Vet inte för vilken gång i ordningen sonen har försökt åka i en rolig rutchkana och fått det hela förstört av andra barn som envisas med att klättra och klänga i rutchkanorna.Den här gången fick han ont i armen eftersom det helt plötsligt var barn som försökte klättra uppför kanan när han åkte!Och föräldrarna tittade bara på utan att säga till!Varför lär man inte sina barn hur man gör i rutchkanor!??
Om andra barn klättrar uppför en kana när mina ska åka ner brukar jag säga till hur man bör göra så att ingen gör illa sig. Det gäller ju självklart om det är mina som klättrar.
Jag har redan från början försökt pränta in hos mina barn att man klättrar uppför stege/trappa och åker ner.
Det känns ju rätt logiskt att det är så, svårt att göra tvärtom... 
Det perfekta tillfället att visa ditt barn hur man hanterar konflikter och vågar stå för det som är rätt.
Jag är tacksam om någon säger till mitt barn om mina blick är bortvänd.
Samt har jag ofta tagit vuxen ansvar på badhus och lekplatser när det har behövts.
När jag var liten tyckte jag att det var roligare att titta på barnen som som bråkar i rutchbanan, än att åka själv.
Varje dag blev det bråk och gråtande barn, det lärde mig mycket om barns (brist på) sociala regler.
Mycket diskussion om klättrande uppför och det eviga dilemmat vad sand egentligen har för inverkan på själva rutchet.
Vet inte riktigt vad det säger om mig dock...
Jag säger till om mitt barn klättrar i rutchkanan. Å andra sidan tycker jag inte heller att det är ett märkligt beteende. Att försöka springa upp för den hala kanan är väl nåt som de flesta barn sysslar med. Det är roligt, och det gjorde vi också som barn.
Barn är barn. Låt dem leka och sluta vara så pretentiös!
Såg en olycka en gång. En flicka åker ner i samma stund som en pojke ska springa upp i kanan. Han fick hennes fötter i ansiktet, och började blöda näsblod och hans glasögon gick sönder.
Alla vuxna bara skrattade, barn är ju barn, varför ska det vara så pretentiöst?
(Sista meningen är ironi.)