Varför uppfattas bittra människor...

Jag tror att man känner en rädsla för bittra människor, att deras negativism skall smitta av sig. Man har ju betydligen trevligare med glada personer som bjuder på sig själva än stängda, slutna dito som förpestar tillvaron.
Jag tror man mår bättre med en positiv livsåskådning än att gå runt och tycka att livet suger. Man tar ju åt sig av dem och undrar lite som du nämner att kan det vara jag som är orsaken till deras bitterhet?
Ett gott skratt förlänger livet sägs det ju och ja...jag tror det stämmer.

Även om man skrattar till och från får man ju ha tolerans inför dessa bittra personer. Så farliga är dem inte, tro mig.

Har länge undrat samma :D Är själv urbitter, på ett plan. Fruktansvärt bitter och jag tycker jag har goda skäl för det, då psykisk ohälsa har stulit oerhört många viktiga år från mig. Tänker att bitterhet är en djupare och... argare (?) grad av besvikelse, och har man skäl för det så. Källor säger att jag trots det är en väldigt underhållande person att umgås med (folk står faktiskt på kö nu när jag är sjukskriven och delvis isolerad, hihi). Fast kanske lägger jag fel innebörd i ordet. Nåväl, har funderat på detta, så kul att nån tar upp det :) Äh, jag säger mer bitterhet åt folket (alla har vi våra mörkare sidor, de smittar sällan) och mindre krystad optimism. Avskyr trender och den i synnerhet.

Men att vara bitter och förgrämd leder ju ingenvart. Är vi inte många som har den erfarenheten att bittra människor gräver ner sig i sin egen olycka och fastnar där. Och sällan ser sin egen del och att de faktiskt kan komma vidare. Eller rentutav har det ganska bra i livet.

Det är nog inte vanligt att de uppfattas som farliga. Tråkiga och obekväma att umgås med däremot.

Man kan vara arg, glad, bitter, ödmjuk, livsbejakande och extremt ambitiös när det kommer till att ta ansvar för + aktivt förändra sin livssituation - på samma gång. Inget behöver utesluta något annat, så länge inte det negativa tippar över. Människan är dynamisk, på gott och ont och jag tror på att omfamna det. Inte stämpla känslor som fula utan titta närmare på dem istället. Man kan inte fly från sig själv, på sin höjd förtränga känslor som hat och bitterhet (läs: KBT, värdelös skit). Tror på att gå till botten, lära sig förstå varför man känner som man gör. Och på så vis bli fri, på riktigt och på lång sikt. Om man lider av negativa känslor i den grad att det tynger, vill säga. För LITE bitterhet behöver, likt till exempel ondska (som finns i oss alla i högre eller lägre grad), inte vara så himla livsfarligt så länge balansen är ok. Menar bara att folk överlag är ganska rabiata, besatta av att kliniskt städa bort varje spår av negativ känsla. Det i sig är ju mer energikrävande än att tillåta sig vara en symbios av fina och "fula" drag.

Det är inte alla som visar sin bitterhet utåt hela tiden. Man lär sig att ha en neutral mask utåt och rikta det mesta av bitterheten inåt. Å ena sidan gillar jag själv inte personer som går omkring och är skitsura och negativa till allt hela tiden. De förpestar för sin omgivning. Men samtidigt tycker jag inte heller att man skall behöva klistra på sig någon fejkad optimism, bara för att vissa blir stötta av att möta en person som inte alltid tycker att livet är alldeles underbart fantastiskt varje timme av dygnet. Jag kan känna mig jävligt bitter emellanåt, och jag anser att jag har mina skäl att vara det just nu. Jag låter inte andra lida av det, jag gläds åt andras lycka och skrattar åt deras skämt, men jag går inte omkring och låtsas sprudla av glädje när jag inte känner för det. När livet inte är i balans, när man inte är där man vill vara och man inte vet hur man skall gå vidare är det svårt att hålla tillbaka de negativa känslorna hela tiden. Jag tror att man vågar tillåta sig vara lite bitter emellanåt utan att man dör.

om man är bitter och det spiller över på hela ens liv, tex om jag är bitter på mitt x, och så låter jag det gå ut över mina arbetskamrater, då är det inte ok!  
Den sortens agerande "jag är bitter och jag kan inte hjälpa det, alla andra måste förstå det" tycker jag inte om

sv.bitter.as/ - om man vill gnälla lite i skrift

Dock tror jag många människor inte är bittra utan de är ledsna, upprörda, arga, missunsamma osv.
Precis som att alla som säger att de är kränkta egentligen bara tycker att livet är orättvist.

