mitt hjärta brister- min dotter är elak mot mig

När jag var ung som din dotter så var jag extremt jobbig. 
Jag var aggressiv och förbannad på allt och alla. 

Jag vet inte om det är hormoner eller om det är att man bara har press på sig själv när man är ung. Och att det får utlopp på ens nära och kära. Jag är inte alls sådan idag. Jag är lugn och behärskad. Och självfallet snäll.

Fast sen så är det väldigt extremt att man kallar sina föräldrar horor. Det gjorde inte jag. Enligt mig är det så upp mot väggarna att jag hade aldrig tolererat att mitt barn sa så. 

Jag är ingen expert, men kanske att det finns tydliga ramar för hur man får bete sig hemma. Och om man säger ett elakt ord om någon så får det en konsekvens. 

Jag är inte förälder själv. Men det som fungerade på mig var att min pappa var tydlig med vad som är okej och vad som inte är okej och att det finns regler att följa. 

Han sa att om jag är jobbig eller elak så ska jag gå ut 15 minuter och ta en promenad. 

Jag behövde tydliga regler. Och jag var rätt stark så om någon vek sig så körde jag över dem oftast. 

Din dotter hatar inte dig så du vet, hon går bara igenom en jobbig tid just nu och hormoner, allt där till. 
Jag hatade aldrig min pappa trots att jag var en riktigt jobbig person. Jag gjorde bara uppror mot allt.

Annars kanske ni kan söka hjälp på vårdcentralen och fråga om ni kan få familjeterapi. Ibland kan det vara bra för ett barn att höra någon annan förklara. Det kan man få rätt snabbt där, tider, och tror inte det kostar så mycket heller. 

Jag hade också mycket energi och har fortfarande idag. Och får jag inte ge utlopp för den så kan jag bli rätt vresig. 
Men när jag var ung så behöver man ha något att fokusera på, och som tar ut en lite energimässigt. 
Kanske försöka engagera henne i något hon gillar. 

Ta med henne på rida hästar? 
Eller om hon gillar dans, eller fotboll?
Sätt henne i någon aktivitet?

Har hon något eget där hon finner sin frid och blir tillfredsställd så kommer hon inte vara lika mycket på er om att bestämma osv. Hon har säkert mycket energi och ingenstans dit hon kan rikta den. 

Jag bara gissar nu och utgår helt ifrån hur jag själv var i den åldern. 

Å, jag känner igen situationen. Din dotter älskar dig och att hon söker konflikt med och bråkar med dig tyder bara på att hon är trygg med dig men också att hon söker bekräftelse och uppmärksamhet.

Sätt tydliga gränser och regler! Visa att du är den som bestämmer sålänge hon bor under ditt tak. Ge henne mycket positiv feedback när hon "sköter" sig och skäll på henne när det behövs som mest.

Och kanske ska ni inte skaffa syskon till henne, förrän hon flyttat hemifrån. Ni borde verkligen prata om det allihop. Misstänker att något som gör henne arg är det sociala; att få ett syskon som vuxen är inte att få ett syskon, det är mer som att få en mer avlägsen släkting - men som ändå tar all mammas och pappas uppmärksamhet! Dessutom, det sociala - att åldersskillnaden på henne och syskon blir större än på henne och mamma. Där är nog en stor del av förklaringen och ärligt talat förstår jag henne.

Tonåringar är inte roliga. Du måste sätta en gräns runt dig själv. Beter hon sig illa, så visa att du ogillar detta ordentligt, men visa inga tårar.

När hon dissar framtida syskon (varför öht diskutera detta med henne, inget hon har med att göra alls), gör klart för henne att du är vuxen och du tar dina beslut och kommer inte dansa efter hennes pipa.

Hon låter som en tonåring som alldelse för mycket makt hemma och slutat med att respekter dig och din sambo.

Sedan brukar jag påminna min tonåring när han bli arg och sur, ju mer ansvar man tar, ju mer inflytande får man.

