Inga av mina barn har uppvisat någon som helst separationsångest. Vare sig jag går in i ett annat rum eller hemma hoss andra. De har alla krypit/gått omkring utan någon som helst notis om var jag eller pappan är. Är det bra eller dåligt? Har jag gjort något rätt/fel? Är det en fas de måste gå igenom som vi fråntagit dem?
Undrar samma ibland. Blir lite ledsen då alla andra verkar så mammiga. Känns ibland som min son inte gillar mig eller bryr sig om migbara han får sständig uppmärksamhet av någon... verkar gilla sin pappa bättre fast han säger att ungen är mammig. Kan inte hålla med. När ska det börja? Han är åtta månader nu... min kompis har en tre månaders som är extremt mammig.
Barn är olika, det kanske bara betyder att barnet inte är den ångestbenägna typen. Det är i hög grad ärftligt.
Det KAN också betyda att barnet är otryggt och inte kan visa sina känslor ELLER att barnet är väldigt tryggt och inte känner en oro över att bli lämnat.
Ger man närhet, kärlek och bekräftelse så tror jag att man kan ta det lugnt och glädjas över att ens barn slipper bli oroligt och ledset bara för att man går på toaletten.
Det beror på ert handlade i övrigt skulle jag säga. Har ni varit närvarande föräldrar som har lyssnat till deras signaler och gjort ert bästa för att tillfredsställa deras behov ser jag inget skäl till oro. Har ni medvetet ignorerat deras signaler och behov upprepade gånger skulle jag inte se det som något positivt. "Lär" man t.ex sitt barn somna enligt SHN eller 5-minutersmetoden och det sedan visar sådant beteende i den ålder de flesta barn faktiskt har någon form av separationsångest skulle jag undra, är man istället lyhörd för barnets signaler skulle jag inte tänka så mycket, barn är trots allt olika även om de ofta följer ett mönster i den mentala utvecklingen.