Hur skulle ni gjort i denna jobbsökar-situation?

Hade inte sagt något. Risken är att du inte får komma tillbaka efter mammaledigheten, men de är du ju ändå inte garanterad eftersom det gäller ett vik som dessutom löper ut.

Vi är för ärliga av oss!

Ja, kanske att det skulle vara det bästa för att vara säker på att få jobbet. Samtidigt har jag ingen lust att bli "opopulär" på arbetsplatsen när det väl kommer fram att jag är gravid. Skulle ju kännas hemskt att vara ny på jobbet och utfryst! Tycker detta är så svårt... =/

Jag hade inte sagt något. Ta vikariatet och sen när magen börjar komma på riktigt är det bara att säga som det är då. Ibland får man vara sin egen lyckas smed. Du behöver jobbet för att få en bra föräldrapenning om inte annat o de behöver någon som kan jobba ;) Att de sen får ta in någon två månader i slutet kan ju även bli längre om den som är hemma vill vara hemma mer. Men ärligt talat kunde det hänt om du blivit sjuk eller fått ett fast jobb någon annanstans ;) Ta det o skulle någon fråga så är det bara att säga att du inte visste eller att det var så nytt o man vet inte med missfal aå dumt att tacka nej till jobb. Men ingen har med det att göra egentligen ;)

Du har ingen skyldighet att berätta om detta. Jobbigt att undanhålla såklart, men vad ska man göra?

Jag fick en tjänst på ett år men blev gravid innan den började. Var i v 12 när jag började arbeta och sa som det var efter en vecka. Inte superpopulärt, men jag får antagligen komma tillbaka efter mammaledigheten då de är nöjda med mina prestationer. Man måste få se till sitt eget bästa ibland. Tänk även på det som en jämställdhetsfråga. Hade du varit man och skulle bli pappa i vår hade du inte behövt "avslöja" eller tack nej till ett bra jobb. Jobba ett tag och säg sen som det är, att du är glad åt både bebisen och jobbet! Lycka till!

Jag skulle tackat ja, och inte sagt något förrän efter två, tre veckor. Då får arbetsgivaren ändå gott om tid på sig. Kanske går det att flytta om personal och arbetsuppgifter lite tillfälligt de två månader som blir "tomma" mellan dig och den som nu är mammaledig. Kanske hon som är mammaledig nu kan komma tillbaka på deltid lite tidigare. Det finns gott om tid att hitta en bra lösning.

Håller tummarna att du får jobbet!

Tack för era svar! =) Jag håller egentligen med er allihopa men vet hur dåligt jag kommer må över det om jag inte säger nåt! Kommer ha sån ångest över att berätta. Kommer börja på nya jobbet i så fall när jag är i vecka 12. Tycker magen börjar synas redan nu (är andra barnet) så frågan är hur länge jag kan/bör dölja det i så fall?

Å ena sidan så förstår jag att man vill se till sig själv och jobbet man behöver. Men å andra sidan är det exakt den här sortens situationer som gör att arbetsgivare hellre anställer män, tyvärr. Om du tar jobbet och sen berättar att du är gravid med allt vad det innebär av ännu en vikare för arbetsgivaren, kommer arbetsgivaren nog anställa en man nästa gång för att slippa hamna i samma situation.

Och sätt dig själv i arbetsgivarens situation, personligen skulle jag bli förbannad om en person som söker till just ett vick vet redan innan att de inte kommer kunna vara där hela tiden men inte säger något. Och om du kom till mig efter din föräldraledighet skulle jag inte anställa dig igen. Du får nog räkna med att du bränner dina broar med den här arbetsgivaren om du inte säger något.

Fast när man är i vecka 8-9 är det ju väldigt ovanligt att graviditeten är officiell överhuvudtaget. Under de här veckorna är det ju väldigt känsligt läge och (tyvärr) inte ens säkert att det blir en graviditet. Att behöva blotta sig och något så privat på en anställningsintervju skulle inte jag tycka vara nödvändigt. 

Jag tycker som de flesta andra här. Det är klart att du ska ta jobbet.