Jag skulle aldrig svika henne för något annat barn, aldrig. Jag ångrar inte min dotter. Men när hon kallar mig för hora och påstår att hon önskar jag dog, så gör det ont i hela mig.

Hon har sagt att blir jag gravid så hoppas hon på att jag får missfall. Både jag och sambon är sugna på barn, jag var som sagt ung när jag fick henne. Min sambo längtar efter att bli pappa. Men jag vill inte svika min dotter.

Du ska inte känna att du sviker din dotter för att du skaffar fler barn. Jag har lätt att förstå varför hon får ångest inför tanken på småsyskon, för jag antar att hon är ensambarn och nu har varit det i 18 år. Då är det ganska läskigt att tänka att det ska komma en bebis, kanske ännu mer när man är så stor som hon är. Hon inser väl att hon kommer bli tvungen att växa upp på stört, och det blir ju inte enlighet med hennes generella beteende som du beskriver... Men du är en vuxen kvinna som inte kan styras av din dotters vilja, och hon är ju mer eller mindre en vuxen kvinna (enligt lagen iaf) som inte heller ska behöva styras så mycket av din vilja.

Ibland är hon väldigt snäll, men oftast elak. Hon har även bråkat med min sambo en del, han är liksom världens snällaste och säger knappt emot henne. Men ibland så får jag höra att jag är vacker, att hon önskar hon hade mina ögon. Hon är lik sin far :)

Oj, är det så illa så bör ni verkligen sätta er ner och ta ett ordentligt snack för det där är inte OK! Att kalla sin förälder för hora, och påstå att man önskar denne död, är inte normalt eller acceptabelt beteende ens för den mest hormonstinna, ilskna tonåring!

Och självklart kommer du älska båda dina barn lika mycket, men tänk på det - hon kommer vara äldre när hon får ett syskon än när du fick barn. Inte superkul kanske!

Problemet är att det inte går att prata med henne, imorse så skrev hon ett sms till mig, där hon bad om ursäkt och sa att hon älska mig. Dock säger hon förlåt men gör om samma misstag dagen efter. Damen vill sova hos mig ikväll, jag sa självklart ja. Hon kan även vara väldigt gosig och dra sig till mig. Hon tycker även om att sova bredvid mig, men jag ser inte det som något problem. Jag älskar att ha henne nära mig.

Jag vet inte varför hon är som hon är mot mig, är det för att hon vet att jag aldrig kommer att lämna henne? Jag älskar henne villkorslöst. Varje gång hon blir sur så börjar hon dra upp samma sak igen, att jag aldrig ville ha henne. Jag har förklarat för henne att jag inte ångrar henne, men om jag hade chansen så hade jag väntat. Jag har kollat in i hennes mörka fina ögon och sagt att hon är det bästa som någonsin hänt mig. Vet liksom ingenting mer jag kan göra för henne.

Är du möjligen polis?

Nej jag jobbar som lärare, varför?

Tycker bara att det var väldigt likt flera andra trådar som har varit uppe här på familjeliv, men där var mamman polis.

hon litar inte på dig.

Hon är myndig sluta sova bredvid din vuxna dotter och sov med din sambo. Har hon gått klart gymnasiet så har du inte längre något ansvar för henne hon har dessutom inget att göra med ditt liv.

att man känner ansvar för sina barn är ionte åldersbudet.
*da daaaa*

Nu vet jag inte om ansvar innebär är att man sover hos myndiga barn när man har en partner.

Jag får känslan att hon vill provocera fram en reaktion från dig när hon säger så elaka saker. Jag tror hon behöver höra om och om igen att du älskar henne och att ingen kan ta hennes plats. Men hon måste också förstå att det inte är ok att vara så oförskämd som hon är. Säg ifrån, helst utan att bli arg och upprörd. Och att skaffa ett barn med din sambo är ditt och hans beslut, det är faktiskt ingenting som hon kan bestämma.