Börjar bli frisk från min depression!
Depressionen börjar snart tonas bort. Och jag börjar kunna se och kunna tänka mer positivt.
Jag har alltid haft det neutralt känsla. Antingen det eller så har man åkt ner riktigt, riktigt ordentligt. Och där kan man vara rätt länge. Ibland kort tid men också lång tid.
Men nu. Nu börjar jag känna glädje. Vände mig till UM. Pratade med en kurator. Och skall fortsätta träffa kurator nästa vecka. Samt att jag skall få hjälp i en Kris Centrum.
Och nästa vecka skall jag också göra en sak som jag tycker är oerhörd kul. Som jag absolut hoppas på att det blir av!
Men jag tror det är den där roliga saken jag skall göra nästa vecka som fick mig att känna mig såhär glad.
Men någonting som jag undrar. Var jag deprimerad? Eller var det såhär: På grund av min ensamhet och frustration. Och en händelse jag gjorde som jag ställt till det för mig själv. Fick mig att må dåligt. Och för att jag inte hade en vän att prata med så fastnade jag där.
Hade jag en vän enda från början så kanske jag skulle kunnat gå vidare för länge, länge sen.
Jag mådde dåligt innan jag ''ställde till för mig själv''. Då hade jag skamkänsla.
Men när jag då ''ställde till för mig själv''. Så fick jag bara känsla att allt är över och det är lika bra att bara begå självmord för att få bort smärtan.
Det kändes så hopplöst. Och ingenting kunde jag glädjas åt.
Var jag deprimerad? Jag har fortfarande ångest i brösten. Men vet inte riktigt om jag känner av nedstämdhet. Däremot en minimal känsla av hopplöshet.
Så fort jag kunde göra den här stora roliga saken som jag tycker. Så sänktes hopplöshet känslan till minimal. Frustration känslan försvann. Dödslängtan försvann.
Jag har förlåtit mig själv.
Jag undrar för att verkligen veta om jag var deprimerad eller om jag bara var i en period av en stor psykisk smärta.
Jag är bara nyfiken för att veta mer om depression och veta mer om mig själv.
Så därför undrar jag. Var jag deprimerad tycker ni? Om inte det, så var det i alla fall en period av en stor psykisk smärta.
Tack på förhand!