Svartsjuk flickvän.

Hej alla på familjeliv, det här är första gången jag skriver i det här forumet, så jag ber om ursäkt om jag bryter mot några oskrivna regler som kanske kan finnas här, om hur man skriver inlägg och dylikt.

Jag har ett problem, jag har, som ni kanske förstår av rubriken, en svartsjuk flickvän. Jag vet inte om jag kanske överdriver det hela, kanske är hennes svartsjuka helt acceptabel, kanske är det jag som är överkänslig, det anser i allafall hon. Hon har blivit ganska illa behandlad i tidigare förhållanden, enligt henne själv så var hon svartsjuk redan då, och båda hennes förhållanden slutade med att de var otrogna. Hon har väldigt bestämda åsikter om vad som är okej och inte okej, det är inte okej att titta på porr, och det är inget problem för mig, hon är tillräcklig för mig, jag känner inte att jag går miste om någonting alls där. Hon gillar inte att man tittar på andra tjejer, återigen, inga problem för mig, då jag faktiskt endast har ögon för henne, på riktigt. Problemet är väl att hon inte tror på att jag inte tittar på andra tjejer. Såhär går hennes tankar, alla killar tittar på porr, så ofta och mycket de bara kan, och jag är ju en kille, alltså tittar även jag på porr, i hennes värld. Jag själv vet att jag inte gör det, jag har inte så mycket som sneglat på en sådan film sedan jag blev tillsammans med henne för åtta månader sedan. Vi har under dessa 8 månader bråkat ganska mycket, och åtminstone 99,9 procent av de bråken har startat av den enkla anledningen att jag tröttnar på hennes ständiga frågor, hennes misstänksamma ton, att hon inte lyssnar på något av det jag säger. Då säger jag ifrån, och även där har hon en enkel förklaring. Jag blir arg därför att jag har något att dölja, därför säger jag ifrån, för att hon inte ska komma för nära sanningen, enligt henne. 

När jag sagt ifrån, då är bråket igång, och han tycker att jag är elak som inte kan svara på en enkel fråga. Nu har jag svarat på hennes frågor, om och om igen, men efter att få samma fråga tio gånger på raken så tröttnar jag. Jag själv vet ju att jag är en ärlig person, jag ser ingen anledning att ljuga. Varje gång så påminner hon mig om att sanningen alltid kommer fram, att hon kommer att få reda på sanningen, väldigt snart. Ofta känns det som om jag blir utsatt för förhör, och hon analyserar verkligen allt jag gör. hur jag rör mig när jag pratar. Sitter jag för still, då döljer jag något, om jag, gud förbjude, skulle röra på mig, då är jag nervös, för att jag ljuger.
Grejen är den att situationen är jävligt jobbig, och det är så jävla stressande att bli utsatt för hennes svartsjuka. Jag vet ju hennes bakgrund, jag vet ju att hon har råkat illa ut. Men jag är inte hennes ex, jag är inte typen som springer efter andra tjejer, som glor på andra tjejer.

Jag har pratat med henne om hur jobbig situationen är för mig, och jag har varit väldigt ärlig med att jag mår jävligt dåligt, för det gör jag. Jag känner att all stress och all ångest äter upp mig inifrån, jag känner mig som en skugga av den jag var innan jag träffade henne. Först så sa hon bara att hon var en svartsjuk person, och det är inget som går att ändra på, eftersom hon alltid har varit svartsjuk. 
Sen insåg hon väl att hon hade problem, någon gång när jag var väldigt nära att göra slut under ett bråk, därför att hennes svartsjuka höll på att ta knäcken på mig redan då. Då lovade hon att ta tag i svartsjukan, och jag sa att jag gärna hjälper henne. Jag försökte sätta stopp för hennes frågor, för att svartsjukan inte skulle få för stort utrymme. Jag lät henne ställa en fråga, en gång, och när jag hade svarat, då var det bra, men det fungerade kanske ett par gånger, sen tyckte hon att det var jobbigt. Hon fick självklart för sig att jag bara lät henne fråga en gång, därför att jag dolde någonting, och om hon skulle få fråga ytterligare nio gånger så skulle sanningen krypa fram. Så, jag orkar inte försöka längre, jag känner mig som en urvriden trasa, helt tömd på allt vad energi heter.

