Att bilda ny familj

Jag har väl inget tips sådär förutom att INTE skaffa gemensamma barn (som verkar vara så jädra viktigt så fort man går in i ny relation) då oftast, enligt undersökningar och statistik, de ursprungliga barnen känner sig utbytta och mer utanför.

Sedan måste jag bara tillägga hur underbart det är att läsa att eran inställning inte är dina/mina, och det är så det ska vara i en familj! Jag tror att bara med den inställningen så räcker det så mycket längre än en "bra planering."

[quote=73754971][quote-nick]Anonym (Lena) skrev 2014-08-07 23:12:31 följande:[/quote-nick]Jag har väl inget tips sådär förutom att INTE skaffa gemensamma barn (som verkar vara så jädra viktigt så fort man går in i ny relation) då oftast, enligt undersökningar och statistik, de ursprungliga barnen känner sig utbytta och mer utanför.

Sedan måste jag bara tillägga hur underbart det är att läsa att eran inställning inte är dina/mina, och det är så det ska vara i en familj! Jag tror att bara med den inställningen så räcker det så mycket längre än en "bra

Du verkar inte sådär jätteglad för att man skaffar syskon åt sina barn frk. Lena?? Får man inte skaffa fler barn för att man, kanske som ganska ung, valde att få barn med fel man? Jag kan hålla med på så vis att när man först skaffat gemensamt barn är det mycket svårare att dra sig ur, om familjesituationen blir ohållbar! Men annars fungerar det väl ofta bra med "nya" barn (kallar du även de/den första barn för "gamla barn" eller??). Barn i kärnfamiljer kan även de känna sig åsidosatt när ett litet syskon kommer till. Dock klarar de flesta sig bara bra. :)

Fast det går inte att jämföra att känna sig lita åt sidan i en kärnfamilj som att först känna sig utanför pga av man inte här till den ena parten av vuxna samt att pappa/mamma har inte nu bara ny partner utan även DE har ett gemensamt barn. Då hamnar man så mycket mer utanför.

Men vadå "fel man"? Barn som barn. Man kan ju skiljas och skaffa sig en ny partner som TS har gjort. Jag skrev bara för att undvika ännu mer utanför för barnen (om TS har känt att hon är nöjd med antalet barn) så finns det ingen anledning att skaffa det bara för att hon är kär i mannen. Det är ju därför flera slutar upp med 3 barn till 3 olika partners och splittrade familjer. ? Ellerhur?

Nej om man är nöjd med antalet barn man har, är det ju ingen poäng i att skaffa fler. Om man bara har ett eget barn tex (oberoende av hur många ens partner har) och man önskar ett "riktigt syskon" till det egna barnet så är väl det helt ok eller? Om de planerar bra och har en riktigt bra kombination.

Ja, enligt mig i alla fall. Håller med dig.

Ge det tid skulle jag säga. Ge barnen tid att vänja sig. De kan behöva mer tid än ni tror.

Vi pratade med barnen om att vi planerade att flytta ihop i ett helt år innan vi genomförde flytten och ett av barnen (tonåring) klagar fortfarande på att "det gick så fort".

Och vi hade också pratat ihop oss om allt vi kunde komma på innan och diskuterade jättemycket hur vi skulle hantera barnen över flytten och arbeta för att de skulle känna sig trygga och "hemma" i nya bostaden. Men en sak vi missade var exen. Båda våra ex reagerade kraftigt (men på olika sätt) månaderna kring flytten. Det var känsligare än vad vi förstått för dem och i det ena fallet gick det ut över barnen (det exet pratade illa om området vi skulle flytta till och uttryckte en massa oro över hur det skulle gå till barnen).

Så... yngre barn och barn som inte hade en förälder som pratade illa om flytten hade lättare att hantera den i vårt fall. Inte så konstigt kanske.

Ge alla tid. Någon gång då och då behövs det.

Du och din sambo behöver egentid. Barnen behöver egentid med resp förälder. De kan tom behöva egentid med den som inte är deras förälder för att skapa sig en egn relation.

Den som inte vill gå ner i standard får vara beredd på att betala mer då en tid. Kanske är det enklast att alla pengar hamnar i samma pott och att allt betalas därifrån men att ni även tar en viss summa som egna pengar att göra vad ni vill för samt kanske en pott för att köpa kläder mm till barnen om det inte fungerar att ha den biten i potten som ni betalar allt annat ur.

Alt att ni betalar utefter % vad var och en tjänar och att man betalar allt gemensamt tillsammans men sina egna räkningar själv.

Har ni klara tydliga regler om uppfostran? Om att hjälpa till hemma för barnen? Hur blir det med egna rum?

Vad gäller kring att skjuta till pengar till den andra bioföräldern? Hur är det med barnbidraget?

Hur är det med hämtningar, lämningar? Att uppfostra den andras barn? Kan vara känsligare än man tror..

Ang gemensamma barn, vänta minst 2 år, det är den tid det tar att finna sig tillrätta med varandra har jag läst.

Gäller detta även när bara den ena parten har barn sedan tidigare? 

