Sjukaste jag varit med om...

Hemskt att läsa att du mår så dåligt som du gör, fysiskt men mest det psykiska. Själv har jag inte gått en sådan helomvändning som du beskriver, men jag vet att det är normalt att i en graviditet bli väldigt VÄLDIGT less på illamåendet till den grad att man ifrågasätter om ett barn verkligen är värt det lidande man känner just då. Jag själv hade illamående i princip dygnet runt från ca vecka 8 till 17. Jag var så less och jag var rädd att jag kanske inte skulle tycka om barnet pga detta, och just då kände jag inga lyckokänslor över vad som fanns i magen. Jag hade inga modersinstinkter eller längtan (fastän vi hade försökt bli gravida i några månader och jag verkligen ville ha ett barn). 

Varje dag är skit och man är rädd för sina egna tankar. Jag hade också riktigt låga perioder. Jag kunde bara ligga i soffan o dega, må illa, ha dåligt samvete och ha ångest i månader. Och man oroar sig för att det alltid ska vara så. Det är väldigt viktigt att ha stöd från sin partner och familj då, så att de förstår att du verkligen inte orkar eller kan bidra med mycket under denna period, och de flest brukar ju förstå.
Vill bara säga att så fort detta illamående och deppighet går över och man börjar må bättre, så helt plötsligt ändras hela ens värld. I vecka 21 nu är jag så otroligt fäst vid min tjej som sparkar om dagarna och jag är helt överlycklig över att jag kommer få henne. Plötsligt är allt lidande värt det. Detta hör man säkert jämt, och är man väl inne i lidandet så är det inte nån tröst att höra, jag vet.

Det jag kan säga, som du måste tro på är att DET KOMMER BLI BÄTTRE, till och med riktigt jädra underbart! Så fort man kommer ur illamåendebubblan och ut på andra sidan så är det verkligen som att man lever ett annat liv. Lyssna inte på dina tankar som du har nu i detta lidande, de är inte äkta. 

Vad du känner emot din sambo kan jag inte relatera till, men jag tror starkt att din avsky för din situation går över på honom mer än det kanske i normala fall skulle ha gjort. Försök att i all kaos tänka på att det finns ett liv efter detta och skada inte dig själv eller någon annan så att du ångrar dig senare. Ta till dig professionell hjälp, för  de finns de som garanterat kan hjälpa dig igenom denna svåra period. 
Det finns mycket hopp, och det kommer bli bra. Man ska aldrig ta hastiga viktiga beslut när man är arg, ledsen eller kär sägs det. Så vänta ett tag tills du har fått hjälp och fått grepp om vad denna frustrerande vändning verkligen beror på.

Önskar dig all lycka till och styrka, du kommer klara dig igenom detta! 

Jag förstår att det känns jobbigt men som jag ser det är dina känslor naturliga, du är oplanerad gravid, inte bott ihop med din sambo så länge. Det behöver givetvis inte vara så men efter misstanken om missfall kan det varit så att du omedvetet kände en viss lättnad, att du inte skulle behöva föda barnet. När det sedan visade inte visade sig vara ett missfall fick därför blandade känslor.

I ditt läge skulle jag gå med på att bli inlagd för att därmed till 100% kunna fokusera på ditt dåliga mående. Du skulle då slippa vara hemma och då kanske behöva känna dessa negativa känslor för din sambo.

När det gäller om du ska abort eller ej så tror jag på att man ta ställning till detta efter man börjat må bättre, för ofta är det så att om man mår väldigt dåligt så färgas ens tankar av detta.

Är det så att du efter du mår bättre känner att du vill ha detta barn så tror jag inte du kommer bli en dålig förälder, tvärtom, för genom att du skriver att du vill bli en bra förälder så tror jag att du omedvetet  värnar om ditt ev blivande barn.