Jag har som sagt pratat med henne, om hur jag känner, hur jobbigt jag tycker att det här är, och då tycker hon att jag bara klagar på henne och är missnöjd, att jag trycker ner henne och förstör hennes redan låga självkänsla. Jag försöker bara säga vad jag känner, och jag försöker göra det på ett så diplomatiskt sätt som möjligt, utan anklagelser, utan att bli arg. Så, jag kan inte prata med henne, jag har försökt. Jag känner mig ensam i förhållandet, jag känner som att jag är den enda av oss två som ens tror på det jag säger, att jag är den enda som vet hur jag fungerar. Hon verkar se mig som vilken kille som helst, och det sårar mig.
Det sårar mig att hon inte litar på mig, det sårar mig att jag inte ens kan prata med henne om hur jag känner, utan att hon ska bli arg på mig.

Hon 'är svartsjuk på precis allt, på random tjejer på stan, för jag kan ju bli kåt på dem, tror hon. Hon blir svartsjuk om det dyker upp någon tjej på någon film. Jag älskar film, det är sån skön avkoppling för mig att sätta igång en film och få försvinna bort en liten stund, men jag har aldrig någonsin blivit tänd bara för att det dyker upp en tjej i någon scen. Hon blir svartsjuk när jag spelar gta, för de  spelen innehåller ju en massa nakna tjejer, har hon fått höra någonstans. Jag skriver mycket på min fritid, en liten hobby jag har, och om jag skulle skriva beskriva en kvinna som vacker i någon av mina noveller, då tar det hus i helvete.

Vi har som sagt varit tillsammans i 8 månader, bara, och jag kanske borde ge henne mer tid. Som hon själv sa för bara ett par dagar sedan, tillit kommer inte över en natt, och vi har faktiskt inte varit tillsammans så länge. Men, samtidigt vet jag inte om jag orkar fortsätta. Hon vill inte göra något åt sin svartsjuka, jag har föreslagit terapi, kanske kbt, ja, vad som än kan tänkas finnas. Men, det enda svaret jag får är att det inte kommer hjälpa ändå, så det är ingen idé. Så, jag har två alternativ, stanna kvar, hoppas på att svartsjukan växer bort av sig själv, vilket den inte kommer göra, och troligen blir psykiskt sjuk på riktigt. Eller så lämnar jag henne.

Jag vill göra det senare, fan vad jag vill det, för jag längtar bara efter någon slags frihet. Samtidigt är jag rädd, rädd för att ångra mig, rädd för att jag kanske överdriver det hela, jag menar, jag kanske är känslig. Man kanske ska kunna tåla hennes grad av svartsjuka? Jag har funderat ofta på om det här är ett destruktivt förhållande eller inte. Det förekommer inget våld, bara svartsjuka och misstänksamhet.
Sen tar det emot, för jag vill ju inte såra henne, jag vill inte göra henne illa. Jag vet ju vad hon har varit med om, och det gör ont i mitt hjärta att behöva lämna henne.
Jag är dessutom rädd för vad hon kan göra. Hon har gjort väldigt tydligt att om hon inte har mig, då tar hon livet av sig. Jag vet inte om jag skulle kunna leva med den skulden, för resten av mitt liv. 

Jag mår dåligt av det här, och jag kan inte prata med henne om hur jag mår, för då är jag bara elak och trycker ner henne som sagt. "Då kan du väl hitta någon annan som är bättre än mig då" blir det ständiga svaret. Jag har under hela mitt liv haft problem med depressioner och ångest, och jag känner att jag är på väg att gå under snart. Snart finns det inget jag kvar, snart finns det bara hon, och en spillra av mitt forna jag. 

Här kommer min fråga, till er som läser den här tråden. Anser ni att hennes svartsjuka är rimlig, att jag helt enkelt får acceptera det hela, eller är det för mycket? Hur hade ni gjort? Lämnat eller stått ut med skiten? Ni som har varit tillsammans med en svartsjuk partner, ni får gärna berätta hur ni tog er ur skiten, och vad som hände sedan. Mådde ni dåligt och ångrade er, eller var det bara lättnad?

Förlåt ett långt inlägg. Jag har försökt dela upp texten, men jag är rädd att era ögon kommer att bli rätt griniga på mig ändå. Jag hoppas att någon här kan ge mig lite tips och råd.

Tack!