Kär eller bara attraherad?
Hur vet man egentligen att man är kär och det är dags att gå in i ett förhållande? Har dejtat en underbar man i en månad, vi ses flera gånger i veckan, hittar på saker ihop och har bra sex. Han är helt klart kär och säger att det pirrar i magen. Jag är attraherad av honom, har roligt med honom och trivs med honom men något pirr känner jag inte och har inte känt för någon särskilt många gånger i mitt liv. Det finns ju många som jag skulle kunna attraheras av och ha roligt med. Mina kvinnliga vänner är jätteattraktiva och jag älskar att umgås med dem, men jag är inte kär i dem eftersom de är kvinnor. Behöver man ha en fysisk känsla för att kunna veta att man är kär? Vi har många likheter men också en del olikheter och jag tror att vi skulle kunna få ett bra förhållande, om jag inte går runt och funderar på om jag är kär. Lämnade ett förhållande för 2,5 månad sedan och känner mig förvirrad i allt och rädd för att tillåta mig att känna något för någon om jag inte vet att det kommer hålla. Jag är rädd för att gå in i ett förhållande och inse att detta är inte vad jag vill ha. Vill inte såra honom genom att jag "testar" och ser hur det känns, för att efter ett halvår senare ångra mig. Det är inte schysst.
Innan vi började dejta seriöst träffade jag en annan man, som jag träffar på jobbet några gånger i månade, ett par gånger. Vi pratade en del på jobbet men utanför det hade vi bara sex hos honom och dejtade inte seriöst. Jag frågade om jag var mer än en kk för honom och det visste han inte. Däremot började jag få förälskelsekänslor för honom. Han är svårtillgänglig, svårfångad och mystisk vilket gör mig sexuellt frustrerad över honom. Jag tror inte att vi skulle kunna få en bra relation i nuläget för jag får inte kläm på honom.
Jag kan inte träffa båda två, det känns inte schysst mot honom jag dejtar mer seriöst. Han jag dejtar är en svärmorsdröm och väldigt tydlig med vad han känner och tänker vilket skrämmer mig lite eftersom jag fortfarande tänker på den svårfångade personen.
En dum tonårsförälskelse i någon som inte passar mig är egentligen bara så löjligt. Det är bättre att satsa på svärmorsdrömmen som skulle göra allt för att göra mig lycklig och som verkligen gör mig lycklig. Men jag känner inte att det bultar i hjärtat, det pirrar inte, jag kan fortfarande fokusera på annat och funderar på att åka utomlands några månader för att jobba, min aptit är normal etc. Jag vill dela mina tankar med honom och tänker på honom när jag vaknar och somnar vilket inte är så konstigt när vi pratar i telefon och messar konstant och umgås mycket.
Hur vet man att det är den rätta så här i början? Eller är det attraktion, passion, uppmärksamhet och bekräftelse som styr? Känslan av att vara speciell för någon och slippa vara ensam.