Är hög gravid och väntar vårt 3dje barn och min kille har tappat gnistan. Finner inga ord... Vet varken ut eller in, så besviken arg ledsen vill bara vakna från denna mardröm. Vad gör man?!
Försöker vara stark för mig och barnens skull men de är inte alltid lätt, sitter och väntar på "dommen" som en annan ......
Vad är det han tappat gnistan för?
Det vet han inte, han säger att han inte kan se någon framtid för oss. Han vet egentligen ingeting varför eller när det började eller vad det beror på. Han går runt här hemma och är så deppig och vill inte göra någonting. Han går snart på semester men vill inte planera något.
Jag klarar av vardagen vissa dagar och vissa dagar gråter jag bara.
Vi har varit ett par och bor tillsammas i många år och har hela tiden tyckt att vi har ett sånt toppen förhållande. Jag förstår ingenting, känner min så vilsen och stressad av det här...
Det låter som din man är deprimerad och behöver söka läkarhjälp för att få ordning på sitt liv. En depression innebär ju brist på intresse för sin omgivning och att se allt i svart eller vara betydelselöst. Har du tur kanske han ändrar åsikt när han kommit ur depressionen.
Jag har levt med tösens pappa som blir deprimerad i perioder. Det är skittufft för det påverkar ju hela familjen med den negatives energi. och apati Ev kan det vara bra att även du får samtalsstöd. Med tanke på att ni har småbarn så kan du ju prata med bvc eller mödravården, då de brukar ha kurator eller psykolog anknutna till sig. Ni behöver all energi ni kan få när bebisen kommer, så ta båda hjälp nu.
Tack mammalovis, jag ska till MVC i morgon och ska fråga om kurator eller psykolog för detta tar verkligen all min energi och knäcker mig.
Eftersom vi redan har 3 små så har man bara så lite energi kvar till allt annat inte minst för den lille i magen. Jag njuter inte alls av denna graviditet och är mer rädd än förväntansfull inför förlossning och den tid som kommer efter.
Lever ni fortfarande tillsammans mammalovis?
Min kille sa för några dagar sen att han inte trivs med sitt liv och hur det ser ut. Känns som vår tid tillsammans är en bluff då, att våra barn är bluff, vår lgh allt vi har tillsammans alla dessa år trivs han inte med!?
Har läst lite här på familjeliv och de tycks hit och dit om kriser i äktenskap och förhållanden. Nästan de flesta tycker att man ska sära på sej om man hör sällan folk som kämpar. Jag tycker många ger upp allt för lätt, förhållanden är inte lätta, att ha små barn är inte lätt, livet i stora hela är inte lätt. Jag vet inte varför så många tror det.
Jag vill verkligen inte ge upp, jag vill inte sluta tro på evig kärlek.
I vårt fall blev det en separation på hans initiativ. När han egentligen redan hade bestämt sig gick vi i familjerådgivning, men han var inte alls med på att göra de uppgifter vi fick, så vi kom ju ingenstans. Några månader senare när jag precis börjat jobba efter familjeledigheten hade han fattat ett beslut. Då var vi ändå ett par i nio månader först och återvände sedan till varandra i ca 2 år.
Idag är jag tacksam då jag lever i en mer harmonisk relation och fått ett syskon till mitt barn. Dessutom slipper jag ha ett vuxet extra barn att ta hand om, då han hade panikångestattacker med självskadebeteende och suicidförsök och jag fick vakta på vad han gjorde. Att man stannar är väl lite som att leva med en alkoholist skulle jag tro, så det var ganska skönt att bli frisläppt utan hot om självmord.
Hans problem startade redan i 17-årsåldern. Han hade en rejäl omgång när han skulle träffa sin son för första gången på flera år, sedan var det lugnt. När jag var gravid fick jag flytta in i hans minihus och det var då allt eskalerade. Så i hans fall handlar det om återkommande perioder och har så fortsatt även om vi levt på skilda håll i över två år. Han har en släkting med manodepressivitet, så det skulle inte förvåna mig om han får den diagnosen, om han någonsin får rätt hjälp. Han självmedicinerar och trappar ner på medicinen när han mår bra eller inte anser sig ha råd att hämta ut ny. I vissa stunder kan han se sina problem, men oftast är han felfri och missförstådd av omgivningen och ett offer.
Så jämför inte våra relationer, jag tror inte din man är mer än tillfälligt sjuk, men ta inte åt dig av hans kommentarer och se till att ni inte fattar några stora beslut förrän han mår bättre. Det enda du kan göra är att fråga hur han ska göra för att må bättre och hur han ska lösa sin situation med att t ex vantrivas på jobbet. Kanske tycker han det är orättvist att du ska vara fl och slipper jobba.
Sedan kan det ju komma en kris nu, för att han först nu inser att ett barn till kommer och hans försörjningsbörda ökar och har panik för det och bara vill vara bekymmersfri och ansvarslös. Män tänker ju oftast i praktiska termer. Så försök ha is i magen och ta inte för givet att allt han säger nu stämmer utan att det är den svarta sidan som talar. Däremot blir det tufft för dig om han slutar göra något samt ta initiativ.