelare kan vara att gå på bio varje fredag. En annan kan vara att baka bröd med en vän 2 ggr i månaden. Genom att ha pelarna och låta dem stå fast är det lättare att hålla sig uppe. Jag tycker att det ligger mycket i det. 

Har du familj? I så fall brukar det vara lättare att stå ut än om man är ensam. Jag blev avsevärt bättre i min sjukdom när jag skaffade hund, till exempel.

Kommer du ihåg vad boken hette? Den lät intressant.

Nej, jag har inte familj och har inte några nära vänner heller. Bara bekanta som jag träffar kanske 1 gång i månaden. Det kan gå veckor utan att någon ens ringer till mig så ingen märker om jag "försvinner" i perioder när jag mår dåligt.

Jag hade så gärna velat ha en hund men jag är så rädd för vad som händer när jag inte orkar. Tänk om jag inte klarar det? Hur löser du det med hund och barn när du mår som sämst?

Nu har min lilla hund tyvärr nyligen lämnat oss, men det gick faktiskt bra under de åren jag hade henne. Det hände inte en enda gång att jag inte tog mig ut på promenad! I värsta fall tänkte jag att jag får annonsera om hjälp om det inte hade gått, men det behövdes aldrig. När hon tittade på mig och tog kopplet i munnen kom jag iväg. Hon var min ögonsten, men hon blev för sjuk.

Jag minns inte vad boken hette, men det var något med "vägar ut ur. . . " eller så. Jag ska söka runt lite och se om jag hittar den igen. 

Du kan ju alltid skaffa dig lite nätvänner om du inte orkar träffa folk IRL. På bipolarna och här finns säkert många som gärna pratar bort en stund. Sedan finns ju också RSMH dit man brukar kunna gå när man känner för det. Ingen som ställer krav. Själv hänger jag mycket på VIska.se och det finns flera bipolära där, även om sidan från början kom till för schizofreni.

Tack för tipsen! Googlade precis på RSMH och det var precis vad jag letat efter. Visste inte ens att det fanns något sådant i min stad. Jag har verkligen känt ett stort behov av att få träffa andra i samma situation och inte vetat vart jag skulle vända mig.

[quote=73383365]ote-nick]m (bipolär) skrev 2014-06-05 14:50:05 följande:[/quote-nick]För mig har det också alltid varit kärlek ochkoner, men eftersom jag aldrig klarat av relationer så har jag tvingats vänja mig vid ensamheten. Det är svårt att upprätthålla vänskaper när man knappt orkar leva, och folk orkar inte med en i längden... Kärleksrelationer fungerar oftast bara tills ett skov slår till, då står partnern där och undrar vad som hände med den personen som han blev kär i från början...

Det är just det som får mig att vilja ge upp... Att även när jag mår bra så måste jag vara beredd på att må dåligt snart igen. Nu har jag inte kommit upp tillräckligt länge för att kunna finna balans och utveckla stödsystem så det är en lång väg kvar. Man vill så gärna att någon ska rädda en från allt det jobbiga, men man inser att man är helt ensam i slutändan...[/quote]

Alla människor är i slutändan ensamma, och alla sätter sig själva och sina egna känslor före andras. Alla är egoistiska. Det är ganska hårda sanningar att svälja. Men det gör en i längden starkare och det stärker ens personliga självärde om man väljer att utvecklas i rätt väg.

Alla gillar sig själva mest, därför tycker vi också om dom som är som oss. Och förstår vi oss inte på någon eller inte tycker att de är rationella så lämnar vi dom.

Hittar du någon som förstår dig, och som kanske är lika obalanserad själv så kan ni kanske hjälpa varandra. Det sista du ska göra är att ge upp och fastna i negativa tankebanor. Då kommer det aldrig att bli bättre.

Tråkigt att du är anonym förresten, tänkte sända ett pm till dig. Tycker det skulle vara intressant och trevligt att prata med dig. Jag har precis kommit in i utredning själv, och har aldrig pratat med någon som är utpräglat bipolär. Skulle kunna vara skönt att utbyta lite tankar och idéer :)

Förstår om du inte vill, men det vore jätte kul.

Annars så önskar jag dig lycka till! Det kommer att bli bättre om du kämpar för det, ge inte upp.

Oj, vad fel det blev. Dryg telefon.

Du kanske redan känner till de här hemsidorna, men...

Jag vill tipsa om forum på www.bipolarna.se och www.bipolar.forum24.se. Där finns massor av inlägg av andra som har bipolär sjukdom. Det kan vara inspirerande och trösterikt att läsa om andra som har liknande svårigheter och funderingar.

Riksförbundet balans hemsida är också bra.

kämpar med liknande problem. lider mest av långa djupa depressioner följda av korta korta hypomanier som leder till ännu djupare depression. inte hittat medicin som funkar. det känns fruktansvärt jobbigt att tänka på att man ska orka leva många år till när varje timme är jobbig. det gäller att ta en dag i taget.

inga bra råd faktiskt förutom att fortsätta kämpa. jag har familj men inte en enda vän. har vänner på nätet, de orkar med mig och jag orkar med kontakten. istället för hund har jag katter. jag försöker vara noga med dygnsrytmen, jag försöker ta mig ut ur huset varje dag. jag har börjat jogga. vissa dagar orkar jag inte göra nåt alls men jag har lärt mig att försöka acceptera det och inte vara så hård mot mig själv.

Ja det är väl mest så, att man får ta det dag för dag, timme för timme. Jag kan pendla så mycket under en och samma dag att det är svårt att kunna planera längre än så. Ena stunden så känner jag mig ledsen men kontrollerad, men i nästa stund storgråter jag och ber till Gud på mina bara knän att ta bort smärtan. Det är bisarrt...

Hur ser du på framtiden? Med familj och barn? Jag vill ha ett normalt liv men hur ska man någonsin kunna ta hand om en familj när man lever så här?

Jag är skräckslagen för att förstöra för mina barn på något sätt. Fick diagnosen efter att de var födda så jag behövde aldrig fundera på om jag skulle skaffa barn eller inte. Nu kämpar jag helt för deras skull (och för sambon också såklart men barnen kommer först) och har verkligen nåt som motiverar mig att fortsätta leva. Tyvärr hjälper ju inte ens det när man blir för dålig och inte tänker klart men jag har tät kontakt med psyk och bra hjälp.

Hur länge har du försökt med medicin? Hjälper det nåt alls?