Rädd att jag kommer ångra mig

Svår sits. Men abort är en abort och ingen enkel resa. Lyssna till ditt inre. Behåller ni det kommer allt lösa sig o allt har sin tid. Klart det känns konstigt och främmande nu men väg för och nackdelar.

Jag är i en liknande sits, men i mitt fall är det så att jag är 42 år och har en ettåring. Vi planerade inte mer än ett barn och hur som helst är det för tidigt med ett syskon. Eftersom allt (fertilitetstester, min ålder, tiden det tog att bli gravid förra gången etc.) pekade på låg sannolikhet att bli gravid igen nöjde vi oss med "naturliga" preventivmetoder, vilket jag förstås bittert ångrar nu.

Likheten mellan oss är att det i båda fallen rör sig om ett misstag, skillnaden är att för mig kan det vara sista chansen - det är det inte för dig!  Jag hade inte en tanke på barn före dryga 35 och jag förstår att detta inte är vad du/ni tänkt er just nu. Jag har flera väninnor som genomgått aborter och inte ångrat sig, men vet inte hur jag själv kommer att känna om jag väljer det alternativet. Däremot hade jag nog tvekat mindre om jag var yngre. Ni har så många fler chanser och blir det inte det här barnet blir det säkert ett annat, som inte skulle ha funnits om ni väljer att behålla det här.

Frågan är ju om ni kan ge det här barnet ett bra liv just nu. För min del är frågan snarare vad ett syskon så tätt inpå får för konsekvenser för det barn jag redan har.

Hoppas ni snart kommer fram till rätt beslut. Beslutsvåndan är väl nästan det värsta...

Jag och min sambo hamnade i den situationen ni är nu för ganska precis 9 månader sedan. Det hela slutade med abort, vi båda fick panik över hur allting skulle lösa sig, båda hade kvar en del av utbildningen och vi visste helt enkelt inte hur vi skulle klara av allt. Vi båda var 24 år och barn var inget som var planerat medan vi fortfarande pluggade. Vi funderade på att gå till en kurator men det blev aldrig så, för jag var redan i v 8 och kände panik över att tiden gick. Så här i efterhand var det det dummaste beslutet jag någonsin tagit, jag önskar att jag hade gå till kuratorn eller pratat med någon som hjälp mig fatta det beslut som jag önskar att jag hade fattat. För hur ska man rättfärdiga en abort om man längtar efter barn och kommer att ha alltid ordnat inom en inte alltför avlägsen framtid? För mig har livet aldrig blivit som vanligt igen efter aborten, allt jag vill är att vara gravid igen.. Men tillfället är fortfarande inte det bästa, men snart så..hoppas jag. Jag tycker att ni ska prata med någon utomstående och tänka igenom det hela ordentligt, för om ni gör abort kan ni aldrig få tillbaka det ni valt bort. Jag säger inte att abort är fel för dig om du känner att du vill göra det och skaffa barn senare när omständigheterna är bättre..men tänk igenom det ordentligt. Jag önskar inte någon att få gå igenom det jag gått igenom. Kram

Fundera lite till.När jag gjorde abort kändes det rätt,jag var inte alls mogen för en till,hade inte orken och tiden och min man kände likadant.Aborten har jag aldrig ångrat.Så länge du tvivlar så bestäm inget.

Man är inte väldigt ung vid 24-25. Man anses nog inte ens vara en ungdom längre.

Hur som helst, eftersom du helst vill göra abort så är väl det det bästa du kan göra. Du får ju ingen bra föräldrapenning om du bara studerar. Det är ju bättre att åtminstone ha kommit in på jobbet mm, ha fått fast anställning och allt det där innan man skaffar barn.

Jag står i en för mig otroligt jobbig sits...

Jag och min flickvän är särbos sedan vi träffades för 1,5 år sedan.
Hon har två katter och jag är hyperallergisk ( under 0,6 är man inte är allergisk och jag ligger på 34 på den skalan). Symptomerna är allergiframmkallad astma, klåda, irriterade ögon, rinnande näsa, nysningar.

Jag vill mer än gärna flytta ihop med henne, bilda familj och hela paketet men för att vi ska kunna göra det så måste hon lämna bort katterna, för min egen hälsas skull. Går på mediciner Bricanyl, Pulmicort, Citrimax, ögon droppar och jag känner inte att det håller i längden. Det är hjärtskärande att säga att hon måste överväga att lämna bort katterna för jag vet hur mycket dom betyder för henne, och som hon själv säger är att hon ALDRIG kommer lämna bort dom. I förra veckan fick jag veta att hennes mens var sen och igår gjorde hon ett graviditetstest som visade positivt. 

Jag är otroligt glad över att hon är gravid men för mig så känns det otroligt konstigt och fel att vi inte bor tillsammans när ett barn väntas. Detta är heller ingen planerad graviditet. Jag vill inget annat än att ha barn, att hon är mamma till mina barn. Men att hon prioriterar hennes katter över vår framtid är för mig hjärtekrossande. Hon vill ha barn och det vill jag med, men inte under dom här omständigheterna vi genomgår, inte utan att vi bor ihop, har något gemensamt.

Vi har pratat mycket dom senaste dagarna om graviditeten, om alternativen, den ekonomiska biten, om att göra abort :( Jag är otroligt glad, hjärtekrossad, splittrad, överväldigad, rörd, ledsen och otroligt rädd... Jag vill egentligen inte att hon gör abort men samtidigt så vill jag det eftersom att vi inte bor ihop, vårt förhållande är knackigt, hon vägrar göra sig av med katterna för att vi ska kunna ta det där extra steget för att för mig kunna bilda familj. Att bo ihop, att ha ett liv tillsammans som sambos/förlovade/gifta är A och O för att för mig vilja bilda familj. Jag vill inte utsätta mitt barn för en situation där föräldrarna lever på olika håll. Jag vill vara där för mitt barn hela tiden, men katterna gör det omöjligt för mig att uppfylla dom målen. 

Idag fick jag reda på att hon har bokat tid för att göra en abort. Jag är både lättad, ledsen, uppriven och hjärtekrossad över att hon bokat in en tid för att göra det.

Jag är oerhört splittrad. Hjälp mig!

//C

Också vart i den sitsen och valde fel, eller jag lyssnade inte tillräckligt på mig själv och gjorde en abort som dom andra ville att jag skulle göra (familj och pojkvän). Nu i efterhand har jag gått in i en depression och har ingen aning om hur man lär sig leva med något sånt här. Den ångesten och den enorma skuld jag känner gick tyvärr inte att förutse innan, jag trodde det skulle vara en lättnad. Men ack så fel jag hade. 

Man har inte mycket tid på sig och för varenda dag som går blir beslutet tyngre, men tänk och tänk och tänk och gå efter magkänslan. Vad var din första magkänsla? Bara spendera lite tid med dig själv och tänk igenom det noga. 
Vissa mår bra efter en abort och vissa inte, så det är ju olika hur man är som personer. Å andra sidan är jag bara 18 år och hade jag vart några år äldre hade jag inte tvekat en sekund på att behålla barnet.