Oroligt barn på 22 månader, hjälp!

Hej
Jag har en unge på 22 månader som helt plötsligt har blivit så himla orolig. Han har gått från att innan sommaren och i sommar ha varit världens lugnaste, kramigaste kille till att nu bara gråta, skrika och vilja bli buren. Han vill inte sova med lampan släckt och han vill inte sova ensam. Han är väldigt verbal och pratar mycket om saker han sett och saker han tänker på, och särskilt om saker han tycker är lite läskiga (blixten och åskan bl a) Han har dessutom blivit helt galet mammig (igen, det var så när han var runt 9 månader också...).

Han började förskolan när han var 14 månader. Det var en rätt tuff inskolning, men efter det har det gått jättebra. Han har verkligen trivts fint där, och har jättebra pedagoger som han avgudar. Han gick där till midsommar och har sedan dess varit hemma med oss, ledig. Vi har haft en jättebra sommar och man märker att det har hänt jättemycket i hans utveckling nu senaste månaden, både språkligt och motoriskt. Han har dessutom vuxit en hel del på längden.

Otryggheten började egentligen för ett par veckor sedan efter de stora åskovädren som drog fram här. Han tyckte nog att det var rätt obehagligt och vi satt tillsammans inne och lyssnade på åskan och pratade om att det inte är något farligt. Trots detta är det något han återkommande pratar om. När han ska sova, när han vilar, ja när som helst när han ska varva ner, pratar han om åskan och vi lugnar så gott vi kan. Ofta somnar han till slut i sin säng (som står i vårat rum), om vi ligger bredvid och sjunger godnattvisa och kramas. Dock vaknar han alltid efter två timmar och är jätteledsen och vill sova i vår säng, vilket han också får. Vi är inte så strikta, samsover så länge han vill det, så det är egentligen inget problem.

Nu i måndags skulle han börja förskolan igen och nu är han så galet mammig. Han vill verkligen inte vara där. Han gråter och skriker och är uppriktigt ledsen redan hemma när vi äter frukost, gråter hela vägen till förskolan och klamrar sig fast som en liten krambjörn när vi ska gå. Det är bara jag som får bära och kramas med honom, bara jag som får trösta, och nu får jag inte ens stänga dörren till toaletten längre, eller duscha utan honom.

Vad kommer allt detta ifrån? Är det en normal utvecklingsfas? Hur ska vi hantera det? Vi är en väldigt trygg och lugn familj annars, där vi delar lika på ansvaret och sällan bråkar. Någon som kan hjälpa med ngra tips? Ska vi låta honom vara mammig och få som han vill (min totala uppmärksamhet), ska vi jobba på att sätta gränser för v ad han får bestämma när det är såhär, att han får nöja sig med pappan, t ex? Ska jag försöka vara hemma från jobbet ett par dagar för att se om det blir bättre? Ska tilläggas att det inte är okynnesgnäll, utan han är verkligen rejält ledsen. Behöver lute input om detta..

Ledsen att det blev långt. tack om någon orkar läsa.