Hur känns det att att bara ha sina barn varannan vecka?

I början var det outhärdligt. Från att ha varit hemmafru med tre barn till att inte träffa den på en hel vecka. Det fattas något och det tar tid att vänja sig vid att inte ha någon att passa, mata, krama, mysa med osv.

Med tiden insåg vi att vi skulle gräva ner oss i alla jobbiga känslor om vi inte försökte koppla bort det. Jag och min sambo bestämde oss för att försöka se det på ett annat sätt. Vi skulle njuta av den barnlediga tiden och ta vara på den. Gå på konserter, äta ute, träffa vänner och bara ha det gott tillsammans helt enkelt. Det funkar bra och det har verkligen blivit bättre. Vi har fyra barn och våra barnveckor är intensiva, så vi tar tillfället i akt att vila upp oss lite, samla energi och vara pigga och krya tills när de kommer hem!

Däremot mÅste jag se till att barnens rum och kläder är fixade innan de åker, för det gör alldeles för ont att vika deras tvätt och lägga in på deras tomma rum när de inte är hemma.

I början hade vi delat upp det så att barnen var hos mig 9 dagar och hos honom 5 dagar. Alltså mest tid hos mig,det funkade bra men jag började känna att det var orättvist mot mig (tog mest ansvar samt gjorde alla klädköp till dem) och mot barnen ( de behöver en pappa lika mycket som en mamma). Så efter ca 2 månader började vi med vv.

Jag saknar dem främst när jag precis lämnat dem o vet att vi inte syns på en vecka, inte får krama dem o gosa med dem. Så de första 1.2 dagarna tänker jag ofta på dem,men mot mitten av veckan har jag massa annat för mig o " glömmer" bort dem ett tag. I slutet av veckan blir det lite segt ibland då saknaden kan komma smygande.

Men jag är aldrig hemma hos mig själv utan barn,när de är hos sin pappa bor jag hela veckan hos min kille/särbo istället och det gör att jag alltid har annat att tänka på. :) Sedan när det är min barnvecka kommer jag hem igen och bor med mina barn :)