Att välja bort trots längtan

På vilket sätt är din man inte redo?

Han har ju ganska lång tid på sig att förbereda sig.

Each to his own, men utifrån mina åsikter och vad jag kan läsa mig till här så vore det vansinne att ta avsluta denna graviditet.

Barn kommer inte alltid när man planerat och om ni om ett år bestämmer er för att det på pappret känns som ett bättre läge så är det inte ens säkert att det funkar. Det är inte som en semesterresa man bokar om.

Ni verkat vettiga och skulle säkert klara det här galant.

Vi valde att avbryta förra graviditeten. Den hade inneburit BF precis då det var tänkt att jag skulle börja läsa på universitetet. Vi bodde även i en lägenhet på ett ställe vi inte ville bo kvar. Ekonomiskt var det inga problem eftersom min pojkvän redan då jobbade som chef. Vi avbröt för att jag skulle få en chans att "bli något".

Visst kommer jag aldrig glömma att BF hade varit i januari 2013 och jag tänker på det ibland. Särskilt nu då vi försöker skaffa barn, då blir det att jag tänker på det mer ofta. Hur hade det varit o.s.v. Men det är inget jag mår jättedåligt över. Det går bra. Gjort är gjort.

Nu bor vi i hus, jag är klar med utbildningen om ett år och min sambo har samma jobb som tidigare men ännu högre lön. Läget känns stabilt.

Vi var inte redo men valde att behålla.
Vi hade varit tillsammans i 1 ½ år när stickan visade ett plus. Jag hade ätit minipiller och varit noga. Inte heller hade vi flyttat ihop.
Jag var i v 8 när jag fick klart för mig att jag var gravid och min killes första reaktion var "Nej, jag vill inte". Min var kanske mer vacklande och jag var mer öppen för diskussion. Han höll fast vid sitt nej.
Jag skulle aldrig behålla mot hans vilja.
Ringde KK och fick en tid för UL, vi gick dit och fick veta att jag var i 9+6. Vi stack huvudena under sanden i ett par dagar tills jag gav honom ett datum (v 12) då vi måste ha bestämt oss till 100 %.
Den dagen kom och efter 5 min prat bestämde vi oss för att behålla. Jag sa att det var upp till honom, att hans nej väger mer än mitt eventuella ja och vill han inte så gör jag abort. Att bara jag skulle bestämma fanns inte på kartan.
Jag är nu i 6:e månaden och i oktober kommer vår son att komma till världen.

Det går aldrig att råda någon annan i en sån här situation. Du ska inte göra något du kommer ångra men samtidigt så måste man tänka på den tredje personens väl och ve.
Vi var inte redo då men är det nu. Ekonomiskt kommer det bli lite slitigt, saknar sgi (arbetar utomlands), men vi har gett oss fanken på att fixa det.

Det perfekta läget för att skaffa barn finns inte. Det kommer alltid vara något som inte klaffar eller som strular.

Det handlar alltid till syvende och sist om prioriteringar. Vill ni ha detta barn prioriterar ni ert liv utifrån det beslutet.

Kom ihåg att det bara är en mikroskopisk tid i era liv som ni är lediga med ert barn. Sen har ni all tid i världen att hitta andra jobb och annan ekonomi.

Och ska ni dela föräldraledigheten är det ännu kortare tid som ni är hemma.

Jag tycker verkligen att ni ska tänka om, lämna den rosa romantiska drömmen och tänk realistiskt. Ni HAR redan nu bra förutsättningar.

Kom ihåg att livet är i ständigt förändring. Det kommer alltid finnas saker omkring dig som händer.

Folk blir sjuka, gamla släktingar dör, kompisar gifter sig, familj skiljer sig, polare flyttar, du skaffar nytt jobb, partnern börjar plugga, lägenheten renoveras, resor utomlands osv osv..

Därför finns det inget perfekt ögonblick som inträffar då det kan bli barn. Det är DU som måste skapa det ögonblicket genom att bestämma dig att här och nu vill jag ha barn. Du är den som måste prioritera ett barn i ditt liv. Inte tvärtom...

Jag är i liknande sits. Jag är gravid i vecka 6, killen vill att jag gör bort och även hans föräldrar. Jag vill behålla men då förlorar jag killen. Vi har ett bagage som gör att han är rädd men likaså är jag. På måndag ska vi till doktorn och prata med dom, igår var jag helt säker att jag ville göra abort men nu känns det osäkert igen :/.

Jag var i din situation och gjorde abort. Ett par år senare när vi hade fasta jobb och bättre förutsättningar kom vårt första planerade barn. Nu har vi tre. Och även om aborten inte var roligt vet jag att vi gjorde rätt.

Avgörande är ju vilken bransch ni är i och hur gamla. Är ni läkare och 30+ så är det ju bara att köra. Jobb lär ni ju få och det är bra att börja när fertiliteten fortfarande är hög om man vill ha fler. Är ni under 25 och journalister eller liknande skulle jag nog göra abort om jag var du tills att i alla fall den ena hade fast jobb.

