efter försök att bli gravida i 5-6 år, fick vi idag beskedet att min man inte har några spermier, han har en kromosonavvikelse.. ( han har 1 barn sedan tidigare). Vi fick höra att det är spermadonation som gäller för oss. suttit nu framför google och googlat, o tårarna sprutar. Är inte så stor chans att det heller lyckas om man läser enligt statistiken. Känns verkligen som att mattan under mina fötter har dragits undan... Är detta vekligen våran sista anhalt?
Förstår precis hur du känner dig!! Vi fick också besked att min sambo saknar spermier och det blir ju verkligen helt svart!! Ge det tid o låt det sjunka in... Vi har landat i att vi behöver en donator och ser fram emot att få börja i Augusti... Men man behöver vända o vrida på det några varv!!
efter försök att bli gravida i 5-6 år, fick vi idag beskedet att min man inte har några spermier, han har en kromosonavvikelse.. ( han har 1 barn sedan tidigare). Vi fick höra att det är spermadonation som gäller för oss. suttit nu framför google och googlat, o tårarna sprutar. Är inte så stor chans att det heller lyckas om man läser enligt statistiken. Känns verkligen som att mattan under mina fötter har dragits undan... Är detta vekligen våran sista anhalt?
Vad skönt att ha hittat denna tråden fick i förrgår reda på att de inte hittade några spermier alls i min sambos testiklar.
Det känns som jag har en plastade över huvudet, vi har försökt skaffa barn i 2 år. Från början var han med på en donation men när läkarna sa att vi var tvungna att berätta för barnet att det kommit till via en donator och att vi hade skyldighet enligt lagen att berätta. Då gick det ner för han och är inte alls positivt till att verken berätta för vänner eller familj att han inte kan få biologiska barn med mig.
Jag kan inte prata med någon för han vill inte att det kommer ut att han inte har några spermier, ( då många män alltid säger att de har många bra spermier och att de har gjort sin fru/flickvän på smällen !)
Jag går snart in i väggen hur ska jag kunna hjälpa han, jag sitter verkligen fast!
Vi har snart varit ihop i 12 år och jag älskar han över allt annat. Vad ska jag göra?
Att få tt sånt här besked är ju verkligen chockerande och det blir ju en slags krisreaktion man får. Jag tror att det är viktigt att få sörja en stund och låta det sjunka in.... Försök att inte stänga varandra ute! Min sambo tyckte också det var jobbigt att man måste berätta men efter ett tag lättade de något och vi har nu berättat för våra närmsta.... Att barnet kommit till genom donation gör ju inte att mannen inte är pappa till barnet. Jag anser inte att alla berättigar sig till att kalla sig mamma eller pappa bara genom biologiska band utan mamma och pappa blir man genom att finnas där för sitt barn under uppväxten och ta hand om sitt barn! Dessutom har ju det här barnet ingen annan pappa någonstans, donatorn har ju bara skänkt en cell och inget annat! Min sambo har massor av funderingar kring att barnet inte kommer vara likt honom och det finns ju ändå en slags rädsla att man inte ska binda an till barnet. Jag tror dock åter att det biologiska är bara en liten del i likheten. Barnet kommer ju ta efter våra gemensamma värderingar och tankesätt, vårt sätt att uttrycka oss, vårt sätt att röra oss och vårat minspel.... Det gör nog att barnet ändå komma likna båda... Och överallt man läser så släpper dessa rädslor när barnet tillslut kommer!
Låt din partner sörja och kanske kan du efter ett tag få honom att gå att prata med någon proffesionell! Tyvärr ligger det ju fortfarande en hel del skam runt manlig infertilitet.... Det är så mycket vanligare än man tror just för att ingen vill prata om det....
Lycka till och hoppas ni tar er igenom detta!!
Vad skönt att ha hittat denna tråden fick i förrgår reda på att de inte hittade några spermier alls i min sambos testiklar.
Det känns som jag har en plastade över huvudet, vi har försökt skaffa barn i 2 år. Från början var han med på en donation men när läkarna sa att vi var tvungna att berätta för barnet att det kommit till via en donator och att vi hade skyldighet enligt lagen att berätta. Då gick det ner för han och är inte alls positivt till att verken berätta för vänner eller familj att han inte kan få biologiska barn med mig.
Jag kan inte prata med någon för han vill inte att det kommer ut att han inte har några spermier, ( då många män alltid säger att de har många bra spermier och att de har gjort sin fru/flickvän på smällen !)
Jag går snart in i väggen hur ska jag kunna hjälpa han, jag sitter verkligen fast!
Vi har snart varit ihop i 12 år och jag älskar han över allt annat. Vad ska jag göra?
efter försök att bli gravida i 5-6 år, fick vi idag beskedet att min man inte har några spermier, han har en kromosonavvikelse.. ( han har 1 barn sedan tidigare). Vi fick höra att det är spermadonation som gäller för oss. suttit nu framför google och googlat, o tårarna sprutar. Är inte så stor chans att det heller lyckas om man läser enligt statistiken. Känns verkligen som att mattan under mina fötter har dragits undan... Är detta vekligen våran sista anhalt?
En kollega till mig har samma sak med kromosomavvikelse och inga spermier. Han och hans tjej fick hjälp med spermiedonation och de har idag en jättego tjej på 8 månader. Gick visst rätt fort för dem att bli gravida. Han har varit väldigt öppen med hela processen även på jobbet. Hoppas det ljusnar för er också, förstår att det är en chock att få reda på något sånt, men det kan bli bra ändå, ville bara dela med mig av denna historia 