• weirdo

    aldrig mig lik

    Inget kommer någonsin att bli samma igen. Jag blev lurad till att föda vaginalt. På aurora och läkarträffar lovades pudendusblockad, skrämde bort mig från planerad förlossning/igångsättning. Jag skrev allt detta i förlossningsbrevet, plus att det låg i journalen sa de. 

    Men när det var dags, sket de i alla löften för att de inte visste hur man lägger en pdb. Fick jag förklarat i efterhand. Jag hade en undersköterska och en student i rummet insåg jag sen, som satt o förklarade till mig att pdb får jag aldrig. Jag trodde de var BM de med.  BM kom in o skratta åt mig för att jag inte accepterade att en förlossning gjorde ont. 

    BM jag hade fick en näsbränna. Jag går på PTSD behandling tre månader efter födseln. Jag kommer aldrig att bli samma. Jag bara känner det på mig. Mitt psyke är fuckad, jag kan inte slappna av på dagarna utan att återuppleva känslan av maktlösheten. Jag är glad mycket av dagen, sen kommer de mörka stunder. Jag tappar andan, vill försvinna, göra om allting rätt, vill gråta. Jag känner att de dära tre i förlossningssalen, med hjälp av aurora och den där läkaren, de mördade min hjärna. Nu kan jag bara gå runt och känna mig värdelös tills den dagen jag dör. Bättre än så fick jag inte ha det, är det här min lott i livet?   

  • Svar på tråden aldrig mig lik
  • Tookan

    Det verkar som du råkat ut för en depression. Prata med någon kanske?

    Varför skulle du inte bli dig lik?

  • Nylny

    Hej,
    jag beklagar verkligen att du blev så traumatiserad efter din förlossning och att du fick och lever än med den känslan att ingen lyssnade på dig, när du klart hade en enorm rädsla inför den. Man ska inte ta lätt på någon fobi, det är verkligt för den iblandade. De som hanterade ditt fall verkar ha haft noll lyhördhet och förståelse för hur rädd du var inför din förlossning.
    Tror att just det här är många rädda för inför sin förlossning, att vad de sagt och skrivit innan inte ska gälla, att de bara ska bli överkörda och inte lyssnade på, att saker ska göras mot deras vilja. Oftast är man väldigt sårbar när man står där inför förlossningen med smärtor som inte gör att man kan fokusera på att få sin vilja igenom, det är så man förlitar sig på att det som sagts innan och i förlossningsbrevet ska tas på allvar. 
    I viss mån är detta en rädsla jag har, är inte rädd för smärtan som många kanske är, men just att inte bli tagen på allvar, att bli bossad, kränkt. Det är bra om man har med sig en partner in i förlossningen som kan stå upp för en om man inte orkar, för man kan ju förstå att barnmorskor efter många års erfarenhet har vant sig vid ett visst sätt att jobba på. Det blir ofta att man tar patienterna på rad och tappar lite det där med att var och en är en människa med olika rädslor och behov. 

    Det är så synd att just du som varit så rädd innan och vidtagit åtgärder att klara dig igenom en vaginal förlossning skulle uppleva det så kränkande och traumatiserande. Du kommer naturligtvis att kunna komma över detta med rätt hjälp, det är jag säker på, men nu kan det kännas svårt och du håller fortfarande mycket agg mot de som var i rummet och mot upplevelsen. Din ångest verkar väldigt stark, och det krävs mer än medicinering för att bearbeta de  tankar och känslor. Vänta inte på att det ska gå över av sig själv utan gå och försök prata med  någon som har jobbat med detta förr. Många kvinnor blir deprimerade efter en förlossning av olika orsaker, det är väldigt vanligt. Men jag har också sett att det hjälpt de mycket att prata om det och bearbeta situationerna och vad som egentligen hände. 
    Ge inte upp, det är självklart för mig att saker inte ha gått rätt till, för ingen ska känna sig såhär efter en förlossning. Ta tag i det nu ska kommer du må bättre fortare än du tror. Ditt liv kan vara mycket bättre och finare när du fått bort ångesten som förlossningen förde med sig. Du har ett barn nu och hon/han behöver en glad och närvarande mamma. 

    Mycket lycka till till dig! 

Svar på tråden aldrig mig lik