Hur hanterar man sorgen???!

Jag fick missfall i v 5 och då sa läkaren att det är bra om kroppen kan sköta det själv då man får tydligen massa obehagliga biverkningar av piller. 

Det jag gjorde när jag blödde och mådde piss va att göra det så bekvämt så möjligt för mig. Jag låg hela dagen och kollade på film eller sov, sambon fixade med maten etc. så jag slapp tänka på allt som skulle göras.

Jag förstår hur du känner :( men mitt råd är att tillåt dig själv att vara ledsen. Det är okej att vara det och jag hoppas att du får stöd från de du berättade att du väntade barn. Ingenting folk säger "hjälper" egentligen men man känner sig mindre ensam i alla fall.

Kramar!

Beklagar verkligen! Har själv haft två missfall efter varandra, ett i vecka 12 och ett i vecka 7, så vet allt för väl hur hemskt det är.

Om du känner att du orkar "vänta ut det" tror jag ändå någonstans att det är det bästa, att naturen får ha sin gång men om det känns alldeles för påfrestande tycker jag du ska be om tabletter. Det viktigaste är ju att du gör det om känns rätt för dig! Mina kom igång spontant båda gångerna och jag kände verkligen att det var efter allt var borta som man kunde börja gå vidare.

Vad man gör med känslorna? Ja, man gråter och är ledsen så länge man behöver. Pratar när man känner för det och är tyst när man vill det. Även om det är oerhört vårt att förstå nu så kommer det kännas lättare en dag, man kommer skratta och bra glad igen men det måste få ta sin tid.

Stor kram till dig i denna svåra tid!

Tack. Ja det känns som inga ord är tröstande.. Eller hjälper.. Vissa har varit snälla och andra har varit mer " upp på hästen" " du är stark det här tar du dig igenom"

" tur det var tidigt och inte senare" " du får fösöka bli gravid så fort du fått tillbaka mensen" usch vad jobbigt du komemt få gå igenom" eller " jag förstår hur du känner trots jag inte haft missfall själv" vilket inte hjälper nåt..

Tack. Ja det borde bli enklare med tiden.. Känner mig så ensam trots att jag har folk runt i kring...känner mig så ledsen och arg och frustrerad på allt.. På nåt vis vill jag ju bara få det överstökat och försöka gå vidare. Men det kanske man lurar sig själv på? Känns som jag hade en plan att förstora familjen och det var våran dröm och plan och nu är det borta.. Alla månader av väntan på att bli gravid och sen äntligen bli det till att berövas från det.. Känns som man straffas liksom..

Så får du inte tänka, du har inte gjort något fel och du straffas inte för något, missfall är bara något som händer. Alla känslor du känner är helt normala, jag har också känt mig ledsen, arg och tyckt att det är så orättvist att andra fått behålla sina graviditeter men inte jag.

De drömmar och planer du har är inte helt förstörda, det kommer bara bli annorlunda än vad du tänkte från början men i slutändan kommer det bli bra ändå. Du har fått ett barn och det gör att du har alla möjligheter att få ett till, det har ju funkat en gång. Missfall är tyvärr jättevanligt och att ha haft ett eller två ökar inte risken för fler.

Jag tyckte det här forumet var bra för här fanns jättemånga i samma situation och det gjorde att man kände sig mindre ensam.

Jag fick veta i torsdags att min graviditet som jag trodde var i vecka 11 hade avslutats i vecka 6+2. De sa att jag skulle vänta en vecka och sen gå till gynakuten för att isf få hjälp att få ut det. I lördags började jag blöda och jag tror det mesta kommit ut nu. Jag ville bara få ut det så fort som möjligt, kändes hemskt att gå med något dött i mig.

Detta skulle blivit vårat andra barn och vi hade försökt 9 månader. Det gör ont och det är fruktansvärt, men det kommer bli bra- sen. När man är gravid igen.

Sorgen går över.. Jag var med om liknande. MA i vecka tolv, fostret dog i V8-9... Mitt tips är att nu fokusera på annat som inte har med barn att göra. Försök lev era liv och tänk på andra positiva saker. Gravid kommer du att bli igen oavsett och det kommer kännas bättre. Tiden läker alla sår. Kram!

Jag beklagar att du också fått varit med om detta..Jag gick ju och småblödde i över en vecka och jag tror nog jag hade fortsatt så i veckor om jag inte valde att skynda på det..Jag valde att gå upp till Gyn och få abortpillerna gör att skynda på det hela.. Tog dom igår och började blöda efter 2 och en halv timme. Och hade rejält med sammandragningar och värk inte ens värktabletterna funkade... Så sen vid typ 19:30 på kvällen blöddd jag lite klumpar och mer blod. Men sen efteråt hade jag bara lite sammandragningar. Så tog citodonen och la mig och sov och idag har jag nästan varit blod fri.. Små blöder precis som jag gjort innan nu. Kan det vara över? Kan man blöda så lite efter allt är ute? Eller har det misslyckats? Det är jag ju livrädd för..

Du tänker på att bli gravid igen?

För mig finns inte ens den tanken just nu.. Barnet var efterlängtat som fasen.. Men nu efter missfallet funderar jag om man inte ska stanna där man är..

Jag var blött sen i lördags, men två av de dagarna var mest smärta och klumpar. Nu blöder jag som mens fast rikligare.

Jag vill bli gravid så fort som möjligt igen. Detta var fruktansvärt, men jag låter det inte förstöra mina familjeplaner.

Hej.
Jag och min man var på tidigt ultraljud i måndags för vi genomgår inseminationer genom ivf klinik. Vi hade äntligen blivit gravida efter 4 års kämpande med äggplock, inseminationer och frysförsök. Jag hade inte haft några blödningar innan men någonstans har jag nog känt att allt inte var som det skulle. Där fick vi veta att lill knodden hade gett upp under vecka 6 (Var i vecka 10). Jag blev undersökt av två läkare och båda konstaterade att det var ett missed abortion. Jag fick välja om jag ville avvakta och se om kroppen tog hand om det själv eller tabletter. Jag valde tabletter och tog första direkt på plats. Igår tog jag dom sista tabletterna och ca 2 timmar efter kom knodden ut. Jag trodde det skulle göra jätteont men inte värre än mensvärk för mig iaf. Känns ofattbart när jag tänker på det. Jag har kämpat i så många år och sen har det mage att sluta så här. Känner mig så arg idag. Ska man nu kämpa på i 4 år till innan det kan tänkas ta igen och slutar det då på samma sätt. Tankarna snurrar och man kommer aldrig fram till ett vettigt svar. Nu sitter man och sörjer detta och undrar om man är nog modig för att fortsätta.