Bonusbarn och egna barn - skillnad

Jag känner igen det där med att de bara frågar pappan, och i efterhand tänker jag att jag borde sagt till honom om det, att han skulle säga till dem: Varför frågar du inte Chianti, det är ju hon som står närmst/gjort den där/vet nåt om det. Ganska enkelt att hjälpas åt att lösa om man bara pratar med varann om det.

Men snälla du, ni har varit tillsammans bara i två år. Och du förväntar dig att de ska vara lika nära dig som sin pappa.
Nej, det kommer troligen aldrig bli lika som de har med sin pappa. Du och barnen kommer ha en egen relation, den är inte bättre eller sämre än hans relation till hans egna barn, bara annorlunda.

Ja, du förväntar dig för mycket

Hej, kan inte sätta mig in i din situation då jag inte har några bonus barn utan endast en bio. Vet dock hur det är att vara bonus då min pappa gifte om sig när jag var runt 10 år. Min pappa och hans fru har ett gemensamt barn. Jag tycker om min styvmor och har väl alltid gjort( visst kommer hon aldrig bli min mamma) men hon är absolut en person som jag respekterar och vill ha i min familj. Det jag ville ha sagt är att även om man inte är en kärnfamilj så kan det bli bra ändå.

De var 8 och 10 år när ni blev tillsammans. Så stora barn kommer kunna respektera dig och tycka om dig, men de kommer aldrig ha samma slags relation till dig som till sin pappa. Försök vara där för dem men vänta dig inget i utbyte.

Jag känner med dig! Jag har inte samma familjesituation som du, utan är bonusmamma utan egna barn (fast är gravid med mitt första och vårt första gemensamma). Jag har egentligen inga goda råd att ge dig, förutom att konstatera att det kan vara ganska krävande att vara en bonusfamilj. Vi har varit ihop i sju år och jag tycker det har gått upp och ner hela tiden. Inga dramatiska svängningar, men ibland känns det lätt och bra och i vissa perioder har jag undrat vad jag håller på med egentligen. 

Jag tror det är svårt för många att älska sina bonusbarn på samma sätt som man älskar sina biobarn. Absolut inte för alla, men för många. Min egen erfarenhet är att man som vuxen på något sätt får ge förutsättningarna för att kunna ha en bra relation med bonusbarnen men att det kan ta tid innan barnen är intresserade. Och kanske kan det vara helt ok att inte ha en förälder-barn-relation till sina bonusbarn, utan en vuxen-barn-relation? 

Ja, jag hade inte något klokt att säga egentligen men jag hoppas verkligen du/ni kan hitta ett sätt att hantera det här. Har du pratat med din man om det? Och har ni pratat med barnen? De kanske är nöjda med den nuvarande situationen?

Prata med honom! Det gjorde jag med min och han hade inte tänkt på att det var så. Så han styrde smidigt över givna frågor till mig.

Jag håller fullständigt med! Min styvpappa ser jag inte på något vis som min pappa men jag tycker mycket om honom ändå!

Har varit i din sits och kände lite likadant. Tror grejen är att sörja det man inte fick för att sedan kunna ta till sig det man får istället. Det man får kan vara annorlunda från det man egentligen önskade sig men kan under rätt omständigheter bli bra ändå.

Det livet har lärt mig hittills är att inte gräma sig över det man inte har utan istället vara tacksam över det man faktiskt har.

Bonuslivet är tufft. Det är bra att du ska få träffa en psykolog och få lufta dina tankar och känslor. Kanske kan ni testa familjeterapi också om det behövs. Det är värt att kämpa för sin egen och familjens skull.

Här har vi rent biologiskt mitt, vårt och hans barn. Min dotter är 3,5 år och har känt min sambo i drygt 2 år och kallar honom för pappa. Pappor och mammor är överlag hennes benämning av vuxna människor, så det betyder kanske inte så mycket egentligen.

Bonusdottern är 9,5 år. Vi har ingen relation där vi kramas. Jag är ingen jättekramig person mot kreti och pleti, så för mig är det helt okej. Är det något hon undrar så vänder hon sig till sin pappa först. Jag tror nog att min dotter vänder sig mer till mig, åtminstone vad gäller hjälp på toa och få hjälp med hela läggningsproceduren o s v.

Så min spontana kommentar är att du är full av hormoner och mer känslig därav. En graviditet gör att man omvärderar livet, men flyter det mesta ändå på med bonusarna utan större konflikter så kan du vara nöjd tycker jag. Kramar är inget man självklart kan begära av så stora barn. Ger dina barn din sambo kramar spontant? Kanske har han det likadant, men det ser inte du, för du är så glad att se dem ... 

