Hjälp med tankar kring särbo pga jobbiga tonåringar..

Om jag skulle vara han och du ville bli särbo skulle jag inte vilja ha dig.. Man får liksom bonusbarn på köpet finns inget du kan göra åt de..
Om erat barn blir jobbigt när det är 15 ska du lämna bort de då?

Nej, det är klart att jag inte skulle lämna bort vårt gemensamma, eftersom jag är hennes mamma.

Problemet är nu att jag tycker att miljön hemma hos oss är så dålig, pga mycket bråk mm, så att vår gemensamma inte mår bra, att jag funderar på att flytta. Jag prioriterar naturligtvis mitt barns välmående. Jag har inte någonstans sagt att bonusen ska försvinna, jag förstår att hon kommer att finnas kvar. Min fråga var om någon har varit i samma situation. Jag förstår också att om någon måste flytta så är det jag. Jag har inte någonstans i min TS utryckt att bonusen ska flytta eller dylikt.

Min tanke var att om man väljer att bli särbo för att pappan ska kunna koncentrera sig på sitt äldsta barn, tror ni att man kan flytta ihop igen när situationen blir bättre, eller när det stora barnet flyttar hemifrån?

Nej men du visste väl när ni vart tillsammans att han hade ett barn?
Då visste du också att du skulle få med henne i köpet...
Så trött på alla människor som gnäller om sina bonusar ni valde själv att leva med deras föräldrar då får man stå ut med deras barn också...

Ska er 7-åring då bo i det "jobbiga" hemmet vv menar du?

Ja, jag visste att han hade barn när vi flyttade ihop. Men jag visste inte att det skulle bli så här jobbigt. Jag tycker inte illa om bonusen, men jag tycker illa om hur hon beter sig, och jag tycker inte att vår gemensamma ska behöva drabbas av allt bråk som bli hemma. Vår gemensamma mår uppenbart dåligt av det.
Det har för övrigt inte att göra med att hon är bonus egentligen. Hon beter sig riktigt illa, men det är upp till hennes föräldrar att reda upp, hon lyssnar inte på mig eftersom jag inte är hennes förälder. Var jag hennes mamma skulle jag ha mandat att säga till henne och sätta gränser och hon skulle (förhoppnigsvis) lyssna, men eftersom jag inte är hennes mamma så gör hon inte det. 
Jag vill inte behöva känna mig osäker i mitt eget hem längre. Hon tar kläder, smink och parfym av mig. I helgen så drog hon hem ett gäng kompisar när vi var borta över natten, trots att hon skulle sova hos sin mamma. HOn och hennes kompisar sov i alla sängar (inklusive lillasysters), det var kondomer på golvet, spritflaskor i soffan etc etc.  Jag vill inte leva så.

Nej, jag menar inte att 7-åringen ska bo varannan vecka. Jag menar att hon ska bo hos mig, till dess att det lugnar ner sig i alla fall.

Flickan är strax flygfärdig, orkar du bita ihop en par år till? Det här är ju ett problem som tiden löser helt av sig självt bara du står ut under väntetiden.

Vad är egentligen problemet? Och hur mycket är flickan hos er? Kan du utarbeta strategier för din egen del för att klara tiden som är kvar? T.ex. helt enkelt "titta åt ett annat håll", dvs vara en artig bonusvuxen men överlåt fostrandet till de riktiga föräldrarna. Och lägg gränser kring dig själv, låt inte bonusflickan köra med dig.