Krävande barn - skaffa syskon?

Även om vårt första år med barn var väldigt omtumlande och kaosartat så lugnade det ner sig sedan. Och DÅ föddes tanken på om vi skulle försöka oss på syskon, skulle vi klara att göra om ett sådant år igen?

Är man inte i läget att det lugnat ner sig, utan allt fortfarande känns övermäktigt, då tycker jag inte ens man ska börja fundera faktiskt. Så trist med föräldrar som måste lämna äldre barnet på förskola så mycket som möjligt för att över huvud taget orka med familjen, eller behöver kräva av sina respektive anhöriga att de ska avlasta.

Jag har också en krävande bebis, som i mycket liknar det du beskriver.
Men som så många säger - inget barn är det andra likt. Jag känner många som har fått ett lugnt och ett "vilt".
Jag ska vänta några år mellan syskonen, men det blir defenitivt en till så småningom :)

jag hade ett krävande barn , han var dessutom prematur och skulle äta varannan timma dygnet runt första tiden. (blev diagnostiserad med ADHD vid 6 års ålder)

blev oplanerat gravid på hans 1-års dag och behöll barnet - blev då ensamstående med två barn. Syskonet var filbunken själv... 

det var skittufft att ha tätt mellan barnen pga det krävande syskonet - DET rekommenderar jag verkligen inte. 

Men inget säger ju att du måste skaffa syskon precis nu. Du skaffar barn när du känner att du faktiskt har lust med det, när du känner att du vill ha ett barn till och när tidpunkten är det rätta.  Sen hur lång tid det tar är oviktigt. 

Tack för era svar!

Det är nog en bra idé att försöka vänta med beslutet om att skaffa fler barn eller ej. (Just nu är det i vilket fall inte aktuellt att börja försöka skaffa ett syskon.) Jag blir bara så ledsen när jag tänker på att det kanske bara blir ett barn för oss

För jag vill egentligen ha fler barn. Man kan ju hoppas på att det andra barnet i så fall blir lugnare, men det vet man ju aldrig.

skulle det vara så att du får ett till barn som av olika skäl är krävande är det väl bara positivt och bra med stor åldersskillnad så ni orkar ta hand om ett barn i taget. 

att du inte på stört går och blir gravid med barn nr 2 här och nu betyder ju inte att du aldrig mer får ett barn... eller hur? 

Nä, det har du förstås rätt i. Förhoppningsvis blir det lite lugnare med sonen när han blir äldre och då kanske vi känner oss mogna för en till.

Samtidigt tog det några år för oss innan vi fick sonen pga flera missfall, så det känns ju inte så säkert att vi kan få barn så fort vi vill det heller. Än så länge är jag inte lastgammal, men man blir ju inte yngre, och det känner jag också lite press av...

Min första var ett klassiskt kolikbarn. Hon har inte avskräckt mig från fler. Nu väntar jag vårt sjätte barn och de har alla varit mycket enklare. När tvåan kom var vår etta precis fyllda två år och hon var extremt krävande även då. Fick ha syskonvagn med sele för att hon inte skulle rymma, hittade på hyss medan jag ammade osv. Och hon har haft en jäkla järn vilja hela livet. Nu är hon vuxen och har fortfarande samma sätt. Kör sitt eget race och har en jäkla bara självkänsla.

Min första är/var ett ganska krävande barn. Han blev storebror när han var tre och ett halvt. Bebistiden var ganska lika med båda, stort närhetsbehov, båda hatade att ligga i vagnen osv.

Men när lillebror blev lite större så var han nöjd hela tiden. När han lärde sig stå så var det toppen, titta på storebror kunde roa honom hur länge som helst. Han kunde leka själv!

Nu är dom 6 och 2 år. Storebror är mycket lättare och lillebror är ganska bestämd ibland men annars bara så lätt och glad.

Tänk på att det är ju inte samma person som kommer, det är en helt ny liten människa:) Alla är vi olika. Småsyskon får ju liksom bara hänga med...

Lycka till!

