Bränd - så fort jag känner nåt så drar jag mig undan.

Jag skulle vara väldigt tacksam för om nån ville skriva svar.

Nästa gång du känner obehag i en situation. Testa att vara kvar trots obehaget, ge inte efter din första känsla att springa iväg och sluta höra av dig. Om du vill bryta ett mönster så måste du bryta ett beteende.

Jag försöker med detta, men eftersom jag drabbas av ordentlig panikångest (svårt att andas etc) så behöver jag lugna ned mig innan jag kan kontakta igen. Men då har det hunnit gå en tid, som sagt.

Tror liksom Zimba78 att du måste pröva ett KBT liknande mönster och utmana dig själv. Du får göra små höjningar av svårighetsgraden hela tiden. Du kommer se att det svåra släpper långsamt. Om killen nu verkligen är intresserad av dig kommer typ 2 månader inte ha någon som helst betydelse. Då kan du komma betydligt mycket senare än så, helt klart.
Läs på om KBT träning och ta små steg hela tiden så kommer det att kännas bättre för dig TS. Panikångest är jobbigt tillstånd men tack och lov finns det hjälp att få. Om du känner att du har svårt att klara detta på egen hand tycker jag att du skall söka hjälp via en vårdcentral. Gå dit och be att få KBT terapi, kostar som ett vårdbesök var gång.

TS jag kan förstå att du har ett problem här. Jag hade själv panikångestproblematik för en lång rad olika saker för en hel del år sedan och vet hur det är. Blev ganska inmålad i ett hörn av dessa under några år men jag tog hjälp att ta mig ur dessa. Det tog kraft och tid att göra det och det krävdes både medicinering och terapi för att lösa upp det. En utbrändhet var min utlösande faktor.
Jag tror så här att du har levt lång tid i en destruktiv relation och har en hel del obearbetat kvar från den tiden. Jag tror att du skulle må bra av terapi för att lösa dessa knutarna samtidigt som jag tror att KBT träning kan lösa ditt problem.
Sedan nämner du att du har problem att kommunicera och väljer eller tvingas välja att inte svara personen ifråga. Jag vet vad du menar här tro mig. Men när jag märker att någon inte är redo att hålla en dialog med mig så efter några försök så släpper jag ansträngningen och väntar ut personen ifråga istället. Jag låter personen ta kontakt med mig istället när denne är redo att komminucera sedan om det tar en månad, två månader, ett halvår eller år känns ganska ointressant för mig. Tid är egentligen inte så viktigt för mig men jag vet att det kan variera från person till person.
Vad känner du att det är det svåraste???

Jag går efter metoden som de använder sig av i boken Hemligheten av Egil Linge, dvs att jag går emot känslan. Men som sagt får

Jag ordentlig panikångest och vill inte låta den få fritt spelrum inför en dejt, så då måste jag låta känslan lägga sig innan jag är beredd att ta kontakt igen. Men killarna jag har dejtat undrar ju givetvis varför jag tar sån tid på mig innan jag hör av mig igen och hinner lägga ner mig. Har inte vågat berätta för någon att jag funkar såhär och vad det beror på, eftersom de då bara ser problem med mig. Vill inte skrämma bort nån. Nu har jag ist skyllt på att jag varit bortrest, upptagen eller annat.

Har gått i kbt hos psykolog tidigare, så det vet jag hur det går till.

Hemligheten har jag aldrig läst men kanske är det dags att läsa den , tack för ett intressant lästips TS. Du skall se att det löser sig. Panikångest är ett jävla skit.

Jag har själv samma problem. Men vi har inte riktigt samma erfarenheter. Jag drar mig alltid undan, intalar mig själv att det är bättre så. Men nu börjar jag faktiskt längta efter en relation, men hur f*n ska det gå?

Tack-Bra!!! :)

Ja, det stämmer som du skriver här att det finns saker kvar att bearbeta från min gamla relation. Han misshandlade mig psykiskt under många års tid och lämnade mig med djupa ärr. Jag har kommit ganska långt i min bearbetning av detta - blev förut diagnostiserad med komplex traumatisering vilket man kan säga är en form av PTSD - men nu uppfyller jag inte längre dessa kriterier. Det enda som kvarstår är faktiskt just detta att när jag får känslor för nån så backar jag undan. Så länge jag inte känner något starkare går det dock bra, då kan jag dejta. Så problemet är endast i dessa situationer.

Det svåraste för mig är att veta om personen är bra för mig eller ej. Jag är rädd att jag ännu en gång ska bli utsatt för samma sak. Så länge jag inte har känslor så har jag liksom ett övertag som jag känner att jag förlorar när jag får känslor. Det är så jag känner den här paniken inom mig. Det är alltså främst känslorna som skrämmer mig, i kombination med att jag inte vill hamna i en destruktiv relation igen...

Härligt att höra någon så positiv, för jag antar svaret var till mig (eller?)

Ja just PTSD är en synnerligen besvärlig åkomma men det finns ju speciell behandling för dessa som drabbas av detta. Jag har full förståelse av att du blir "rädd" att trampa i klaveret ännu en gång och kanske därför drar alla män över en och samma kam.
Sedan det du beskriver med känslor så är det väl egentligen för alla på något vis att betyder det inget ja då kan du kasta dig rakt ut medan om det är tvärt om tar du på både skärp och hängslen.

Tack- Ja svaret var kort och koncist riktat mot dig eftersom du undrade hur det skall gå och därmed kände jag instinktivt att svara bra!!! var bästa svar.... kanske tråkigt svar men visst är det bara bäst när det går bra! :)

Ja, men jag behövde höra något positivt, så jag får också börja tänka så.

Ja ärligt talat en positiv grundsyn förändrar allt. När jag var mitt uppe i panikångesten fanns liksom inget utrymme för de positiva tankarna. Min problem var under en tid utbredda att omfatta i stort sett allt vilket gav minimalt handlingsutrymme för något. Alltså inte bara "relationspanik" utan också för en mängd saker i vardagen. Jag har sedan rätt många år nu lämnat det kapitlet bakom mig men känner att man kanske kan vara till hjälp för någon annan som sitter mitt i skiten. Att tänka positivt ger ett trevligare liv på alla plan. Jag söker också tänka gott om alla även om man då får räkna med att åka på en omgång då och då men i dem fallen tänker jag att det är dem det är fel på och inte jag. Man skall hjälpa varann i livet. Kan tillägga jag är man och ångest av denna typen kanske inte är lika utbredd bland män eller så sitter alla och trycker på det. Bra "tack" tänk alltid positivt.