För snart 9 månader sedan var jag i samma situation som du, men med sämre förutsättningar än vad du har. När jag fick veta att jag var gravid kändes allting kaosartat och det kändes som om jag inte kunde tänka klart. Det hela slutade med abort trots att vi båda känner längtan, ett beslut som jag ångrat sedan dess. Minns att någon sa till mig att om man känner tvekan så bör man behålla. Så här i efterhand så förstår jag inte varför jag inte lyssnade. Livet har ju fortsatt trots aborten, men ingenting är som förr. Jag antar att jag inte kunnat förlåta mig själv för att ha tagit bort ett barn som jag önskar att jag hade. Nu känner jag inte längre att allting behöver vara perfekt när jag skaffar barn, för på ett sätt så blir mitt liv ändå perfekt den dagen. Jag kan ju så klart inte säga vad som är rätt eller fel för dig/er. Men om du har barnlängtan nu kommer den knappast minska efter en abort. Tänk verkligen igenom beslutet! Hade jag varit i din situation hade valet varit självklart.

Fick reda på att jag var gravid onsdagen innan midsommar. Jag har i några år velat ha barn men inte träffat rätt kille. Men nu har jag det, vi har båda fasta jobb och livet är bra. Förutom att jag innan jul opererades och fick en propp som följd. Så jag har i ett halvår nu ätit blodförtunnande medicin. Denna medicinen och graviditet passar inte ihop så min medicin läkare rådde mig att avsluta graviditeten. Så den 11 juli ska vi in och göra en undersökning. Det jag tycker är absolut jobbigast är väntan. Att gå o vara gravid men veta att man ska ta bort det. Hur hanterar ni det?

Jag är i vecka 6+4 idag, jag är 26 år och min fästman 23, vi jobbar inom äldreomsorg/anläggning. Så många bra vinklar ni tar upp, jag funderar på hur vi kommer att känna i framtiden. Vi har inte berättat för någon annan och vet inte hur mina eller fästmannens föräldrar skulle reagera.

Vi har gjort det mesta snabbt, blev tillsammans, kände att det var rätt, förlovade oss och flyttade ihop. Jag tror mycket på att vi alla formar våra egna liv och vill inte vara ett offer för det som händer mig, vill själv välja hur vårt liv ska utvecklas och fortsätta. Min man vill som sagt vänta, men om jag vill behålla så är han med på tåget. Jag vill inte heller tvinga in honom i något han inte anser sig redo för (tänker att om vi var i omvända situationer vore det fruktansvärt om jag skulle bli "stressad" in i föräldraskap). 

Samtidigt vill jag inte att detta ska vara bara mitt beslut, det känns för stort och viktigt för oss som par och jag vill inte ha det ensamma ansvaret, vilket jag förklarat för honom. Vi får se hur det känns hos läkaren imorgon. Samtidigt mår jag rätt dåligt av alla hormoner etc. och har lite svårt att jobba, sova, äta, ja ni vet allt det där. Känner att en hel graviditet inom den sektorn inte skulle funka alls. Men arbeten kommer det flera. Förstås. Vårt mål är att vi ska dela lika på föräldraledigheten men det kräver att vi har jobb som är tillräckligt bra avlönade. 

Jag vill ha en familj men jag vill också vara redo för allt som det innebär. Vi skulle säkert klara av det utan problem, vårt barn skulle födas runt den 15 februari nästa år, men jag tror också att vi som par skulle må bra av lite mer tid. Själv tycker jag det är helt naturligt att tveka - och det betyder inte att alla som gör det borde behållit. Det är ett stort beslut att ta - ensam eller tillsammans. 

Tack alla ni som svarat. Det känns som om mina tankar klarnar en aning och imorgon gäller det. 

KRAM! 

Om du inte redan har gjort det så kan du boka en tid med en kurator på kvinnokliniken. Jag tror att både du och din sambo kan gå dit tillsammans för att prata. Jag rekommenderar också att du redan nu bokar tid för en abort, sedan behöver du ju inte ta den tiden om du ångrar dig. Det är mer för att det kan vara fruktansvärda väntetider på vissa orter och då är det nog bra att boka redan så att du hinner göra en medicinsk abort.

Jag gjorde abort när jag var 26 med killen som jag var mer förtjust i än någon annan i hela världen, han ville inte och det var den största anledningen till mitt val. Jag har inte direkt ångrat aborten eftersom det inte finns någon mening eller något som helst produktivt i att tänka så. Abort är verkligen det definitiva "gjort är gjort". Jag ska inte hymla med att aborten har bidragit till vissa problem i vårt förhållande under de senaste åren. Det har dock gått över och med facit i hand så kan jag säga att vi inte var i något bra läge för en graviditet och ett barn just då.

Känslomässigt var jag redo, men det var definitivt inte han och jag ville verkligen inte göra det själv. Är själv uppvuxen med en ensamstående mamma och har sett en del av vad det kan innebära. Jag såg också till allt runt omkring som inte var klart med mitt eget liv (precis som du). Idag är jag färdigutbildad, jag och min kille bor mycket bättre än tidigare, men kanske framförallt - vi känner varandra så mycket bättre än vad vi gjorde då och jag tror att det sätter en bra grund för vårt framtida föräldraskap. Vårt första barn är beräknat i november och det känns kul den här gången, förra gången var bara ångest. 

Det är ett skitsvårt val du har inför dig, men du kommer att fundera ut vad som fungerar bäst för er och besluta utefter det. Ett stort råd är att vända varje sten i diskussioner med killen, så att allt är utrett och du vet exakt hur han tänker kring detta (och han hur du tänker). Det kan kännas jättejobbigt att ha ett sådant samtal, men lova dig själv att inte spara på krutet och säg allt!