Vårt barn lugnade ned sig när hon var 2,5 och kom ur 3-årstrotsen (som hon verkade komma in i när hon föddes). Märkte helt ärligt inte alls någon skillnad när hon kom in i trotsåldern, bara en stor förändring när den gick över. Men då kändes det i alla fall som att vi kunde skaffa ett barn till, blev gravid direkt och det är 3,5 är mellan barnen. Det har funkat hur bra som helst. Vi fick en stor överaskning med att barn nummer 2 visserligen också är vild men så fruktansvärt nöjd hela tiden. När vi hämtade ettan på dagis handlade det mycket om slagsmål och bråk mellan 1-2,5 års ålder, med tvåan är det bara långa haranger om hur otroligt glad han är hela tiden. Lite jobbigt nu bara när de har kommit in i 3-årstrotset och 6-årstrotsen samtidigt men det är ändå ingenting mot första barnets första 2,5 år. Skaffa inte barnen för tätt bara utan vänta så att första barnet verkligen är med och förstår och kan känna sig stor och duktig istället för svartsjuk och åsidosatt.

Låter precis som hos oss. Rätt skönt när första var den vilda, de som får ett lugnt förstabarn verkar bli rätt chockade när de får en vildare tvåa. Har flera par omkring mig med superlugna äldre syskon som fått småsyskon som är rätt lik vår vad vi tycker lugna tvåa som blir helt slut och alltid pratar om hur vilt deras barn är eftersom att de jämför med storasyskonen som kunnat sitta stilla och leka på golvet i flera timmar typ sedan födseln.

Vårt första barn var oerhört krävande.Sen dag 3.Kunde inte leka själv och bar helt vild,mycket olycksdrabbad och busig.Hög och lågt.När hon var 4 år blev jag gravid,jag undrade hur jag skulle orka.Men det blev mycket bättre.Min tös hade så mycket energi så hennes tid gick till att hjälpa till med sin lillasyster.Hon älskade att hämta flaska hjälpa till med blöjbyte.När hennes lillasyster kunde skratta så var det storasyster som var orsaken.Storasyster har fått vara med vid matning och fick lära sig allt själv.När lillasyster var 1 år var dom redan då bästa vänner.Storasyster smög in 7 på morgonen,väckte lillasyster och bar ut henne till soffan.Då var lillasyster 1 år.Dom hade morgonmys????.Idag är dom 13 år och 8 år och fortfarande taighta med myskvällar,spel.Storasyster blev mycket lugnare när hon fick ett syskon och har velat vara med från början.Både jag och min man undra varför vi inte skaffa ett år tidigare????.Så det kan gå bra.Men vänta och se till du är mogen och beredd.

Vårt första barn var ungefär sådär. Sov visserligen i sjal (vi gav upp om liggvagnen) men bara om man var i rörelse. Är nu 3 och jag kan räkna antalet gånger det sovits hela nätter på ena handens fingrar.

Vi var beredda på ett till barn precis som vårt första och ut kom ... en fulbunke. En solstråle som är ständigt glad. Ett barn som inte gnäller för gnällandets skull utan där det finns en anledning.

Jag är glad att det inte är tätare mellan barnen men jag ångrar definitivi inte att vi skaffade ett barn till.

Av precis den anledningen valde vi att vänta med nästa barn. Vårt älsta var ett krävande barn på många sätt, han sov på nätterna i dom flesta fall men dagtid var det pip och gnäll och krav från morgon till kväll.  Ständigt buren överallt. Jag kan räkna tiden jag inte hade honom i famnen på min ena hand... 

Jag ville från början ha tätt mellan barnen men jag fick tänka om och i ensamma stunder på kvällarna undrade jag precis som du om jag bara skulle få ett barn men min man övertygade mig om att vi faktiskt borde vänta och sätta fokus på det barn vi har och se hur tiden utvecklar sig. 

Nu i höst börjar sonen 1:a klass och har blivit lugnare och bättre och mer självständig och vi har fått ett par lugna år där vi hämtat andan och återhämtat oss från småbarnstiden och verkligen fått vara två älskande vuxna en längre period. 

inga barn i världen är värda att knäcka ett äktenskap för. Det har vi fått lära oss den hårda vägen.  

Nu är vi gravida igen och barn nr 2 väntas komma i november. Nu finns också mer vuxna omkring oss som kan ställa upp både för oss och för vår äldre son, den här gången finns det fler som kan avlasta och vi bor bättre till så logistik funkar bättre för alla parter.  

Vi ser fram emot syskonet och vi har sonens småbarnstid i minnet så vi vet vad vi ska göra bättre den här gången och vi har bättre förutsättningar för att skaffa hjälp i tid och vi har också blivit bättre på att ta emot hjälp.  Stora viktiga bitar för att få ännu ett barn att fungera rent praktiskt om det visar sig vara krävande.  

Och så länge du inte idag är 44 år och anar klimaktieret bakom hörnet så kan du faktiskt vänta ett par år.  Jag hinner precis fylla 40 när barn nr 2 kommer till världen.