Fobiker skrev 2014-06-09 16:06:10 följande:
Jag känner delvis igen mig i det du skriver. Jag har ingen bokstavsdiagnos, men jag väntar på utredning för ADHD och jag misstänker själv att jag har drag av Asperger. Så länge jag inte har tydliga rutiner för hur jag skall hantera saker i min vardag så kan de ta riktigt lång tid att genomföra. Det blir också värre om jag är stressad.
Jag har arbetat i perioder, jag har även studerat och ändå fått vardagen att gå ihop hyggligt. Kanske inte lika bra som alla andra, men ändå hyggligt. Tyvärr har det ändå gått åt pipsvängen ibland. Studierna gick emellanåt dåligt för att jag var dålig på att strukturera upp mitt pluggande. Jag har ännu inte lyckats ta examen. Och när jag hamnade på "fel" praktik/arbete och dessutom brottades med att hålla liv i en bekantskap som var viktig för mig så brast alltihop och jag blev sjukskriven. Mitt största problem är nog att få kontakt med andra människor och ha en fungerande relation till dem.
Även fast jag kanske inte har exakt samma problem som dig så kan jag förstå din frustration. Man känner att man kastar bort sin tid på en massa onödiga beteenden, men man vet inte riktigt hur man skall bära sig åt för att bryta dem. Jag har själv stora igångsättningsproblem och har svårt att skifta från en aktivitet till en annan. Jag är också väldigt noggrann och försöker alltid att göra mitt allra bästa när jag gör något. Det hör säkert ihop med någon slags prestationsångest också. Kan t.ex. rätta och skriva om ett mail hur många gånger som helst innan det kommer iväg. Det leder också till att man drar sig för att sätta igång med vissa saker, för att man vet hur sjukt lång tid det kommer att ta. Som det där med att skicka mail till vänner t.ex. Eller skriva svar på ett inlägg här på FL...
Har försökt att lösa vissa saker genom att utveckla rutiner för hur jag skall hantera dem. Så att man vet hur man skall hantera situationer nästa gång de dyker upp. Fast jag skulle behöva göra dem fastare och mer konsekventa, som ett slags schema. Det är tyvärr det enda tips jag har. Och jag vet att det inte alltid är så lätt att följa ett schema. Men jag tror det är värt att försöka, om man inte redan provat.
Jag har också studerat, på universitetsnivå. Det fungerade okej under en period då jag är väldigt lättlärd, men det var endast tack vare att jag hade massor med hjälp utifrån (innan jag fick diagnosen visserligen). Har dock ej tagit examen i något ämne, för jag klarar inte av att avsluta något. Är "nästan klar" med en massa saker. Detta är dock många år sedan nu (ca 8).
Har även varit i praktik, men det slutar bara med att det inte leder till något jobb eftersom arbetsgivaren behöver någon som kan fullfölja arbetsuppgifterna, eller arbeta snabbare än jag. Det som ska ta någon timme att bli klar med kan jag hålla på med i 2-3 veckor utan problem, samt att jag behöver en massa vägledning och nån som kan strukturera upp arbetet åt mig. På den sista praktikplatsen sa man åt mig att jag var extremt noggrann och att det jag gjorde var riktigt bra, men att de omöjligt kunde avsätta tid åt att handleda mig så mkt som behövdes. Det skulle krävas att de anställde en extra personal som kunde arbeta bara med mig, vilket även jag förstår är helt orimligt. Till råga på allt blev mitt privata liv helt lidande då jag inte klarade av att både sköta sysselsättning OCH exempelvis matintag, städning, handling tvätt och så vidare. När jag slutade på praktiken vägde jag 45 kg till mina 176 cm då jag inte hade skött kosten under den tiden. Att få ut mig i jobb skulle således kosta mer än jag drar in, tråkigt nog. Vem är villig att ställa upp på de villkoren?
Det här med dagsscheman håller jag på med, men dessvärre krävs det ständiga påminnelser på mobilen. Ofta är jag heller inte klar med det aktivitet jag håller på med när påminnelsen kommer igång, så då stänger jag av den och fortsätter med det jag gör... Och sen glömmer jag av den andra helt, alternativt upptar den när jag är klar med min föregående. Problemet, som jag ser det, är att dygnet har på tok för få timmar för att jag ska hinna med allt jag behöver uträtta samt att jag är alldeles för ineffektiv och inte har energin till att utföra så mkt som jag önskar.
Har ändock en förhoppning om att få vara normal! Tänk den som klarade av att jobba som vanliga människor, fick tjäna sitt eget uppehälle, inte gick under om den även försökte ha ett socialt liv med någon form av relation vid sidan om jobbet samt hann både äta och sova trots jobb.
