Min BUP erfarenhet
När jag mådde dåligt typ 4 år sedan så tog mina föräldrar mig med tvång till bup.
Det är först nu som jag hittat en kopia av utredningen i en pärm vilken jag inte ens fått läsa. Jag hade gått i skolan och alltid varit social, glad tills vännerna lämnade mig i sticket, isolerade mig, kränktes, självkänslan blev sämre och jag presterade sämre, var deprimerad och orkade bara inte med skolan.
Det jag inte förstår är att bup gör bedömningar och sedan förklarade de inte för mig hur jag skulle gå tillväga eller varför jag mådde som jag mådde. Det ända jag fick konstaterat var när jag tjuvlyssande när psykologen pratade ensam med min mamma "han är en känslig pojke" det var allt jag fick höra. Sen behövde jag inte tvingas till bup längre.
Jag är inte särskilt efterbliven, man kunde ha pratat direkt och uppriktigt med mig istället för att hålla tillbaka och sedan prata med mina föräldrar. Det var ett bup riktat för mina föräldrar och inte mig. Ett meningslöst 'relationskapande samtal' utan relation, där jag skulle rita en livlinje, för att berätta vad jag upplevt för att hitta något fel så de kunde rationalisera mig. Sen göra tester som ?självskattningsformulär för bedömning av emotionell och social problematik? vilken visade ett mycket förhöjd normbrytande beteende samt en förhöjd poäng i skalorna för depression och ilska. Testerna gav inte mycket. "Han är en receptiv pojke som också har förmåga att förstå nyanser. Dessa egenskaper har i sin tur bidragit till att han har utvecklat en sårbarhet som stundtals kan yttra sig i misstro" Asså typ flumsnack och spekulationer som jag inte ens fick höra, min självkänsla efter att jag varit på bup blev sämre, kände mig bara obekräftad.
?Det är viktigt att han bemöts utifrån att han just nu befinner sig i en period av känslomässig skörhet?
De kunde försöka observera och analysera men det blev ingen riktig ändring i praktiken. Ingen bearbetning av känslorna, jag lärde mig att hålla inne dom.
Fick inget stöd sen år senare brast och exploderade jag i psykos nog relaterat till min stress och långa djupa depression i sambandet med sömnproblem. Behövde vara självmordsbenägen för att få hjälp (var inte det, men jag önskade ibland att jag kunde försvinna), till slut la jag in mig frivilligt men omedveten om hur det skulle vara.
Det var Inget trevligt att vara inlagd, fick inte gå ut (trots att det var innan någon läkarbedömning skett) eller gå in i köket; blev behandlad utan tillit som en kriminell. Blev fastspänd i en säng efter att en käring smällt in armbågen i magen på mig när jag skulle in i köket och dricka ett glas vatten. Jag svarade henne med en lätt spark på smalbenet, ledde till att man blev kränkt utan dess like, fick sprutan i rumpan. På nätterna öppnades dörren varje timme för att kolla till mig, fick damp, hade riktiga sömnsvårigheter.
Kände mig aldrig bemött inte heller besvarad efter de svårigheter jag haft, - det var endast ?Ta dessa tabletterna. Du har sårbarheten i generna. Sen så är du bra om några år typ, men bege dig till skolan i alla fall'. Vilket jag gjorde, jag läste upp ämnena jag missat i nian och idag går jag första året på gymnasiet. Fortfarande går jag runt och känner mig konstant hjärndöd, träffar vuxen psyk och har berättat detta för dom men de säger bara att det kommer försvinna med tiden, jag tvivlar på det. Vad har jag blivit? En jävla zombie. Nu flyttade också den enda killen jag hängde med utanför skolan, fml. Sitter fast i samma ensamhet, men har vant mig. Har ju i alla fall en familj men relationerna är inte på topp direkt, ugh hade inte varit helt fel att bara somna och inte vakna, eller vakna på riktigt.
/boken avslutad... missnöjd med allt och mig själv
