Varför får jag så dålig självkänsla så fort jag är i ett förhållande?
Är en snart 40-årig kvinna med tre barn och är sedan några år separerad från barnens pappa.
Enda sen tonåren så förstod jag att jag ser bra ut då jag blev "poppis-tjejen" i skolan och hur killar uppvaktade mig ute och på olika jobb.
Tyvärr har jag aldrig kunnat "njuta" av det då jag har extremt dålig självkänsla och alltid, alltid jämför mig med kvinnor som ser bättre ut.
Det är inte så att jag är extremt snygg men jag blir alltid lite "känd" för att se bra ut på arbetsplatser och är man ute på ex krogen kommer det alltid fram väldigt mycket killar som vill prata/ha ens telefonnummer osv.
Har alltid dragit till mig "snygga" vältränade killar och om man ska generalisera så är det oftast inga bra killar.
När jag är singel så stiger min självkänsla ordentligt och jag kan känna mig som en älskvärd, bra, intelligent, karaktäristisk och snygg kvinna men så fort jag går in i ett förhållande så rasar allt.
Jag börjar jämföra mig med andra och kan för allt i världen inte förstå varför mannen som träffar mig vill ha mig när det finns så många andra mycket vackrare kvinnor.
Ytligt, jag vet!! Tyvärr har jag oftast blivit uppmärksammad för just yta och vikten av det har blivit viktigare än vad den troligtvis är för andra.
ALLA killar jag varit tillsammans med har varit lite "players" och varit otrogen mot mig, t om slagit mig.
Har försökt att ändra inriktning på män men haft svårt för det då en enligt mig vacker yta är viktigt, dock räcker det absolut inte för att jag ska bli intresserad. Humor står som nr 1.
Nu har jag träffat en man som verkar för bra för att vara sann. Ser man honom så tror man han är en ytlig player men såvida min människokännedom inte totalt försvunnit så har jag väldigt svårt att se att han skulle vara det.
Han är till utseendet helt fantastiskt snygg. Så snygg så jag hade aldrig vågat ta kontakt med honom om jag träffade honom ute.
Ibland när vi träffas så kan jag bara sitta och titta på honom och tänka "herregud vad han är vacker". Han är liksom inte bara snygg utan har något extremt vackert över sig.
Men förutom det så är han otroligt smart och har massa fina inre egenskaper. Han verkar på ett sätt vara utseendefixerad (har sett tidigare kvinnor han dejtat) men är inte en person som nöjer sig med bara det.
Och nu har mina nojjor börjat igen :(
Han är för snygg för mig helt enkelt! Han ser verkligen så bra ut att han kan få precis vilken kvinna han vill och jag kan för allt i världen inte förstå varför han är intresserad av mig. Det var han som tog kontakt och han verkar uppriktigt intresserad och jag står som ett frågetecken.
Är till och med så illa så jag funderar på att bryta med honom trots att vi båda vill träffas för att jag psykiskt inte klarar av det.
Jag kanske låter väldigt, väldigt ytlig och till viss del stämmer det. Har en utseendefixering sen barndomen men det är långt ifrån allt. Har många vänner och får ofta höra att jag är en till inombords fantastisk och omtänksam person och det tror jag att jag är. Ändå klankar jag ner ngt så otroligt på mig själv vilket är sjukt oattraktivt och så himla synd. Jag förstör min egna lycka och ibland undrar jag om jag har ngt slags självförakt där jag aktivt hindrar mig själv från att bli lycklig.
Vill inte ha såna här tankar utan njuta av det som är.
Någon som känner igen sig? Hur gör man för att förändra tankebanorna?