Den som skrev att det just är pga situationer som denna som gör att arbetsgivare anställer män, har säkert en viss poäng. Men, å andra sidan är det just såhär det är att vara kvinna! Vi blir gravida! Och vi jobbar! Det bör regleras på annat vis i sådana fall så att arbetsgivare inte måste förlora på att anställa en kvinna. Fråga inte mig hur, det är politikernas jobb och jag är ingen politiker! Men att du ska vara "snäll" mot en ev arbetsgivare för att inte spä på den negativa bilden av att anställa kvinnor som sen går och blir gravida (satans otyg att hålla på på det sättet va..!?) nä det argumentet köper jag bara inte!

Kanske är det t om ännu viktigare nu när du faktiskt väntar barn, att du är egoistisk och faktiskt tar jobbet om du erbjuds det! Som nån annan skrev också, du är väldigt tidigt i graviditeten.. Du behövde inte ens ha vetat om det. Och du vet inte utgången. Och dåligt samvete ska du inte heller ha! Såhär ser samhället ut och idag vinner du ingenting på att INTE vara egoistisk i ett läge som detta! Det kommer inte att stå i ditt cv i framtiden att du är ärlig och omtänksam. Däremot kommer du kunna ta med de månader du jobbar på detta stället i ditt cv!

Håller med fullständigt!

Somnämnts tidigare i tråden så är inte en graviditet i v 8-9 speciellt säker, självklart hoppas man att det ska gå bra och oftast gör det det men säg att du är ärlig och sedan får missfall i v 10 då står man utan både jobb och graviditet.

Om man tänker lite större.... en graviditet är något en kvinna går igenom ett par, kanske tre gånger i sitt liv. Om man jobbar mellan 25-65 år, alltså 40 år, är man då borta kanske 3 eller 4 av dessa för barnafödande, om ens det. Ibland krockar dessa 3 eller 4 år med ett nytt jobb, ett vikariat, en provanställning. Du kommer därefter att hinna göra rätt för dig i evigheters evighet.

Jag tänker välja ett sista barn före att vara till lags på ett jobb (har precis börjat nytt så det ses säkert inte med blida ögon). Förut hade det varit otänkbart för mig men det kanske är åldern (är 35).

Lycka till! Ta jobbet om du får det, ingen tvekan.

Många väntar ju till vecka 13, då missfallsrisken har minskat, innan de ens berättar för vänner och anhöriga. Andra väntar tills de har fått någon slags bekräftelse på att graviditeten är ok, t ex KUB, fostervattenprov eller till och med rutinultraljud i vecka 18.

Med tanke på att det är vanligt med missfall och att väldigt många inte vill/vågar berätta för sina vänner ens, så tycker jag det är starkt att begära att man ska berätta för en eventuell framtida arbetsgivare som man inte känner, och dessutom riskera att inte få jobbet.

Var i en liknande sits i våras. Gick på en intervju för ett vikariat och var då gravid i vecka 15. Det var ett sjukvikariat på obestämd tid. Sa inget om min graviditet och fick jobbet.

Första dagen på nya jobbet svimmade jag pga lågt blodvärde och skrämde slag på min chef. Förklarade att jag var gravid, de blev bara glada för min skull. Vikariatet har rullat på, jag är nu gravid i v 38 och förra veckan gick jag på föräldraledighet. Jag är dock välkommen tillbaka till samma jobb när jag är "klar", då som en fast tjänst :)

De har tagit in en vikarie för mig tills jag är tillbaka och det var inget problem. Så jag har haft tur! Lycka till.

Ladymiss: Vilken solskenshistoria! Grattis <3

Tack för alla era svar! Det är verkligen ingen lätt situation att vara i tycker jag. Men några dagar efter den första jobbintervjun dök drömjobbet upp. Där kände jag att jag absolut inte ville bränna några broar för framtida jobb så ärlig som jag är så sa jag som det är. Och till min stora förvåning fick jag jobbet ändå, trots att jag knappt kommer kunna jobba halva den tiden som dom söker en vikarie för! Så i mitt fall lönade det sig nog att vara ärlig! ????

Vad härligt, MASS! Grattis och lycka till!

Dimisi: Tack så mycket :)