Orkar inte med bonusbarnet

Känner igen det där.
Jag stod ut i några år, det blev värre och värre och när hans äldsta dotter var i tonåren... den tiden orkar jag inte ens tänka på.

Får mig återigen att fundera  på varför i fridens namn partnerns barn ska kallas för "bonus" när de är mer en belastning.

Man kanske inte ska använda ordet då ;)

Och låta dem som ser partnens barn som en bonus använda sig av ett ord som uttrycker just vad de känner :D Ser man barnet som en belastning kanske det är bättre att säga partnerns barn ;)

TS - har inga råd förutom att prata ordentligt med din partner. För att inte låta skuldbeläggande kanske det är lättare att skriva ner det. Backa och låt pappan ta så mkt som möjligt med dottern. Det fick jag göra under en period i tonåren när det bara inte funkade. Även om jag var den som såg vad som behövde göras (städa, läxor, samla ihop tvätt osv) så fick det gå genom min man. Jag sa inte till längre eftersom mitt tålamod under en period var rejält kort med min bonus. Och då har jag o bonus en fast grund att stå på. Jag älskar henne och har älskar henne sedan hon bara var ett år. Har delat massa av de där härliga stunderna som man behöver luta sig mot när det är jobbigt. Ändå räcker det inte alltid.

Kan bara ana hur det är om man INTE har den där grunden som håller ihop en....

Så backa.

Alternativt bli särbo en period. Du och dina barn måste få lov att leva sina liv oxå - en hel familj skall inte behöva anpassa sig efter EN familjemedlem...

TS, är du ensam hemma med alla barnen? Eller är mannen hemma och tar hand om sitt barn?

Nu har jag varit själv vissa dagar med alla barnen i sommar. Det känns liksom lite tabu att ha mina hemma när jag har semester och låta hans barn vara på förskolan.. även om jag känt att det vore skönt. Annars är sambon hemma på kvällarna och tar mer ansvar för sitt barn. Jag bad om det, att jag ska få välja själv i vilka situationer jag kliver in (med dusch, lek, hjälp osv) så jag slipper känna mig pressad och att det ist går ut över henne. Jag går ofta undan hellre än att bli irriterad på henne och låter pappan ta konflikterna. Utom om jag är själv med dom då såklart. Då är det mina regler som gäller och hon lyssnar oftast. Det är mest situatipnen med konstant gnäll, tjurande och uppkäftighet som gör att jag har svårt att tycka om henne tyvärr :/ Och känslan av att jag och mina barn aldrig får någon egentid tillsammans. Svårt (och känns inte ok) att ta med mina två på nåt kul och lämna henne hemma. Men det kanske är ok ibland att göra så?

Jag tycker absolut du kan göra saker med bara dina barn - pappan får väl passa på styva lite egentid med dottern samtidigt :)

Det beror nog lite på hur man lägger upp det....

det där sista om det är ok att låta ett barn vara hemma osv?hur skulle du tänkt om alla barnen var era gemensamma? Jag menar att har man helt biologiska barn så tar man inte alltid med alla barn på alla aktiviteter. Det beror på ålder och hur intresserade barnen är också. Ibland gör man familjegrejer, tex om hela familjen åker och badar. Det hade inte känts ok att lämna ett barn hemma, men det kan väl finnas annat som det är ok att göra så med

mina barn, dina barn och våra jäv** ungar: nåt i den stilen heter det.

Säkert många bra förhållanden som gått i graven för barnens skull, så ditt kan mycketväl bli så/ bara att beklaga

Fast det blir intressant om pappan tvingas välja mellan sitt barn och dig.. Det är nog lite 50/50

Det är just det. De är lika gamla och av samma kön.. så svårt att göra så. Jag har inga problem att lämna nåt av mina barn hemma och ta egentid med det andra. Men då är två hemma.. men att ta mina två och bara lämna hans känns taskigt. Men kanske måste vi separera våra barn lite med, mina får ju aldrig nån paus från henne hemma hos oss eftersom hon alltid är där. Och jag märker iaf att lilla tjejen vill ha mig för sig själv ibland. Har försökt krypa upp i soffan med henne och läsa eller bara mysa men då tar det 2 min tills hans dotter ser det och så sitter hon också där. Ska jag be henne gå bort? Det känns ju lite dumt.. Hon är som en uppmärksamhetsmagnet.

Jag har alltid sagt att man lever som en familj med barn om man flyttar ihop. Som om alla vore gemensamma. Men börja fundera på om barnen verkligen far illa av att föräldern tar ansvaret för sina egna barn (när båda är hemma alltså) och sköter det vardagliga som dusch, tandborstning, nattning osv. Och sen att man bara är en vuxen kompis (som också sätter gränser såklart och är en stand-in när den andra är iväg) som finns med i barnets liv? Är det fel?