Riktigt bittra typer vill ingen ha omkring sig, de tillför ingenting.

Jag är livrädd för bittra människor. Jag är rädd för att de ska prata skit om mig eller på annat sätt förstöra för mig. Jag förstår mig inte på bittra människor. Varför blir man bitter i Sverige där man inte behöver vara hemlös eller svälta?

Man är inte bitter för att vill vara det. Det är kroppens sätt att säga att man inte mår riktigt bra.

Farliga i betydelsen jobbiga. Men man umgås oftast inte med dem 24/7, så man får uthärda.

Finns väl andra skäl? Tror det snarare är för att vi har det materiellt FÖR bra. Men visst, bitterhet kan vara smittbart, inte lätt alltid.

för att man kanske blivit våldtagen, trodd, finns bevis, MEN trots det så blir våldtäcktmannen inte fälld, tvärtom så blir han fri, hånar dig och lever ett väldigt gott liv fullt med vänner och alla säger att han är världens snällaste och aldrig skulle göra något sånt, så såklart ljuger du och är en hora.. själv får du leva med bestående men som påminner sig varje gång du gör nummer 2, sjukvården anser det vara för litet för att fixas.. 

eller kanske för att du blev så jävla nedtryckt under hela din uppväxt och sen tvingades se på när en närstående gång på gång misshandlade dina syskon, men du vågade inte, för rädsla för ditt eget liv, göra något när det pågick
sen när du väl anmäler och visar fram bevis, så blir du istället utkastad på gatan, får leva i ett akuthem där det ställs orimliga krav på dig, och psykiska misshandeln fortsätter?! dom som är meningen ska hjälpa dig, ignorerar och bryr sig mer om sin semester än din situation, enda valet är att fly

så du flyr, det ser ut att fixa sig, du kämpar och jobbar hårt, bara för att få mattan rykt från under dig och hamna ännu längre ner på botten i en avgrundssvart hål av depression, ångest och självhat.. 

samtidigt som du blir utsatt får både det ena och det andra hånet, hatet och pikar om din vikt, utseende, personlighet, folk ifrågasätter din sjukdom och erfarenheter.. 

ja då kan man bli rätt bitter.. (men tänka sig att jag trots det har ett par underbara vänner som ser bortom det, orkar lyssna på mig för att sen må bra med mig! för jag är inte bitter 24/7, bara nästan..)

Intressant fråga, jag har faktiskt aldrig tänkt på det. Jag följer tråden med spänning.

Jag tror att många på detta forum inte känner till betydelsen av bitter. "Du verkar bitter" kommer direkt om man inte håller med om vad någon skriver.

För mig har det varit för att jag känt mig indirekt anklagad för deras bitterhet (killar som inte hittar någon tjej etc) och så är det också att de tar så mycket energi och är så ego, man får liksom inget tillbaka. Har inget emot personer som är lite bittra men ändå kan släppa det och bry sig om någon annan ett tag. Men de som är ego och bara helt fokuserade på sin egen bitterhet är en annan sak. De blir lite småpsykotiska i sitt tänkande också och kan inte ta till sig av råd etc.

Vet, beklagar att det är så. Bitter är ju nödvändigtvis inte allt annat än supersalig.

Bitterhet är väl en sinnesstämning inte ett kroppsligt tillstånd. Det är väl snarare psyket som inte är som det ska. Och min erfarenhet av de som är bittra är att de framförallt skadar sig själva. För de tenderar att fastna i att det är synd om dem, de förtjänar inte det som hänt, de har ju inte gjort nåt fel osv.
Vilket verkar omöjliggöra att komma vidare och ta sig ur sin situation. Istället för att se mer krasst på det. Ibland har vi tur och ibland otur. Antingen vi förtjänar det eller ej. Men vi får kallt räkna med att kravla oss upp och ta oss vidare själva.
För de som fastnar i bitterfällan brukar omgivningen gå omvägar runt.