Jag kan säga som så att för min bonus har det nästan enbart varit positivt att vi skaffade gemensama barn (2 st). Hon har sluppit vara på fritids i långa perioder under mina föräldraledigheter (något som varit bra då hon tidigare kände sig otrygg där). Hon har numera ett hem som präglas av närvaron av barn, med lek och aktiviteter och gemenskap. I ärlighetens namn var jag väldigt ointresserad av "barnaktiviteter" innan jag fick egna barn medan jag numera är mycket mer inställd på att den mesta tiden ägnas åt barnen och grejer som de gillar. Hon har på nästan alla plan fått det bättre sedan hon fick sina småsyskon och då har jag inte ens gått in på den kärleken jag ser finns mellan alla 3 syskonen. 

Jag är också nyfiken på den synpunkten, att man inte ska skaffa gemensamma barn.

Nu är det inte aktuellt för oss eftersom vi har tillräckligt många barn med två var med oss in i boet :) men jag har också fått höra att det är så synd om barnen att de får bonussyskon.

Och jag förstår inte alls den synpunkten. Förutsatt att barnen kommer någorlunda väl överens och får lära känna varandra i sin egen takt så ser jag det som positivt att mina barn får fler syskon! Hel- halv eller bonussyskon. De får fler närstående personer i sitt liv att ha nära relationer till. Det är oftare någon hemma att hänga med efter skolan och våra barn har roligt tillsammans! Visst blir det konflikter ibland som med alla man umgås med men barnen lär sig också av det, man pratar om vad som hänt och varför.

Däremot tycker jag nog att man bör vänta med att skaffa syskon tills man har bott ihop ett tag och börjat hitta sina roller. Skynda långsamt med det som med allt annat och ge barnen den tid de behöver.

Det här med att inte skaffa gemensamma barn ihop, det handlar nog mycket om att så många har så i i helsike bråttom.

Om de tidigare barnen känner sig åsidosatta eller inte handlar nog mest om hur de vuxna hanterar det hela och till viss mån barnens personligheter. En del anser sig ju förfördelade oavsett (vilket inte sällan är något som biomamman pådyvlar dem).

Ja det förstår jag absolut, att man inte ska ha bråttom med att skaffa gemensamma barn! Det håller jag definitivt med om.

Och det är klart att föräldrarnas uppfattning om fler syskon är positivt eller negativt till stor del färgar av sig på barnen. Om barnen får höra/känna att det "är synd om dem" som fått nya syskon eller en bonusmamma/pappa så är det klart att det påverkar dem.

Ja precis, det var så jag menade :)

Tack för alla svar!!

Jag håller fullständigt med om att  nya barnfrågan INTE ska vara bråttom med. Själv är jag just nu rätt nöjd med de tre som finns. De avgudar verkligen varandra, vilket såklart underlättas av att den ena än väldigt mycket yngre så det är mysigt och roligt.
Dock så är min blivande sambo så sugen på ett gemensamt syskon så det är ett samtalsämne nästan dagligen. Mitt "krav" har dock varit att efter att ha bott ett tag ihop och sett hur alla relationer ser ut kan vi ta upp det i en allvarligare diskussion. Alla måste må bra först och rent praktiskt måste det fungera bra. En av oss jobbar inte alltid på orten och klarar den andre köra runt på aktiviteter etc ensam med fyra barn? Det finns mycket som måste fungera för att inte förstöra det fina vi har. Dock inser även jag att åldern för att överhuvudtaget kunna bli gravid kanske sjunger på sista versen.

Exen tror jag kommer bli ett större problem än vad någon av oss trott. Det ena exet har redan en ny sambo, och de lever inte som en hel familj utan exet har 100% av allt. Det andra exet är periodvis ganska ledsen och känner sig lite ratad då det fungerar lite för bra mellan oss alla i vår blivande familj, vilket gör att alla tre hellre är med oss. Samtidigt är det exet en klok och snäll person och att förstöra känns mycket långt bort. Alla vi tre vuxna har en bra kommunikation tycker jag. Men det är såklart grymt jobbigt att känna sig bortvald för det exet och jag vill ju att ALLA ska må bra. Och ska vi kunna leva som en hel familj funkar det ju sämre att inte andra roller under vårt tak. Vi blir en mamma, en pappa, och det finns tre barn som ska känna sig precis lika mkt hemma och trygga. 

Jag är egentligen inte orolig för vår del. Tror det kommer gå bra. Men exen.... Den ena har inte släppt in sin nya sambo överhuvudtaget, hur blir det då när vi lever som en hel familj? Det andra exet känner sig ratad och ledsen för det. Börjar de visa sånt för barnen, vill de åka till sin andra förälder då? Redan nu innan vi flyttat ihop är det problem att lämna alla tre. Vi lever ju som sambo mesta tiden redan nu då vi är med varandra mesta tiden. Har även börjat sova alla i samma hus för att se hur det funkar och samtliga är glada och nöjda just nu. Men när det är på riktigt kan det bli helt annorlunda.
Och jag är LIVRÄDD att det ska bli som man läser då och då om hur allt blir kaos och hur det är dina/mina barn. Hur vissa får massa saker och uppmärksamhet och de andra inte.

Ekonomiskt är jag lite bekymrad över hur det ser ut väl där. Den med mest inkomst tycker det är ok att lägga en större pott så att ingen går utan pengar. Den andre har ganska svårt att ta emot och risken att den känner sig obekväm är stor. Det är nog den saken som kommer bli tuffast tror jag.