En kärnfamilj går aldrig att få, men ändå en nyfamilj som umgås och har kul ihop. Åtminstone hos oss har lillasyster bundit ihop oss mer även om bonusdottern och min dotter oftast leker bra ihop trots en åldersskillnad på 6 år.

Tack för era svar! Jag vet att min relation till barnen aldrig blir densamma som med deras pappa. Vet att det aldrig blir så och det är min sorg - tänk om jag varit deras mamma... Känns ibland som att man är två familjer när allt sätts på sin spets. Hatar det!!

Det känns ibland som att jag ger och ger men får inte så mycket tillbaka på det personliga planet av bonusarna. Jag vet att jag är vuxen och dom barn och att detta ju inte är deras val på något sätt. Men det gör ont att inte bli sedd.

Hoppas det blir bättre när vårt gemensamma barn kommer....

Kan det kännas för er andra ibland att ni är två familjer i en?

Det är väl bara att bita sig i läppen och se glad ut för din del.

Menar har man en gång valt att skilja sig så blir det ju en bonusfamiljkonstellation som gäller. Drömmen om kärnfamilj får du ju lägga ner omedelpronto, hålla på att drömma kring något som aldrig kan bli verklighet är bara självdestruktivt.

Känns som att jag inte funkar så - att bara bita ihop och se glad ut. Jag vet att kärnfamilj är omöjligt men det sörjer jag ändå. Vill gärna prata med folk som är i samma sits, om någon känner igen sig och det blir bättre med tiden osv.

För mig har det aldrig varit problem, det har känts bra och jag har varit rätt bekväm med detta. Det som jag däremot inte varit bekväm med är att andra har haft synpunkter på att jag inte känner mig som en familj med sambons barn

Jag fick en bonuspappa när jag var 8. Jag var rätt så arg över att mina föräldrar gått isär och hade svårt att acceptera min nya pappa, det tog faktiskt flera år innan jag på riktigt började tycka om honom. Idag (är 21 år) har vi jätte god relation och jag ser honom och älskar honom lika mycket som min pappa (även fast pappa på något vis ändå är snäppet bättre :P).

Men jag skulle nog säga att det är lite för tidigt för dem att ty sig till dig på det sättet, av egen erfarenhet vet jag att det kan ta flera år. Min bonuspappa valde att behandla oss likadant som hans egna barn, vi fick skäll, vi fick uppmärksamhet, vi fick kärlek. Så det är bara att fortsätta leva liksom, med tiden kommer de börja älska dig och undra hur de skulle klarat livet utan dig :)

Håller med.
Fast det är bara här på fl som det är ett problem att inte se dem som sin familj.

jag är ännu så länge särbo men här är det jag som har lite äldre barn (högstadiet) medan min partners barn är lite yngre. Hans barn gillar mig tokmycket, frågar när jag ska komma dit nästa gång osv. Mina barn bryr sig knappt. Nu bor vi inte ihop som sagt men jag ser ju redan nu att mina barn troligen aldrig kommer fästa sig vid honom så som hans barn redan har fäst sig vid mig. Jag ser att han gärna vill bli mer vän med dem men det går så långsamt ,men det måste ju få gå i barnens takt. Det verkar handla rätt mycket om vilken ålder barnen är i och det är svårt att  göra mer än att visa dem att man kan ha en fin samvaro och bli en ny familj även om man inte kan bli en "kärnfamilj"

Jag har själv tre bonusbarn, varav ett av dem var ganska stort när jag och deras pappa träffades. Det äldsta har dessutom redan en bonusmamma "sen innan". Så jag gick aldrig in med inställningen att bli just "bonusmamma", utan mer en vuxen som hon vill ha i sitt liv.
Jag försöker med jämna mellanrum hitta på egna saker med barnen, ibland bara ensam med ett av dem å ibland allihop. Det ger oss chansen att skapa band till varann utan att pappa är med. Idag ser alla barnen mig som "mamma hos pappa".
Så det är nog mitt tips till dig, gör saker själv med barnen!

Du e gravid trots att DU inte är klar me alla känslor efter er skilsmässa o det inte känns som alla hittat sin plats ännu, vilket inte heller e möjligt om man bott ihop 6-7månader - jisse.... Ni har för bråttom, varför lät ni inte er lilla nya familj hitta sin form innan ett nytt bar - de e sååå typiskt att inte ha grunden klar innan man fortsätter bygga o sen funderar man efter 3-4år varför allt rasade....?????!!!