Att gå vidare från det värsta som kan hända
Hur gör man? 31 mars dog min pappa efter 5 års kamp mot cancer. Så oändligt saknad och älskad. Han hade så sett fram emot det som komma skulle, han skulle ju bli morfar för första gången! Jag och L skulle bli föräldrar i sommar! Men så händer det som inte får hända bara 9 dagar senare.
Vår dotter, det finaste jag hade, vilade till synes tryggt under mitt hjärta i nästan 28 veckor. Men så slutade hon sparka och ett akutultraljud visade att inget fanns att göra. Pyret var död. Obduktionen av vår fina dotter blev precis klar så vi vet att det var pga att navelsträngen låg två varv runt hennes hals och helt enkelt ströp henne. Den var dessutom "tvinnad" så hon fick för lite näring. Inget av dessa saker är genetiska och det var inget jag hade kunnat göra annorlunda, det var bara otur. På sätt och vis känns det bra att det bara var just otur och inget annat. Tänk om vi hade fått reda på att det var något genetiskt fel på oss eller att jag aldrig skulle kunna bära ett barn tiden ut.
Att föda fram Pyret, det är utan tvekan det värsta jag har varit med om. Det ska vara jobbigt att föda barn, men belöningen är så stor att det är värt det! Det vi var med om var bara fruktansvärt! Och inget fick vi för det. Det vara bara sorg och tårar. Tårarna rinner nu också. Det är första gången jag försöker mig på att skriva ner mina känslor, och det går inte bra. Mest för att jag inte kan sätta ord på mina känslor. Ord kan inte förmedla vad jag känner helt enkelt. Sorg, ångest, hjälplöshet, ilska och mycket annat. Ärlighet varar längst. Det är inte lika akuta känslor nu som för två månader sedan, men likväl gör det ont i hjärtat. Jag har ännu inte varit inne i det rum som skulle blivit hennes, och som vi börjat fylla med kläder, leksaker, en vagn, skötbord m.m.
Jag hade nog en av världens enklaste graviditeter. Jag mådde bra, inget illamående, jag sov bra, ingen foglossning eller andra konstiga gravidkrämpor och målet 4 juli kröp närmare ju större magen växte sig och så PANG! Ridå ner. Jag har börjat jobba igen, och det är skönt, tro det eller ej. Hemma gick jag bara hemma och ältade. På jobbet hinner jag inte med det på samma sätt. och jag får komma in i de vardagliga rutinerna igen. Nu jobbar jag nästa vecka också, och sen har jag semester i tre veckor. Att jobba runt 4 juli var inte att tänka på. Jag och mamma har bokat en resa till Palma och sen blir det en minisemester för mig och L i Uppsala några veckor senare. I augusti åker vi till Paris. Det gäller att fylla sin tid med andra, roliga saker.
Vi har också beslutat oss för att direkt försöka igen. För mig känns det som ett bra beslut, även om jag är livrädd. Det får inte hända igen!! Jag är förhoppningsvis på ÄL+10 idag, men utan att ha testat ÄL. Det känns inte som det tog den här gången, men å andra sidan trodde jag inte att jag var gravid med Pyret heller, så vem är jag att tro saker?
Jag vill avsluta med att önska alla en bra sommar!