Kan bara relatera till hur man känner för barnet. Jag och min sambo hade precis börjat få det bättre ifrån en relation som nästan tog slut och då blev jag oplanerat gravid. Jag hade noll känslor för detta barn och min första tanke var att ta bort det och inte ens säga nått till min sambo. Men kände nånstans att jag ändå måste berätta och gjorde det. Han blev glad och jag satt bara och grinade. Vi bestämde att vi skulle gå och prata med en kurator och där bestämde jag mig för att boka en abort tid. Jag hade inga känslor för barnet och kände bara nej jag ska inte ha det. Men när dagen för min abort kom så kunde jag inte genomföra det. Nu sitter jag här i 8 månaden och väntar med spänning och mkt kärlek till vårt barn. Men jag hade önskat att någon hade sakt till mig att det är helt okej att inte älska eller gilla barnet i början. För med tiden så kommer dom känslorna, ju mer du ser magen växa och när du börjar känna det lilla livet som rör sig. Men sen mår man väldigt dåligt i början av graviditeten och humöret ändras oavsett om man vill eller inte. Hoppas min erfarenhet kan hjälpa dig lite i dina tankar och du ska göra det som känns bäst för dig! Du kanske behöver extra mkt stöd i början tills man har landat i det. Lycka till!

Vill bara tillägga att det är jättebra och viktigt att du har insett din situation och är orolig över den. För dig, din partners och din bebis skull. Du är en helt normal människa som har blivit tagen i chock av en upplevelse som du inte förväntade dig, och det är naturligt för oss i panik att vilja ta till medel att fly från dessa situationer, hitta lösningar (abort/lämna man/flytta ensam). Det är inte alltid vår försvarsmekanism fungerar i fördel för oss, men det får oss att ifrågasätta vår situation vilket är bra.
Var inte rädd för hur dina tankar har ändrats angående allt, utan var glad att du nu när du identifierat de kan kämpa mot att bli bra igen.

Håller tummarna för att ditt lidande inte ska bli så långt som mitt. 

Lider med dig, har precis gått igenom en hel graviditet med precis såna känslor mot både barnet, min man och hela situationen. Tyvärr hade kuratorn för mkt på sitt bord och jag fick aldrig samtal som min bm remitterat mig till vilket jag tror bidrog till att min negativa spiral drog ut på tiden. Så det glädjer mig ändå att höra att vården tar dig på allvar.

Jag kände tidigt att jag av etiska själ inte kunde genomgå en abort och valde att fortsätta graviditeten. Trots detta beslut hade jag hela tiden tveksamma och ofta negativa känslor kring barnet i magen. Så sent som ett par v innan förlossningen hade jag planer på att adoptera bort mitt barn. Kände att jag skulle bli en dålig mamma som inte kunde älska. Som tur är är man ju två om det beslutet och min man var fast bestämd att han ville ha vårt barn oavsett hur jag valde att göra efter förlossningen. Så tacksam jag är för det idag.

Jag kan nog ärligt säga att hade de tagit mitt barn ifrån mig direkt när hon föddes hade jag förmodligen aldrig saknat henne. Direkt när jag fick henne på bröstet kände jag inget speciellt. Det tog två dygn ca, innan allt gick upp för mig och jag började stortjuta för att kärleken till mitt barn bara vällde över mig. Har aldrig känt något starkare. Idag en månad senare känns det som världens mest självklara grej att vara mamma.

Vet inte vad jag ville säga dig egentligen, mer än att dela med mig av erfarenheter av att ha massa negativa tankar under graviditeten och att det trots det kan bli bra. Jag ser redan fram emot att skaffa ett barn till och få njuta av en graviditet. Nu vet jag ju vilket underbart litet liv som väntar i slutet.

Allt gott och stort lycka till till dig ts!

När jag väntade min första (gravid med andra) brakade min värld. Först blev jag överlycklig sen började jag må illa och kräkas. Jag önskade mig missfall eller att dö själv bara jag fick vila o slippa allt. Man kan reagera helt knäppt på en graviditet. För mig vände känslorna när rörelsena kom. Låter sälert kallt men så var det :/ Idag älskar jag min 7 åring över allt annat. Försök ge det tid och ta hjälp!